”Mina resor har förändrat synen på livet totalt”
Staffan Myrhage liftade till Nepal på 1970-talet, passerade Afghanistan på vägen och hans hjärta har brunnit för Afghanistan sedan dess. Men det var först omkring 2010 som han blev medlem i SAK. Sedan flera år sitter han i styrelsen i lokalföreningen i Göteborg.
– Jag liftade till Kathmandu från Mölndal. Då passerade jag Afghanistan, jag var där en månad och bodde hemma hos människor och blev väl mottagen. De var otroligt vänliga. Jag var i Herat, Kandahar, Kabul, Bamiyan och Jalalabad. Därför brinner mitt hjärta för Afghanistan.
Berätta lite om dig själv!
– Jag är född 1950 och växte upp på en bondgård i Halmstad. Jag kom till Göteborg 1969 för jag skulle studera lite men kom aldrig härifrån. Jag engagerade mig i idrott, fotboll, sedan blev det Svenska Freds i 20–25 år. Nu är jag också ordförande för en förening för arktisk natur. Jag har jobbat i skolans värld i Angered i 42 år, de sista 35 åren som rektor.
Varför engagerade du dig i SAK?
– Jag minns inte hur det började, men jag har fortsatt för att jag träffat så många trevliga människor i föreningen i olika åldrar, man håller sig ung när man träffar unga människor, och för att jag brinner för människor i tredje världen (utvecklingsländer). Vi måste fördela resurserna bättre och även ta hand om miljön. Därför är jag också väldigt engagerad för miljön, jag är en utpräglad friluftsmänniska.
– Mina resor har förändrat synen på livet totalt. Jag älskar att resa och har bott mycket hemma hos människor som jag mött på resorna, folk är otroligt gästvänliga. Jag har en stark framtidstro efter att ha mött så många fantastiska ungdomar.
Vilka av SAKs frågor känner du särskilt starkt för?
– Jag tror jättemycket på utbildning, det är viktigt att hjälpa skolorna. Och så tror jag inte på ett samhälle där männen ska styra. Kvinnor måste få välja själva.
Vad har ni på gång i Göteborg?
– Vi har precis deltagit på Bokmässan. Vi ordnade frukost vilket vi haft i flera år, det kommer mellan 80 och 110 och äter. Vi deltog också på Frihamnsdagarna. Vi har visat utställningen ”Afghanska klassrum” flera gånger, det är fina bilder och lagom mycket text. Före pandemin arrangerade vi afghanska fester med musik och mat, det planerar vi för att börja med igen i vår.