Foto: Christoffer Hjalmarsson.

Modern historia

Sovjetiskt inflytande och nya moderniseringsförsök

Kung Zahir Shah hade kommit till makten 1933. År 1953 gjorde han sin kusin Daud till premiärminister. Daud vände sig i mitten av 1950-talet till USA med en bön om utvecklingshjälp. USA ställde sig kallsinnigt, och det blev i stället Sovjetunionen som tillmötesgick de afghanska bönerna om civil och militär hjälp. Därmed hade en viktig princip i den afghanska utrikespolitiken – neutralitet och balans mellan stormakterna – rubbats och grunden lagts till ett växande sovjetiskt inflytande. Tusentals unga officerare utbildades i Sovjetunionen; många av dem kom senare att spela en ödesdiger roll i de många kuppförsöken.

År 1963 tvingade kungen den auktoritäre Daud att avgå, och en liberal författning antogs året därpå. Politiska grupperingar började växa fram, bland dem kommunistpartiet PDPA. Men de demokratiska reformerna stannade i stor utsträckning på pappret, beroende på kungens motstånd, och följden blev en tilltagande social oro under slutet av 1960-talet. Kritiken mot myndigheterna ökade genom statens oförmåga att hantera en svår torka vid början av 1970-talet.

År 1973 avsatte Daud kungen med stöd av delar av armén och utropade republik med sig själv som president. Men han kom så småningom i konflikt med de unga officerare som fört honom till makten och sedan han 1978 fängslat en grupp ledare för PDPA slog officerarna till och genomförde en kupp, den så kallade Saur-revolutionen i april, varvid Daud och stora delar av hans släkt utplånades.

Den nya kommunistiska regimen präglades redan från början av stark splittring mellan två fraktioner, khalq och parcham. Ett nybildat revolutionsråd, lett av Nur Mohammad Taraki, lade fram en femårsplan där Afghanistan skulle få ett statssocialistiskt system av sovjetisk typ. Alla partier utom PDPA förbjöds, och en jordreform proklamerades. Planen sattes i verket med våld av unga kadrer som anlände till byarna följda av militära enheter.

Den nya politiken upplevdes av befolkningen på landsbygden, där cirka 80 procent bodde, som ett hot mot stamsamhället och som ytterligare ett försök av
centralmakten att kuva den oberoende landsbygden. Inom några månaders lopp hade uppror utbrutit i de flesta av Afghanistans provinser.

 

 

 

 

 

Pojke som säljer fisk vid vägen i Jalalabad. Gammal sovjetisk stridsvagn i bakgrunden. Foto: Christoffer Hjalmarsson

 

Den sovjetiska invasionen

Regimen i Kabul blev allt mer beroende av de sovjetiska civila och militära rådgivarna under åren som följde, och olika grupperingar inom landet fortsatte att kämpa om makten. Grundkonflikten stod mellan å ena sidan Sovjetvänliga kommunister och å den andra traditionellt och nationellt inriktade, anti-kommunistiska, grupperingar. Detta följdes spänt från den sovjetiska centralmakten i Moskva. I september 1979 störtades Taraki av sin rival Hafizollah Amin, vilket direkt ledde till den invasion av Sovjetunionen som inleddes i december 1979. De sovjetiska trupperna avsatte Amin och insatte Babrak Karmal på presidentposten.

Den sovjetiska ockupationen möttes av stort motstånd och bekämpades av gerilla, mujaheddin, som i sin tur stöddes av USA. Amin ersattes 1986 av Mohammad Najibollah. Trycket från mujaheddin tvingade dock fram en förhandlingsvillig attityd hos den sovjetstödda regimen och hos det nya ledarskapet i Sovjetunionen – som börjat knaka i fogarna som stormakt vid det här laget. Efter att ha slutit avtal i FN:s regi med Pakistan och USA om trupptillbakadragande påbörjade Sovjetunionen 1988 sin hemtagning av trupper, vilken slutfördes 1989.

Inbördeskrig och talibaner

Den sovjetstödda afghanska regimen försvagades efter Sovjetunionens uttåg och försökte blidka oppositionen genom att orientera sig mot de islamiska och alliansfria länderna. Men mujaheddingerillan fortsatte kriget, och samtidigt som dess framgångar förebådade regimens fall blev de etniska klyftorna i landet allt tydligare. Sedan regeringens uzbekiska milis i norra Afghanistan revolterat föll regimen samman och kapitulerade 25 april 1992.

Den nya islamiska ledningen präglades av starka etniska och ideologiska motsättningar. Inbördeskrig utbröt omedelbart och koncentrerades nu till den tidigare skonade huvudstaden Kabul. I avsaknad av en fungerande centralmakt föll landet sönder, och lokala krafter tog över provinserna. På många håll bredde ett rent banditvälde ut sig. Hösten 1994 trädde en ny militär kraft, den ortodoxt islamiska talibanmilisen, in på arenan.

Talibanregimen

Befolkningens krigströtthet gynnade talibanerna, som snabbt tog kontroll över södra Afghanistan. De stöddes av Pakistan och togs välvilligt emot av USA. Båda länderna önskade stabilitet i det olje- och gasrika Centralasien, och USA såg talibanerna som en regional motvikt till Iran. Men efter talibanernas erövring av Kabul i september 1996 blottlades den etniska polariseringen av Afghanistan. Mot talibanerna stod en allians av tadzjiker, uzbeker och hazarer. Talibanernasframryckning genom Afghanistans norra och centrala delar sommaren 1998 åtföljdes av rapporter om massakrer.

Afghanistan blev under talibanerna internationellt isolerat. Talibanerna avskaffade 1997 ensidigt republiken och utropade ett emirat, men deras regering erkändes inte av FN, främst på grund av deras diskriminering av kvinnor och deras stöd till terrorister. En tredje faktor som bidrog till isoleringen var den kraftiga ökningen av opiumproduktionen i Afghanistan fram till 1999, då en rekordskörd på 4 600 ton bärgades.

Från 1998 befann sig talibanregimen på kollisionskurs med västvärlden efter sprängattentat mot USA:s ambassader i Kenya och Tanzania. Saudiern Usama bin Ladin, som var misstänkt för terrorism och befann sig sedan flera år i Afghanistan med talibanernas stöd, utpekades av USA som ansvarig för attentaten, och hans militära anläggningar i östra Afghanistan besköts med robotar. USA avbröt 1999 handeln med Afghanistan sedan talibanerna vägrat att utlämna Usama bin Ladin. I november samma år införde FN ekonomiska sanktioner mot talibanerna.

11 september och USAs invasion

Talibanernas oförmåga att lindra nöden för de miljoner afghaner som från 1999 drabbades av långvarig torka bidrog till att underminera regimens ställning. Sedan talibanledningen åter vägrat att utlämna Usama bin Ladin efter terrorattentaten i New York och Washington 11 september 2001, inledde USA i oktober 2001 bombningar över stora delar av Afghanistan i syfte att oskadliggöra bin Ladin och hans nätverk av terrorister, al-Qaida. USA inledde också ett militärt samarbete med den afghanska väpnade oppositionen, den så kallade Norra Alliansen, som sedan 1998 behärskade delar av nordöstra Afghanistan.

Några veckor höll talibanarmén stånd mot övermakten, men under några få dagar i november föll talibanväldet samman i större delen av landet. I början av december 2001 kapitulerade talibanerna även i sitt starkaste fäste, staden Kandahar i söder, sedan de högre ledarna flytt. Regimens snabba sammanbrott var delvis en följd av det lösa nätverk som talibanväldet byggt på. I motgångens stund bröt många provinsiella krigsherrar samarbetet med talibanledningen, andra lade helt enkelt ned vapnen.