Sociala förhållanden
Den sociala och ekonomiska utvecklingen i Afghanistan går långsamt framåt, men har hämmats kraftigt av de senaste 37 årens krig, konflikter, invasioner och ockupation.
Afghanistan rankas som Asiens fattigaste land. Decennier av krig, invasioner och ockupation har kraftigt hämmat landets utveckling. Covid-pandemin slog hårt mot Afghanistans ekonomi, samtidigt som landet drabbades av en svår torka. Efter talibanernas maktövertagande i augusti 2021 har den ekonomiska situationen förvärrats ytterligare på grund av omvärldens sanktioner och fryst bistånd. Fattigdom och undernäring ökar snabbt.
Efter 2002 noterades flera markanta sociala framsteg, framför allt inom sektorer som utbildning och sjukvård. Kvinnorna flyttade fram sina positioner i samhället, även om det var en lång väg kvar till ett jämställt deltagande i livet utanför hemmet. Sedan talibanerna tog makten har kvinnors rörelsefrihet och deras möjligheter att arbeta begränsats, bland annat genom förbud mot att resa mer än sju mil utan en manlig följeslagare.
Utvecklingstakten har sett väldigt olika ut i olika delar av landet – störst är skillnaderna mellan stad och landsbygd. Trots en omfattande urbanisering och stora migrationsrörelser, som till exempel flykt och arbetskraftsmigration, lever alltjämt en majoritet (cirka 70 procent) av befolkningen på landsbygden. Omkring en tredjedel av befolkningen har jordbruk som sin huvudsakliga inkomstkälla. Det finns mellan 1,5 och 2,5 miljoner nomader, varav en del har blivit bofasta.
Många har fått ökad tillgång till rent vatten, sanitet och elektricitet under senare år. Fler kan också läsa och skriva idag och allt fler barn går i skolan. Men läskunnigheten är fortfarande låg och ligger, enligt FN, på blott 34 procent. Det är vanligt att barn, särskilt flickor på landsbygden, inte avslutar sin grundskoleutbildning.
Personer med funktionsnedsättning är bland de allra fattigaste och mest socialt utsatta i Afghanistan. Bara fem procent av barn med funktionsnedsättning beräknas gå i skolan.