Offren bortglömda när krigande parter talar om fred

En spricka har uppstått i den afghanska regeringen vad gäller krigsoffrens roll i fredsprocessen. President Ashraf Ghani har föreslagit att Afghanistan ska anamma den spanska modellen – Glömskans pakt – som spanjorerna antog efter general Francos död. Samtidigt har medlemmar inom fredsministeriet och regeringens förhandlingsgrupp börjat bygga upp grundläggande strukturer för att inkludera representanter för landets krigsoffer i fredsprocessen. Ansträngningarna inger ett visst hopp för offren även om de inte möter de krav som flera krigsoffer- och människorättsorganisationer har ställt. Dessa i sin tur anser att en inkluderande process, som bygger på rättvisa, förbättrar utsikterna för en hållbar fred och är en grundläggande rättighet för krigsoffren på samma gång som det är en nödvändig del av fredssamtalen.

Samma dag som fredssamtalen inleddes i Doha uppmanade Afghanistan Idependent Human Rights Commission (AIHRC) i ett pressmeddelande parterna att göra ”offrens önskningar till en central del av överläggningarna”. National Victims-Centred Peace Network beskrev samtalen som en unik möjlighet att uppnå en rättvis och hållbar fred där offren får en framträdande plats. Till rösterna lades även Transitional Justice Coordination Group (TJCG) som påtalade att samtalen borde återspegla det faktum att krigsoffer utgör en av de största grupperna i landet.

Krigsoffrens organisationer ger förslag

De tre organisationerna har framfört en rad rekommendationer som rör offfrens roll i samtalen bland annat:

• Krigsoffrens direkta medverkan genom vittnesmål.
• Upprättandet av en rådsgrupp för att diskutera samtalens utfall ur krigsoffrens vinkel.
• En särskild kommitté för att följa upp grundläggande krav från krigsoffer och deras familjer.
• Att krigsoffer ges plats att delta i olika förhandlingsdelegationer. Offren bortglömda när krigande parter talar om fred.

Samtalen i Doha har dragit igång utan att några avdessa förslag har hörsammats men det är ännu tidigt i processen.

Vid Bonnkonferensen 2001 ställdes fred och stabilitet mot rättvisa, med argumentet att rättvisan fick offras för att stabilitet skulle kunna uppnås. Två decennier senare har ingen stått till svars för krigsförbrytelser och ändå är freden långt borta.

Debatten kring uttrycket övergångsrättvisa har delat samhället i två läger: de som anser att det är bäst att glömma det förflutna och de som vill ha rättvisa. Övergångsrättvisa har fått en negativ klang i Afghanistan och motståndarna, bland annat flera mujahedinledare, anser att det enbart syftar till att sätta dem bakom lås och bom. Missförståndet är olyckligt. Visserligen är det rättsliga efterspelet en viktig del av övergångsrättvisa, men sanningssökandet, kompensation till offer, upprättelse och att läka sår är också viktiga hörnstenar i processen.

Sedan två år tillbaka märks ett skifte av ordval. I stället för att tala om övergångsrättvisa, talar människorättsgrupper allt oftare om en strävan att utgå från offrens behov och en rättvisa där offren står i centrum. Därmed hoppas man att åter sätta offren, och deras möjlighet att bidra på ett positivt sätt till fred, i fokus. Regeringen verkar fortfarande formulera sin policy för krigsoffrens integration i överläggningarna. Presidentens och vice presidentens avoga hållning riskerar att underminera mer välvilligt inställda medlemmar längre ner i regeringshierarkin.

När president Ghani vid firandet av internationella fredsdagen 21 september föreslog den spanska modellen med Glömskans pakt, var det ett hårt slag för offren.

”I Afghanistans nutidshistoria har vi krigat mot varandra och dödat varandra men för morgondagen måste vi acceptera varandra och leva som bröder och systrar,” sa Ghani.

Första möte med krigsoffer genomfört

Ministern för fred, Sayed Sa’adat Mansur Naderi, och ordföranden för regeringens förhandlingsteam, Masum Stanekzai, har tillsammans hållit ett första möte med krigsoffer där de lovade att bilda en särskild kommitté som ska handlägga frågor som berör offren. Offren utlovades en central roll i fredssamtalen.

Med andra ord ser det ut som att offren har allierade inom regeringen, vilket väcker förhoppningar om en positiv utveckling även om Ghani-administrationens övergripande ståndpunkt fortfarande är att rättvisa måste stå tillbaka för fredens skull.

Det är ännu inte för sent för den afghanska regeringen, talibanerna och USA att visa krigets offer att de blir sedda och hörda. Små steg i den riktningen har tagits men samtidigt är bristen på politisk vilja hos samtalens huvudaktörer, Afghanistans regering, talibanerna och USA, uppenbar. Mujahedin fruktar framtida rättegångar om brott före 2001 ska utredas, talibanerna har inte visat något som helst intresse för offrens rättigheter och USA har tydligt markerat att de inte kommer att utkräva ansvarsskyldighet.

Vägen framåt för offren och människorättsorganisationer är trots dessa hinder inte stängd. De kan mobilisera krigsoffer och media som delar deras åsikter för att stötta de regeringsmedlemmar som står på offrens sida. Genom att ändra språkbruk och tala om offrens roll och rättigheter, finns det en möjlighet att övertyga regeringen och talibanerna om att krigsoffrens deltagande inte behöver innebära tribunaler och rättegångar. I stället kan det leda till möjlig kompensation och en läkande process som även de stridande kan dra nytta av. Afghanistan har under decennier undvikit att ta itu med historiska brott men en sak har det spanska exemplet lärt oss: man kan tvinga offren till tystnad men inte till att glömma.

Ehsan Qaane, Afghanistan Analysts Network

Översättning och textbearbetning:
Görrel Espelund.

Texten är en förkortad version av artikeln The Intra-Afghan Peace Talks: Warring parties negotiate, victims of war are excluded publicerad av Afghanistan Analysts Network.