Man med plåtlåda i ökenlandskap

Muhammad Hussein med lådan där pengarna som ska ge en bättre framtid förvaras.

En låda som skapar framtid

Det är en plåtlåda. Ser kanske inte så märkvärdig ut. Men det är en magisk låda, i vilken skapas en bättre framtid.

I distriktet Sholgara finns nu 45 sådana här lådor runt om i byarna.  Tittar man ner i någon av dem finner man enkel kontorsutrustning som pärm och hålslag, och protokollsböcker. I de flesta av lådorna finns man 15 stycken hundralapper, med andra ord 1 500 afghani, motsvarande 225 kronor. Var och en av de hundralappar som samlats in är nogrannt bokförd. Den som inte kan skriva har satt sitt tumavtryck för att intyga att hon eller han lagt sin andel.

Lådorna tillhör de självhjälpsgrupper som bildats i Sholgara, som ligger i norra delen av landet, en bit nedanför staden Mazar-e-Sharif. Självhjälpsgrupperna består antingen eller kvinnor eller för män. Inga blandade grupper, förstås. Kvinnogrupperna är fler till antalet. I varje grupp finns dessutom någon eller några personer med funktionsnedsättning.

Tanken är att var och en av de 15 medlemmarna varje månad sparar 100 afghani. När en medlem i gruppen sparat i minst ett halvår har han eller hon möjlighet att ta ett lån för en framtidsinvestering. Några i varje självhjälpsgrupp ges möjlighet till en kortare yrkesutbildning, till exempel i snickeri, skrädderi, reparation av mobiltelefoner eller mattvävning. Dessutom bidrar SAK med pengar till små projekt för att förbättra vägar, bygga gemensamhetslokaler och annan infrastruktur. Och till diverse utbildningar för självhjälpsgrupperna.

Lägg ihop allt detta och resultatet blir landsbygdsutveckling. En rad åtgärder tänkta att tillsammans skapa utveckling och ett värdigare liv i ett landsbygdsområde där fattigdomen är stor och där också otryggheten är stor. Både talibaner och kriminella grupper finns i området. Vilket förstås gör det svårt att dra till sig investeringar på vanligt sätt.

Det finns förhoppningar, men också farhågor om att insatserna inte räcker till. I varje grupp jag besöker tar man upp problemet med att det saknas pengar att ge alla som behöver en yrkesutbildning (en anledning god som någon att ge ett extra bidrag till SAK:s insamling). Både kvinnor och män vädjar till mig, som man ser som en representant för penningpåsen, att försöka göra något åt saken.

Kvinnorna påpekar dessutom att de saknar en grund att stå på, i och med att bara få av dem kan läsa och skriva. Och de hoppas att SAK även kan bidra till alfabetisering: ”Kom ihåg att vi inte fick gå i skolan under talibantiden”.

Tre av de familjer som genom projektet förhopningsvis får en något bättre livssituation möter du här. Personerna är kanske inte helt representativa för medlemmarna i självhjälpsgrupperna, i och med att de alla har förtroendeuppdrag i sina grupper och alltså kan läsa och skriva. Därmed kommer de förmodligen inte att vara aktuella för yrkesutbildning, som bara de mest behövande kommer att få.

Tanken är att återkomma till Sholgara, till de här tre familjerna, och till andra som deltar i projektet, för att fortsätta låta dem berätta om hur livet utvecklar sig.

Möt människorna

Seyamo

Muhammad Hussain

Sayed Yousuf och Bebe Soghra