Barnen inspireras av boken Sunnanäng.

Svenska barnböcker hjälper afghanska flyktingbarn i Iran

Read with me är ett projekt som ger barn tillgång till kvalitetslitteratur. Marit Törnqvist, som illustrerat många av Astrid Lindgrens böcker, är en av dem som med hjälp av bilder får afganska barn i Iran att berätta om sina upplevelser.

För andra året i rad är det iranska projektet Read with me nominerat till det internationella barnbokspriset Alma, till minne av Astrid Lindgren. Många av hennes böcker har illustrerats av Marit Törnqvist, som är engagerad i projektet.

Första gången Marit Törnqvist reste till Iran träffade hon Zohreh Ghaeni, som forskade i Irans barnbokshistoria och drev ett bokförlag. Hon tillhörde en grupp iranier som ville förändra landet och var övertygad om att barnböcker skulle kunna spela en roll för att få barn att växa upp till ansvarsfulla vuxna.

Zohreh Ghaeni startade projektet Read with me som har som mål att sprida kvalitetsböcker i Iran, framför allt barnböcker till utsatta grupper av barn. Marit Törnqvist har tillsammans med andra författare hjälpt Zohreh Ghaeni med att skaffa rättigheter att publicera kända europeiska böcker genom Read with me i Iran.

– Genom att låta barnen läsa böcker om stora ämnen som död, utanförskap, hopp, vänskap och mod kan de lära sig mer om världen de lever i och om sig själva, säger Marit Törnqvist, som återvänt flera gånger.

Hennes roll är bland annat att organisera seminarier med 25 av projektets fasta medarbetare som i sin tur utbildar lärare, volontärer och bibliotekarier. Hon arbetar också med olika grupper av utsatta barn runtom i Iran, bland annat afghanska flyktingbarn.

Nazanin håller tungan rätt i mun.

Hjälper barn att dela med sig av erbarenheter

Första gången hon träffade afghanska flyktingbarn fick de först något att äta. De var 5–7 år gamla och hungriga. Marit Törnqvist gav dem i uppdrag att rita en röd fågel utifrån Astrid Lindgrens bilderbok Sunnanäng, som hon illustrerat.

– De skulle skriva om vart fågeln kunde ta dem. De skrev till exempel ”till en lekpark” och jag tänkte, javisst det är självklart att de vill leka i en lekpark. Efteråt berättade läraren att barnen aldrig hade sett en lekpark, bara hört talas om dem.

En pojke skrev ”hit”, han ville att fågeln skulle ta honom till centret där han redan befann sig.

– Det var ju inte så konstigt, för det var den bästa platsen han hade varit på. Jag visste så lite om barnens situation i början, men ju mer vi jobbade tillsammans, desto mer började jag förstå deras utsatthet.

Marit Törnqvist hörde att de flesta av barnen över sex år var tvungna att arbeta. De handlar ofta om mer än tio timmar per dag för att kunna bidra till sina familjer. Många kan därför inte gå i skolan.

– Under ett annat möte pratade vi utifrån boken Större än en dröm, som jag illustrerat, om att förlora och vinna saker. Att livet egentligen går ut på det. Sedan bad jag barnen rita något de förlorat i sina liv.

En flicka ritade en penna, en pojke ritade sin mamma och sin pappa.

– Alla hade de förlorat mycket och efter det där mötet började de berätta för varandra om kusiner som dött och om hus de varit tvungna att lämna.

Det här var saker som barnen aldrig pratade om annars. Men Marit Törnqvists erfarenhet är att när barn ritar något svårt de varit med om så vill de gärna berätta om det för andra. Det är bra när barn upptäcker att andra haft liknande erfarenheter.

Marit Törnqvist signerar en bok åt den afghanska flyktingflickan Zeynab.

Engagerad i flyktingfrågan

Marit Törnqvist engagerade sig i flyktingfrågan i Sverige efter att ha sett bilder av människor på flykt i medierna. Hon berördes av barnen på bilderna.

– Det var barn som aldrig fått vara barn. Krig, våld och flykt var deras barndom. Det minsta vi kunde göra var att ge dem deras barndom tillbaka när de kom till Sverige.

Barnen hon mötte var framför allt arabisktalande. Det var först efter den andra resan till Iran som hon även började lära känna afghanska flyktingar i Sverige. Eftersom hon själv hade något att relatera till kunde hon ställa andra frågor. Hon tyckte också att svenska dagstidningars bild av afghanernas situation i Iran krockade med vad hon själv hörde.

En kvinna i Teheran blev till exempel helt skräckslagen när Marit Törnqvist berättade att afghanska flyktingar som flytt från Iran till Europa utvisades till Afghanistan, där de aldrig varit.

– Hon blev enormt upprörd. Panikslagen nästan. ”De har lämnat krig och våld för att leva i värsta misär i Iran! De kan bara inte skickas till kriget igen! Det får bara inte hända, de måste stanna i Europa!” sa hon, berättar Marit Törnqvist.

Sedan berättade kvinnan om barnens slavarbeten, om sjuka föräldrar som inte kan få vård, om unga killar som tvingas ”välja” mellan att åka till Syrien och kriga eller återvända till Afghanistan. Killarna lovas pengar till familjen om de strider i Syrien, men de kommer hem i likkistor och familjen lämnas lottlös.

Påminner om apartheid

– Allt hon berättade påminde mig om apartheid. Att vissa affärer i Iran vägrar sälja varor till afghaner, att afghaner inte får ta körkort och vistas i vissa områden. Att de utnyttjas och trakasseras av polis och myndigheter.

För Marit Törnqvist säger det mycket om hur illa det är i Afghanistan när människor väljer att bosätta sig i Iran i stället, trots de brutala förhållanden som råder där. Hon känner sig maktlös, men projektet Read with me fyller henne med hopp.

Read with me når för närvarande 60 000 barn i Iran. Ungefär 3 000 lärare, bibliotekarier och frivilliga arbetar med projektet, som förra året nominerades till det internationella barnbokspriset Alma, till minne av Astrid Lindgren.

Projektet vann inte, men i oktober 2018 blev det klart att det, tillsammans med Marit Törnqvist, nominerats igen.

TEXT: Viktoria Myrén.
FOTO: Marit Törnqvist och Zohreh Ghaeni