”Vi sår frön för förändring”
Habitullah och Kamal fortsätter jobba för de mänskliga rättigheterna, men de gör det genom verksamhet som talibanerna godkänner. Det är svårare, men det går.

Habitullah och Kamal deltar i ett digitalt möte tillsammans med Fatimah och Sanaullah. De fyra arbetar eller har arbetat med mänskliga rättigheter, framför allt kvinnors, men två av dem kan av olika skäl inte göra det längre. De heter egentligen något annat. De berättar öppenhjärtigt om sin verksamhet och hur de kringgår restriktionerna, men de vågar inte göra det med sina riktiga namn. Rädslan för repressalier är stor. De lever i olika delar av Afghanistan men inte i Kabul.
Förr kunde Habitullah och hans organisation arbeta öppet med grupper av män och kvinnor tillsammans för att öka kunskap om deras rättigheter. Nu är det inte längre möjligt.
– Vi försöker ändå arbeta för att det ska bli en positiv förändring i samhället, särskilt för kvinnor. Vi gör det i hemlighet.
Hans organisation arbetar för att kvinnor ska få rätt till utbildning, de gör det genom hemundervisning för personer med funktionsnedsättning och med yrkesutbildning.
Han verkar fortfarande för att öka medvetenhet om rättigheter.
– Men vi byter ut orden. Om vi vill prata om kvinnors rättigheter, eller mänskliga rättigheter generellt, säger vi att vi talar om familjens rättigheter eller stöd till fattiga.
– När det är begränsningar bör vi bekämpa dem. Det är utmanande. Ibland riskerar vi att bli fängslade. Vi arbetar för det som är våra rättigheter, men det går emot talibanernas lagar.
Små framsteg
Han arbetar bland annat med byäldste och byråd, med målet att alla ska respektera varandras rättigheter. Det är svårare än när de kunde tala öppet om frågorna, men även när arbetet sker lite under radarn är det möjligt med små framsteg.
Sanaullah har även han jobbat för att stärka rättigheter på de sätt som är accepterade, och lite i hemlighet. Hans organisation har jobbat med utbildningsprogram på radion och mobila bibliotek, med vars hjälp kvinnor kunde samlas informellt och få utbildning, och med ett program där kvinnor från 102 familjer fick stöd för att anlägga köksträdgårdar.
Orsaken till att han inte längre kan arbeta är bristande finansiering.
Fatimah jobbade tidigare för kvinnoministeriet med kvinnors rättigheter. Talibanerna lade ner ministeriet och ersatte det med ministeriet för främjande av dygd och förebyggande av osedlighet. Fatimah blev arbetslös. Hon bor i en provins som hon beskriver som väldigt fattig och bortglömd, även under den tidigare republiken.
– Jag lever inte, jag överlever. Jag har noll rättigheter. Jag får inte arbeta, studera, gå ut. Under republiken hade jag inte tillgång till precis alla mina rättigheter, men jag kunde åtminstone höja min röst.
Kvinnors rättigheter
Han fokuserar framför allt på kvinnors, flickors och barns rättigheter, och andra sårbara grupper. Arbetet inkluderar bland annat utbildning, sjukvård och skydd mot våld. Arbetet görs försiktigt och många gånger indirekt.
– I praktiken innebär det att känsliga aktiviteter genomförs inom ramen av andra program. Till exempel drev jag 2023 ett projekt tillsammans med UNDP som officiellt handlade om yrkesträning, men samtidigt som kvinnorna lärde sig yrket lärde vi också ut kunskap om mänskliga rättigheter. Med denna kreativa metod kan vi nå våra huvudsakliga mål utan att riskera att bli förbjudna, berättar Kamal.
Trots restriktionerna har de kunnat uppnå meningsfulla resultat, berättar han.
– Kvinnor som yrkesutbildats har samtidigt blivit medvetna om sina rättigheter, civilsamhällesorganisationer har stärkt sin kapacitet, kvinnors röster har, om än indirekt, tagits upp i dialoger lokalt, vilket är ett litet men effektivt steg för motståndskraft.
Kamal är rädd, för att bli arresterad och straffad, för att hans familj ska utsättas för hot, men också för att organisationen ska tvingas stänga och för att år av framgångar för kvinnors rättigheter kan omintetgöras av den nuvarande regimen. Men han vill inte ge upp.
– Jag har sett kvinnor, barn och utsatta familjer som har berövats sina rättigheter. Jag känner ett moraliskt och yrkesmässigt ansvar att stödja dem. Det inger också hopp, för även i de mörkaste stunder kan små aktiviteter rädda liv och så frön för förändring i framtiden, säger han.
Läs övriga artiklar ur temat:
