Farlig kamp för mänskliga rättigheter
De öppna gatuprotesterna har tystats. Men trots stora risker finns det fortfarande aktivister som gör motstånd, genom anpassning och kreativitet.
I samhällen där befolkningen lever under förtryck kommer det alltid att finnas aktivister. Så summerar Rachel Reid, människorättsexpert och analytiker vid Afghanistan Analyst Network (AAN), läget för civilsamhället i Afghanistan. I en rapport som AAN publicerade i somras, Manoeuvring through the cracks: The Afghan human rights movement under the Islamic Emirate, har Rachel Reid intervjuat människorättsaktivister som, trots det hårda förtrycket, hittar sprickor i talibanernas nät av dekret och restriktioner.
– De första veckorna efter talibanernas maktövertagande såg vi protestaktioner på gatorna som samlade kvinnor från alla delar av samhället. De visade stort mod och stor beslutsamhet, säger Rachel Reid.
Demonstrationer uppstod i Kabul bara ett par dagar efter att den tidigare regeringen flytt och talibanerna tagit makten. Kvinnor gick ut på gatorna och krävde lika rättigheter. Protester förekom även på andra håll i landet. Talibanerna svarade med våld. Trots det fortsatte protesterna. Kvinnor blev trakasserade och slagna. Många greps. Det förekom tortyr och dödshot.
Slagorden nan, kar, azadi (bröd, arbete, frihet) – som även spreds via en låt som den afghanska popartisten Elaha Soroor, spelade in – blev något av en symbol för motståndet. Protesterna, om än i mindre skala, fortsatte i drygt ett år men konsekvenserna blev till slut för stora och aktivisterna gick under jorden, eller flydde landet.
Rachel Reid beskriver den första tidens demonstrationer som frukten av människorättsrörelsens arbete under 2001–2021.
Beredda riskera sina liv
– Det finns de som hävdar att mänskliga rättigheter är något som prackats på afghanerna av folk utifrån, men det här kom inifrån. Det var spontant och det var äkta. Dessa kvinnor var beredda att riskera sina liv för att stå upp för sina rättigheter, säger Rachel Reid.
En av de människorättsjurister som är intervjuade i rapporten Manoeuvring through the cracks sammanfattar motståndet så här: ”Det var tydligt att talibanrörelsen var densamma, men Afghanistan hade förändrats. Detta var utbildade kvinnor som organiserade sig och stod upp för sina rättigheter.”
Protester sker fortfarande och ”bröd, arbete, frihet” lever kvar – men gatuprotesterna är borta och i dag är det i princip omöjligt att öppet arbeta för att stärka och försvara människors fri- och rättigheter i Afghanistan. I sin rapport har Rachel Reid intervjuat aktivister som visar att det trots allt, genom anpassning och kreativitet, går att göra motstånd.
– Det finns underjordiska motståndsrörelser, precis som det fanns förra gången talibanerna hade makten, säger hon.
Många av initiativen försöker hitta olika sätt att ge flickor utbildning, men också att ge pojkar ett alternativ till den begränsade undervisning som erbjuds i talibanernas madrassa. Några kvinnliga aktivister sprayar sina protester på huvudstadens väggar. Andra protesterar digitalt. I fjol utfärdade talibanerna ett dekret som förbjöd kvinnor att tala högt och sjunga på allmän plats. Då postade anonyma kvinnor videor på sociala medier där de sjöng bakom ansiktsslöjor.
Andra sätt göra motstånd
Men det finns också andra sätt att göra motstånd. Aktivister inne i landet balanserar på gränsen för vad talibanerna tillåter.
– Jag kan inte nämna specifika detaljer, för det skulle äventyra verksamheter inne i Afghanistan. Men generellt kan jag säga att partnerskap med privata sektorn är ett sätt att arbeta, säger Rachel Reid.
De facto-styret är väldigt misstänksamt mot icke-statliga organisationer, men är inte lika skeptiskt inställt till den privata sektorn. Samma slutsats drar en bedömare, som inte vill framträda med namn för att skydda sig själv, sitt arbete och människor som befinner sig inne i Afghanistan.
Det finns flera exempel på civila organisationer som har kunnat fortsätta sin verksamhet sedan de omregistrerat sig som företag, och därmed inte längre lyder under samma strikta restriktioner.
Aktivisterna i landet är lösningsorienterade, pragmatiska och kreativa, summerar den anonyma källan. Trots enorma risker för sig själva och sina familjer, visar de prov på olika vägar att kringgå talibanernas järnhårda lagar.
– Det finns fortfarande utrymme för att, på lokal eller regional nivå, föra informella förhandlingar om de utrymmen i samhället som officiellt är stängda för kvinnor. Vissa inom talibanrörelsen väljer att blunda, säger källan.
Det finns många strategier. En är att låta en manlig medarbetare företräda en organisation officiellt, även om det är en kvinna som leder den. En annan är att skriva om verksamhetens programförklaring för att städa undan ord som ”mänskliga rättigheter” och i stället använda ”familjevärderingar” eller ”barns rättigheter”. Det finns även grupper som arbetar med traditionella och religiösa ledare som mellanhänder.
Under åren 2001–2021 stärktes civilsamhället och människorättsrörelsen, men dess historia går längre tillbaka. Rapporten Manoeuvring through the cracks lyfter även fram pionjärernas arbete. Det var människorättsarbetet som bidrog till det civila samhällets framväxt under 1970- och 80-talen medan utvecklingsorganisationer kom lite senare, på 1990-talet.
”Omfattningen av grymheterna under de första två decennierna av konflikten i Afghanistan, inklusive tiotusentals försvinnanden, godtyckliga arresteringar, avrättningar och användning av tortyr, inspirerade en generation av människorättsförsvarare, varav många själva var offer för kriget”, skriver Rachel Reid.
Grundade Rawa 1977
En av de första rättighetsbaserade organisationerna var Rawa (Revolutionary Association of the Women of Afghanistan) som grundades 1977 av Meena Keshwar Kamal.
– Meena inspirerade många i människorättsrörelsen och det var många som jag träffade på 00-talet som hade varit unga aktivister i Rawa. Under det första talibanstyret var det folk från Rawa som smugglade ut videor på kvinnor som stenades till döds. Rawa var en av de modigaste grupperna i landet, säger Rachel Reid.
Meena Keshwar Kamal mördades 1987 men flera andra pionjärer följde. En av de kvinnor som först fängslades av det afghanska kommunistpartiet 1978 och sedan utvisades som persona non grata var Mahbouba Seraj. Efter 26 år i exil i USA återvände hon till Afghanistan 2003. Hon blev en ledande kvinnorättsaktivist och en stark röst för barns och kvinnors rättigheter. I dag är hon en av få aktivister som är kvar i Kabul och öppet låter sig intervjuas om sitt arbete. Afghanistan-Nytt når henne på dagen fyra år efter talibanernas maktövertagande.
– Ingen reagerade som jag föreställt mig. Det gäller alla: det internationella samfundet, den dåvarande regeringen och det afghanska folket. Inte ens talibanerna. Det var kaos. Så det fanns två val. Antingen fick jag bli en del av kaoset, eller så fick jag behålla lugnet och stanna. Jag bestämde mig för att stanna, oavsett vad som händer, säger Mahbouba Seraj på telefon.
Sedan tog vardagen vid. Alldeles i början fanns fortfarande vissa öppningar och det var möjligt att tala med talibanerna. Men utvecklingen vände och väldigt många blev rädda, berättar Mahbouba Seraj. Trots allt som hände fortsatte hon sitt arbete för kvinnors rättigheter och driver i dag Afghan Women Skills Development Centre.
– Vi är den enda organisation som fortsatt har ett skyddat boende för kvinnor och barn. Innan talibanerna återtog makten hade vi 37 skyddade boenden runt om i landet, nu finns bara boendet i Kabul kvar, säger hon.
Skydda Afghanistans kvinnor
Hon vet inte varför talibanerna tillåter verksamheten att fortsätta, men säger att hon lämnar det i Allahs händer.
– Vi hotas hela tiden av nedstängning men mitt liv handlar om att vilja skydda Afghanistans kvinnor. De [talibanerna] kan inte mer än döda mig, men så länge jag har en röst, kommer jag att skrika högt, säger hon.
Man ska inte glömma, påminner hon, att alla talibaner inte är desamma. Allt kan hända i ett land som inte har en regering, som inte har någon lag och där ingen kan ställas till svars för någonting, resonerar Mahbouba Seraj.
– Det civila samhället, så som det var, har utplånats. Ibland känns det som att jag är den enda som är kvar. I diasporan finns ett annat civilt samhälle. Problemet är att de inte kan enas och agera gemensamt. Men om de skulle enas och tala med en röst är det viktigt att de tar med oss, så att vi som lever inne i Afghanistan blir hörda.
Visst kan man kritisera delar av civilsamhället i diasporan för att vara självcentrerade, men så var det även i Afghanistan tidigare, menar Mahbouba Seraj.
– Kvinnor måste enas och använda sin gemensamma röst för att förbättra livsvillkoren för alla systrar i hela världen. I Afghanistan ser jag inte mycket som ger hopp om en bättre framtid, men jag kan inte ge upp för då dör jag. Och det går inte. Jag ber de runt omkring mig att inte ge upp hoppet för inget varar för evigt och något nytt kommer att komma efter det här, säger Mahbouba Seraj
Läs övriga artiklar ur temat: