SAK har valt att jobba nära lokalbefolkningen, till skillnad från många av de större givarna. Här genom ett vägprojekt i byn Sangarkhel i Samanganprovinsen. FOTO: Zamanullah/SAK.

Ineffektivt bistånd ökar fattigdomen i Afghanistan

Svenska Afghanistankommittén tillsammans med Oxfam har tagit fram en ny rapport som visar att det internationella biståndet till Afghanistan är ineffektivt och att andelen fattiga i landet har ökat.

Redan 2008 kunde den brittiska biståndsorganisationen Oxfam, i rapporten Falling short, visa hur ett kraftigt fragmenterat bistånd till Afghanistan bidrog till ineffektivitet. Enligt rapporten fanns det då minst 30 olika internationella givare i landet, alla med en egen agenda, separata avtal med den afghanska regeringen och utan någon koordinering sinsemellan. Med internationella givare menas i denna artikel de stora biståndsgivarländerna inom OECD och utvecklingsbankerna, som 2005 i Paris kom överens om att samordna allt sitt bistånd med varanda och med mottagarländerna.

Under perioden 2001–2008 gick två tredjedelar av det internationella biståndet inte via den afghanska regeringen, enligt Oxfam. Anledningen sades vara den utbredda korruptionen inom statsapparaten.

Rapporten Falling short sa också att mer än hälften av biståndet var bundet av givarländerna för upphandlingar med framför allt utländska utförare. Vinstmarginalerna i kontrakten kunde vara så höga som 20–50 procent och konsultlönerna kraftigt överdrivna.

Oxfam konstaterade att närmare 40 procent av biståndet under perioden 2001–2008 gick tillbaka till givarländerna.

Dåligt fördelat bistånd

I den nya rapporten Aid effectiveness in Afghanistan menar Oxfam och SAK att två tredjedelar av den afghanska statsbudgeten för perioden 2017–2018 finansierades av bistånd. Landet är alltså fortfarande starkt biståndsberoende.

Tio år efter den förra rapporten kontrolleras biståndet ännu stadigt av givarna. Liksom 2008 är antalet givare fler än 30 och lika dåligt koordinerade, med egna agendor och separata avtal med den afghanska regeringen. Oxfam och SAK drar slutsatsen att mycket lite har hänt på tio år.

I jämförelse med tidigare har den afghanska regeringen på senare år också blivit mindre riskbenägen, anser Oxfam och SAK. Det beror framför allt på den dåliga säkerheten och gör att stora delar av landet aldrig får ta del av något bistånd.

När biståndet inte når alla ökar de socioekonomiska klyftorna. Tillsammans med dålig givarkoordinering, viss projektfavoritism och en ojämn fördelning av biståndspengarna kan det, enligt Oxfam och SAK, bidra till ett ökat missnöje mot regeringen i vissa delar av landet.

Enligt rapporten Falling short från 2008 fördelades 2001–2008 endast 52 procent av det internationella biståndet i samarbete med den afghanska regeringen. I den senare rapporten från 2018 framgår det att under perioden 2012–2014 fördelades bara 34 procent av biståndet i samarbete med regeringen.

Givarnas förväntningar går före behovet

Oxfam skev också 2008 att en stor del av biståndet styrs av förväntningarna från givarländerna, snarare än behoven i Afghanistan. Många biståndsprojekt handlar mer om att genomföra givarnas förutfattade idéer om utveckling, snarare än att sätta stödet till det afghanska folkets behov i fokus.

Som den senare rapporten visar har detta givarstyrda sätt att bedriva bistånd ökat. Parallellt med den utvecklingen har den afghanska statsbudgeten blivit allt mer styrd av parlamentsledamöternas egna projekt. Budgetprocessen har kommit att likna en auktion där de ledamöter som bjuder mest får igenom sin del av budgeten. I detta spel av korruption och snedfördelade budgetsatsningar blir biståndet en bricka i spelet.

Lägg till detta givarländernas brutna löften. Mellan åren 2001 och 2016 lovade givarna 71 miljarder dollar i bistånd. Endast 61 miljarder betalades ut. Det internationella stödet till den afghanska militären var, enligt obekräftade källor ungefär dubbelt så stort. Några officiella siffror om hur stort det militära stödet var under samma period finns inte.

Minskat bistånd och ökad fattigdom

Samtidigt har det internationella biståndet långsamt minskat över tid. Från en topp på 6,9 miljarder dollar 2001 rörde det sig 2015 om 4,2 miljarder. Detta enligt Oxfam och SAK. Världsbanken anger andra siffror, men visar på en liknande utveckling.

De siffror som Oxfam och SAK hanterar kommer från det afghanska finansdepartementet. De är nästan hälften så stora som Världsbankens siffror. Anledningen till detta, anser rapportförfattarna är brist på transparens och koordinering mellan givarna. Det är helt enkelt inte möjligt att få några exakta siffror på hur stor biståndet till Afghanistan är.

En orsak till att biståndet minskat är bland annat den minskade utländska militära närvaron. De Nato-ledda Isaf-styrkorna som lämnade Afghanistan 2014 stod för en stor del av biståndet. Det skedde inom ramen för det civil-militära samverkansprojektet, som gick under namnet Provincial Reconstruction Teams (PRT), som även den svenska militära insatsen jobbade med.

Sammanfttningsvis kan det konstateras att Afghanistan har dränkts i pengar sedan 2001. Det har lett till ett starkt beroende. Mellan 1977 och 1988 täckte det utländska biståndet (framför allt från Sovjetunionen) i runda slängar 25–33 procent av statens utgifter. Perioden 2005–2011 stod biståndet för tre fjärdedelar av Afghanistans bruttonationalprodukt (BNP).

Det stora biståndet till trots har fattigdomen inte minskat, rapporterar Oxfam och SAK. Snarare ökat. Enligt Världsbanken var andelen fattiga i landet 51,4 procent år 2003. Så sent som våren 2018 rörde det sig om 54,5 procent. Det kan i slutänden inte handla om annat än ineffektivitet.

Fotnot: OECD är en medlemsorganisation för 35 av världens rikaste länder.

TEXT: Jelena Bjelica och Thomas Ruttig, Afghanistan Analysts Network
ÖVERSÄTTNING: Erik Halkjaer


Artikeln The state of aid and poverty in 2018: a new look at aid effectiveness in Afghanistan finns att läsa på afghanistan-alysts.org