Hoten har blivit vardag

På papperet ser allting bra ut. Landets grundlag garanterar yttrande- och pressfrihet och under de senaste två decennierna har nya mediehus växt upp som svampar ur jorden. Det finns över hundra radiokanaler, flera dussintal TV-stationer och många hundra tidningar. De allra flesta av dessa ägs av privata intressen, inhemska så väl som internationella.

Samtidigt är den övergripande situationen för journalister i landet fortsatt svår
och många, särskilt på landsbygden, arbetar under stor press och med överhängande hot från lokala ledare, talibaner, krigsherrar, guvernörer och Islamiska staten (IS). Censur förekommer normalt sett inte men trakasserier och riktade attacker mot journalister gör att friheten i praktiken inte är lika stor som i teorin.

– Under talibanernas tid, och även innan de kom till makten, var all media strikt kontrollerad av staten. Förändringen de senaste två decennierna är fundamental. Internet och den nya tekniken har så klart hjälpt till, säger Patricia Gossman, biträdande chef på människorättsorganisationen Human Rights Watchs Asienavdelning.

Hon anser att regeringen i stort sett respekterar pressfriheten även om det har gjorts försök att revidera landets medielagar för att kunna tvinga journalister att avslöja sina källor. Men förslaget väckte starkt motstånd och regeringen fick backa.

Lokala reportrar skräms till tystnad

Genom åren har det förekommit att journalister åtalats för förtal, i ett försök att tysta obekväm bevakning. Det finns även andra sätt att tysta grävande journalister. Ett är att erbjuda dåligt betalda reportrar välbetalda statliga arbeten. Friheten gäller främst i Kabul. Ute i provinserna är det mycket svårare att kritisera makthavare utan att det leder till konsekvenser, påtalar Patricia Gossman.

– Det kan vara mycket svårt att få lokala reportrar att analysera den lokala politiska situationen, de är helt enkelt rädda. Talibanerna och de gamla krigsherrarna från norra alliansen har också sina egna kanaler som de kontrollerar, säger hon.

Talibanerna, tillägger hon, tycker oerhört illa om fri media.

– Men det är inte bara talibanerna, alla lokala ledare, oavsett vilken sida de står på, sätter stor press på journalister i provinserna. Det som många inom mediebranschen fruktar är att fredsförhandlingarna i Doha ska leda till inskränkningar i yttrandefriheten, som en eftergift åt talibanerna, säger Patricia Gossman.

Ett ämne som är särskilt känsligt och farligt att skriva om är ”land grabbing”, det vill säga när en makthavare, affärsman eller annan mäktig person lägger under sig markområden som tidigare tillhört någon annan.

– Det är ett väldigt angeläget ämne men det diskuteras ytterst sällan. Alla vet att det pågår och många högt uppsatta personer är inblandade. Vi pratar om hela skalan, från krigsherrar till parlamentsledamöter, och alla längs vägen som får sin del av kakan. Land grabbing är storskalig stöld med väldigt djupa rötter och långtgående förgreningar, säger Patricia Gossman.

Tilltagande hot från talibanerna

Afghanistan rankas som nummer 122 av totalt 180 länder på organisationen Reportrar utan gränsers (RSF) pressfrihetsindex. Fyra mediearbetare har dödats under 2020. De senaste månaderna har hoten från talibanerna tilltagit. I fjol dödades fem journalister och åren innan låg siffrorna på mellan 10 och 16.

Enligt RSF:s sammanställning från i fjol har antalet utländska journalister i landet halverats sedan 2014. Det beror delvis på säkerhetsriskerna, delvis på ett svalare intresse från omvärlden. Att antalet utländska reportrar har minskat kan ha bidragit till att färre journalister dödats. En annan orsak kan vara att inhemska journalister har blivit mer medvetna om hur och var de förflyttar sig för att på så sätt minska sin utsatthet och exponering, skriver RSF i sin rapport.

Erik Halkjaer, ordförande för Reportrar utan Gränser Sverige, påpekar att trots den relativa frihet som media åtnjuter i delar av landet betraktas journalister på flera håll som måltavlor i den pågående konflikten. Ser man över en tioårsperiod är Afghanistan ett av fyra konfliktländer som toppar listan över världens farligaste nationer att arbeta i som journalist. De andra tre är Irak, Jemen och Syrien.

– Även om dödstalen i Afghanistan har gått ner, så var det 2019 världens tredje farligaste land för journalister, säger Erik Halkjaer.

Kvinnliga journalister mer utsatta

En av de stora förändringarna som skett sedan talibanernas fall 2001 är kvinnors intåg i yrket. Fortfarande är det betydligt fler män i branschen men omkring 1 700 kvinnor arbetar i dag inom media. Kvinnliga reportrar tillför nya vinklar och nya sätt att angripa ämnena, men är samtidigt mer utsatta för hot och trakasserier än sina manliga kollegor. 2017 var RSF en av medgrundarna till ett särskilt center för att skydda och stödja kvinnliga journalister.

– Att så många kvinnor valt journalistyrket har betytt jättemycket för kvinnors rättigheter och deras roll i samhället. Många unga journalister är födda i slutet av 1990-talet och har växt upp under en period då kvinnor blev mer synliga i samhället och fler flickor fick gå i skolan. Kvinnliga journalister skapar också nya förebilder, säger Erik Halkjaer.

Mujib Mehrdad, chefredaktör på landets största oberoende dagstidning Hasht-e-Subh, håller med om vikten av fler kvinnliga journalister i kåren.

– Det visar att kvinnor är en del av samhället på alla nivåer, säger han.

Rädsla för att framstegen som gjorts står på spel i fredsförhandlingarna

Mujib Mehrdad har varit journalist i tio år och arbetat på olika mediaföretag. Han tycker att mediernas roll i samhället har växt, kvaliteten är bättre och den fria journalistiken har haft ett stort inflytande över utvecklingen.

– Journalister lyfter frågor om alla människors fri- och rättigheter. I de många hundratals tidningar, tv-kanaler och radiostationer som finns skapar vi en medvetenhet kring demokratifrågor och det civila samhället. De konservativa vill inte ha en öppen och fri media. De är rädda för oss, säger han.

Mujib Mehrdad har sin bas i Kabul och han är väl medveten om att det är lättare att vara grävande journalist i huvudstaden än på landsbygden.

– De mest populära artiklarna vi skriver har ofta en koppling till folks vardag. Våra grävande reportage som avslöjar korruption, liksom bevakningen av fredsförhandlingarna i Doha, är andra stora ämnen. Det finns egentligen bara två saker som är tabu att skriva om: homosexualitet och religion.

Han håller med Patricia Gossman om att ”land grabbing” är ett känsligt och komplicerat område att rapportera om.

– Men vi skriver om det ändå och vissa av våra reportage har gett resultat, precis som våra korruptionsartiklar. När vi avslöjade korruption inom ramen för landets covid-19-budget blev resultatet att fyra guvernörer hamnade i domstol, så det vi gör ger verkliga resultat.

På frågan om han är rädd svarar Mujib Mehrdad:

 Ja, ibland. Men vi fortsätter att jobba eftersom det vi gör är viktigt och bidrar till att göra skillnad. De korrupta är inte lika självsäkra längre på grund av våra avslöjanden och vi ser att journalistiken betyder mycket för människorna i Afghanistan. Vi accepterar riskerna som kommer med yrket och jag tycker att det är värt det även om jag vet att vad som helst kan hända, säger Mujib Mehrdad.

Han bekräftar att många i journalistkåren är oroliga för att de framsteg som gjorts sedan 2001 kan stå på spel vid fredsförhandlingarna i Doha.

– Vi förutsätter att det internationella samfundet inte kompromissar med talibanerna på dessa punkter utan ställer sig på vår sida, säger Mujib Mehrdad.

GÖRREL ESPELUND
Frilansjournalist

Läs också:

”Jag är rädd att jag ska drabbas av våld”

Farligt som journalist klämd mellan två regimer

Brist på säkerhet problem för journalister

Talibaner motarbetar kvinnliga journalister