Män oroas och kränks av restriktioner mot kvinnor

Sedan maktövertagandet har talibanstyret infört allt strängare begränsningar av afghanska kvinnors och flickors rättigheter och friheter. De nya reglerna har förstärkt traditionella manliga roller som kvinnors ”portvakter”, med makt att avgöra vad de får och inte får göra. Samtidigt har dessa lagar underminerat mäns roller att stödja och möjliggöra ambitionerna hos sina kvinnliga familjemedlemmar – särskilt deras döttrar, men också fruar och systrar.

I en serie intervjuer har sjutton män från olika bakgrunder och platser gett sin syn på hur begränsningarna har påverkat deras familjer, deras egna liv och deras relationer med omgivningen. Inte för att mäns åsikter är av större vikt, eller för att en skada är värre när den drabbar män, utan för att kvinnors uteslutning från det offentliga livet påverkar alla.

Det som oroade männen allra mest var förbudet mot utbildning för flickor över sjätte klass. Oavsett bakgrund eller egna erfarenheter var alla djupt bekymrade över förbudet – även de som inte hade döttrar, eller vars döttrar aldrig hade gått i skolan. Många berättade om den känslomässiga bördan av att se sina döttrar och andra flickor lida. De oroade sig för framtiden, och för vad det innebär för Afghanistans framtid.

Brist på läkare och barnmorskor

När det gäller kvinnors arbete hade färre familjer drabbats direkt, eftersom många inte var vana vid att kvinnor arbetade utanför hemmet. Ändå uttryckte männen oro över vad förbuden skulle innebära på längre sikt, framför allt att det skulle bli brist på kvinnliga läkare och barnmorskor. I de fall där kvinnan hade förlorat sitt jobb innebar det ofta att även mannen stod utan inkomst, vilket gjorde det svårt att försörja familjen. Även de män som i grunden inte tyckte att kvinnor borde arbeta i alla yrken ansåg att utbildade kvinnor var oumbärliga inom vissa områden, inte minst för att deras egna fruar och döttrar skulle kunna få vård och hjälp utan att behöva vända sig till män.

Reglerna om hijab och mahram (heltäckande klädsel och manlig följeslagare) ökade känslan av sårbarhet för både män och kvinnor. Flera män noterade att kvinnorna i familjen blev mer ovilliga att gå ut, även när det var tillåtet, av rädsla för trakasserier från moralpoliser. De beskrev den emotionella och psykologiska påfrestning som fruar och döttrar upplevde när de tillbringade mycket mer tid hemma. Oro över att kvinnliga släktingar riskerar att trakasseras ledde till ökad kontroll av kvinnors beteende inom familjen.

Männen oroade sig för att myndighetspersoner skulle trakassera kvinnliga släktingar på grund av deras klädsel, och även familjer som redan följde hijab noggrant var nu mer försiktiga. Vissa män upplevde det som en kränkning och ett obefogat intrång i familjelivet när tjänstemän ifrågasatte om en kvinna var med en mahram.

Kvinnors arvsrätt och samtycke

Flera män lyfte fram ett dekret om kvinnors rättigheter som en positiv utveckling. Dekretet förbjuder bland annat baad (att ge bort flickor i äktenskap för att lösa blodshämnd), bekräftade kvinnors arvsrätt och fastställde att äktenskap kräver kvinnans samtycke. Detta sågs som positivt, även om vissa var skeptiska till om det skulle genomföras.

Även om kvinnor generellt påverkats mer av emiratets regler, betonade flera män hur svårt livet blivit för män som ansvarar för familjeförsörjning. De beskrev känslor av maktlöshet när de jämförde familjens behov med vad de kunde erbjuda, och var mycket oroliga över ekonomin.

Säkerhet var ett återkommande tema, där flera män såg förbättrad säkerhet som den mest positiva effekten av emiratets återkomst. Vissa menade att förbättringarna främst gynnade män, medan andra ansåg att krigsslutet var till nytta för alla.

Familjerelationerna blev mer ansträngda, eftersom regler om hijab och mahram höll kvinnor hemma, samtidigt som män tillbringade mer tid hemma på grund av arbetslöshet. Männen påpekade att begränsningar och ekonomisk stress ledde till depression, frustration och konflikter.

Samtidigt som männen stödde islamiska värderingar, lagar och traditioner, kritiserade de fanatism och överdriven efterlevnad av vissa regler. De skiljde mellan regler de accepterade men som inte var nya (till exempel obligatorisk hijab), regler de inte höll med om (som utbildningsförbud) och bra regler som sannolikt inte implementeras (till exempel kvinnors arvsrätt).

Flera ifrågasatte om emiratets tolkning av islam var den enda riktiga, och pekade på skillnader bland forskare, bland talibanledare och i den bredare islamiska världen. Vissa menade att vissa regler var kulturella eller stamrelaterade snarare än religiösa.

Makt över privatlivet

Att de styrande utgår från att de inte kan lita på att familjer vet hur man lever som ordentliga muslimer och anständiga människor oroar de intervjuade djupt, liksom det faktum att familjer fått sina valmöjligheter borttagna, vilket ger staten och dess tjänstemän mer makt över afghaners privatliv.

Det fanns en vilja hos många av männen att kunna välkomna eller åtminstone tolerera emiratets styre. Det är trots allt det rådande systemet och ger en viss grad av stabilitet, utan något verkligt alternativ i sikte.

De intervjuade var generellt positiva till en islamisk regering. De fann dock att delar av emiratets tolkning av vad detta skulle innebära var problematiska och oacceptabla.

Även om potentialen för öppen revolt är liten, kan den klyfta som dessa frågor orsakat vara ohållbar på lång sikt. En stark vilja till utbildning har slagit rot i stora delar av det afghanska samhället, inte bara i städerna utan även i byarna. Intervjuerna väcker också frågor om hur accepterat det är att staten kontrollerar afghanska familjers liv. Att kritiken undertrycks kan dölja hur djupt alienerade många afghaner känner sig, men det gör inte att problemet försvinner.

MARTINE VAN BIJLERT
Afghanistan Analysts Network

Översättning och bearbetning:
EVA KELLSTRÖM FROSTE

Texten är en förkortad version av rapporten ”In pursuit of Virtue: Men’s views on the Islamic Emirate’s restrictions on Afghan Women”, publicerad på Afghanistan Analysts Networks hemsida.