Kampanj för flickors skolgång blev SAKs räddning

Efter att Sovjet drog sig ur Afghanistan 1989 höll den kommunistiska regimen ställningen ett par år till med hjälp av stöd från Sovjet. När Sovjet föll gjorde regimen i Kabul det också. Det fanns förhoppningar både i Afghanistan och hos de aktiva i Sverige att demokratiska val nu skulle hållas, vilket motståndsrörelsen, mujahedin, hade lovat. I stället följde ett brutalt inbördeskrig. Afghanistan hamnade i medieskugga, många medlemmar kände antingen att de hade gjort sitt eller tappade lusten när fraktioner i motståndsrörelsen började bekriga varandra.

Peter Hjukström som i 14 år arbetade på SAK som förbundssekreterare berättar om en medlemsrörelse i fritt fall.

Talibanerna tog makten

När talibanerna intog Kabul 1996 hamnade Afghanistan återigen i blickfånget – liksom SAK, som fick ta emot uttalanden från olika nätverk som protesterade mot talibanernas politik och felaktigt betraktade SAK som något slags ambassad. Samtidigt blev detta en vändpunkt.

– Samma höst tog jag initiativ till att vi skulle försvara flickornas utbildning. Vi drog igång en bred kampanj. Vi kunde öppna upp ett fönster för människor som reagerade på den dramatiska utvecklingen, berättar Peter Hjukström.

Under de år som talibanerna hade makten ökade antalet flickor i SAK-stödda skolor från 10 000 till 30 000 i talibankontrollerade områden – trots att talibanerna var emot att flickor fick utbildning.

1998 drabbades norra Afghanistan av två omfattande jordbävningar, bland annat där SAK hade verksamhet med hälsovård och utbildning. Peter Hjukström agerade direkt. Han lyckades få tidningar att utan kostnad blada in sammanlagt två miljoner flygblad som bad om stöd till offren.

– Genom skyndsamhet från vår sida öppnade vi en kanal till människor som ville bidra till katastrofinsatser. Vi fick 13 000 nya medlemmar, faddrar och givare som vi sedan kunde jobba vidare med, berättar Peter Hjukström.

USA:s intåg 

Nästa stora förändring i Afghanistan var när USA gick in militärt och störtade talibanerna. Därefter följde en massiv internationell insats, både militärt och civilt. Diskussionen om hur SAK skulle ställa sig till den militära insatsen blev omfattande och oenigheten var stor. Resultatet blev att SAK fördömde krigföringen och gick ut med att Afghanistan behöver hälsovård, inte bomber. Däremot kunde SAK acceptera stöd till den afghanska staten, även visst militärt. Det var svåra överväganden.

Verksamheten i Afghanistan växte snabbt 

Medan kansliet i Stockholm länge var bemannat av två–tre personer växte verksamheten i Afghanistan explosionsartat. De som stannade kvar i SAK efter Sovjets uttåg ville utveckla det framgångsrika arbetet i Afghanistan.

– Man kom fram till att SAK skulle gå mer mot utvecklingssamarbete än humanitärt stöd. SAK tog fram sin första biståndspolicy 1995, efter 13 år i Afghanistan, berättar Klas Bjurström, mångårig medarbetare på SAK.

Organisationen gick från 5 000 anställda tilldrygt 10 000 (2003). Det som växte mest i volym var skolverksamheten. Under de åren drev SAK stora skolor. Shah Mahmoud har arbetat på SAK sedan 1980-talet och utvecklat den finansiella administrationen i princip från start. Han berättar att 2002 hade SAK 250 000 elever i sina skolor, av totalt en miljon skolelever i hela landet. Nu har SAK drygt 90 000 elever, av totalt cirka 8 miljoner som går i skolan. Antalet anställda har sjunkit från 10 000 till omkring 6 000 anställda.

– När talibanerna föll lämnade vi i princip över hela skolsektorn till den afghanska staten. Tanken är ju att staten ska ha kontroll över sin utbildningssektor. Våra hundratals skolor blev en grundplåt till den afghanska statens skolor, berättar Klas Bjurström.

I stället fokuserade SAK på bybaserad utbildning, för att nå ut med utbildning för både flickor och pojkar i de områden dit staten inte når.

Omständigheterna skiftar men SAK består

– Olika styren i olika delar av landet har varit de största utmaningarna och det har krävt lokala och anpassade lösningar. SAKs flexibilitet i att lösa problemen är en av huvudorsakerna till att vi kunnat fortsätta jobba. SAK har alltid jobbat med de lokala samhällena och frågat efter deras behov och lösningar, säger Shah Mahmoud.

Klas Bjurström framhåller även hur viktigt det varit under alla år med SAKs opartiskhet och öppenhet, för att kunna hantera olika makthavare och stanna kvar vid maktskiften.

När Anna-Karin Johansson började som generalsekreterare på SAK 2013 kom hon till en organisation som vuxit väldigt mycket, samtidigt som omvärlden snabbt förändrades. Det fanns en stor internationell närvaro i Afghanistan och biståndet flödade in. Samtidigt eskalerade våldet efter en rätt så optimistisk period efter 2001 fram till 2010.

– Allt detta var något som organisationen behövde förhålla sig till, och hitta nya vägar, säger Anna-Karin Johansson.

Mot rättighetsbaserat arbete

SAKs biståndsarbete hade precis tagit en ny riktning mot rättighetsbaserat arbete, som kombinerar att ge service i form av till exempel hälsovård och utbildning med att höja kapaciteten hos lokalsamhällen att själva påverka situationen så att människor kan ta del av sina rättigheter.

– Det är ett arbete som vi fortfarande driver, och det är svårt i Afghanistan för det handlar om att visa på maktförhållanden och orättvisor.

Hon berättar också att detta var en period då många unga med afghansk bakgrund engagerade sig i SAK. Dåvarande ordförande Lotta Hedström initierade en större utredning av medlemsrörelsen och hur den kunde utvecklas, vilket på sätt och vis beredde marken för det arbete som nu pågår för att stärka medlemsrörelsen.

Nu står SAK inför nya utmaningar, med stor osäkerhet kring hur fredssamtalen kommer att sluta och med en ökande fattigdom på grund av pandemin. De bägge benen, medlemsrörelsen i Sverige och biståndsarbetet i Afghanistan, ser ut att behövas i många år till.

– Det är ju sorgligt att vi behövt fortsätta arbeta i 40 år, men vi kan blicka tillbaka på vårt arbete med stolthet, säger Peter Hjukström.

Eve Kellström Froste
Redaktör Afghanistan-nytt