Insmugglad medicin blev starten på biståndet

Redan från starten 1980 var det meningen att SAK både skulle väcka opinion i Sverige mot Sovjets ockupation och stötta den afghanska civilbefolkningen med humanitärt bistånd inne i landet.

I juli 1982 gjorde Carl Schönmeyr, styrelseledamot med bakgrund i Unicef, en  förberedande resa. Utgångspunkten blev Peshawar i nordvästra Pakistan, nära  den afghanska gränsen och centrum för det politiska och militära spelet om Afghanistan.

Idén var att driva verksamhet inne i Afghanistan utifrån en bas i grannlandet och utan de afghanska myndigheternas godkännande. Till sakens känslighet hörde att alla förnödenheter måste transporteras över gränsen i hemlighet.

I november organiserades de första transporterna av utrustning och mediciner till Afghanistan. De smugglades över gränsen och transporterades sedan med hästar. Carl Schönmeyr skötte arbetet från Deans hotell i Peshawar. In på  hotellet klev journalisten Anders Fänge som varit på resa i en och en halv månad i Afghanistan på uppdrag för Sveriges Radio. Han gjorde ett gott intryck och fick ett tag senare frågan om han vill bli SAKs platschef i Peshawar.

– Jag tänkte att det kan jag väl göra. Jag frågade ”hur länge”, och fick svaret tre-fyra månader. Det blev drygt sju år i första omgången, berättar Anders Fänge.

Ha folkets förtroende

När han kom tillbaka till Peshawar visade det sig snart att den afghanska  läkarförening, som hade SAKs uppdrag att sätta upp kliniker inne i  Afghanistan, inte gjorde det den skulle. SAK konstaterade att problemet var att läkarföreningen saknade förankring i hemlandet. Slutsatsen blev att hjälparbetet måste kanaliseras genom människor och grupper som ville och hade möjlighet att arbeta inne i Afghanistan, vilket innebar att de måste ha folkets och motståndsrörelsens förtroende.

– Då började vi med djungeltelegrafen och skickade ut budskapet att det fanns en organisation i Peshawar som var beredd att stödja hälsoarbete inne i Afghanistan, säger Anders Fänge.

Ryktet spreds om ”Komite Swiden” och afghaner började dyka upp. Anders Fänge och hans kolleger införde då ett kontrollsystem, ”checking”. Dels kontrollerades de yrkesmässiga kunskaperna hos de läkare och övrig sjukvårdspersonal som anmälde intresse, dels kontrollerade de att de kommendanter ur motståndsrörelsen, som skulle garantera att biståndet kom folket till del, verkligen var de personer de utgav sig för att vara.

I början var checkingen ”tämligen rudimentär” men den utvecklades snabbt. När utbildningsprogrammet drog igång på allvar 1985–86 användes samma metoder.

Fördubblad budget varje år

Med nästan från start var också SAK-aktivisten Ingemar Andersson, som Anders Fänge beskriver som ett ”organisatoriskt geni”. Under deras tid växte SAKs verksamhet i Peshawar och Afghanistan explosionsartat. Budgeten dubblerades nästan varje år. Årsbudgeten när det började var en miljon kronor, 1990 hade den nått 90 miljoner.

– En av anledningarna till att vi lyckades så bra som vi gjorde var att vi som kom till Peshawar – jag och Ingemar – inte hade någon tidigare biståndserfarenhet utan vi tog saker för vad de var, och så
kunde vi Afghanistan, någorlunda. I vanliga biståndssammanhang har man en huvudsaklig motpart och det är regeringen. I de områden som kontrollerades av motståndsrörelsen fanns det hundratals motparter och inte ens antydan till statlig kontroll. Med biståndserfarenhet hade du letat efter något som påminde om en stat – och då hade du med största säkerhet förlorat en hel massa resurser i korruption, säger Anders Fänge.

– Det vanliga för en svensk solidaritetsorganisation är att leta efter en samarbetspartner, men det fungerade inte här. Ovanligt nog, och det som blev typiskt SAK, var att vi kom på att vi måste bygga upp direkt kontakt med afghanska hälsoarbetare och stödja dem, förklarar Ingemar Andersson.

Samarbete med motståndet

Anders Fänges instruktion var att inte samarbeta med exilpartierna. Det kan låta kontroversiellt att SAK samarbetade med motståndet – mujahedin – inne i Afghanistan men enligt Fänge var det en grundförutsättning. SAKs stöd var humanitärt och skulle gå till civilbefolkningen på landsbygden, och den kontrollerades av motståndsrörelsen.

– Vårt politiska ställningstagande var att vi vände oss mot ockupationsmakten. Men inom motståndsrörelsen var vi neutrala – vi gjorde inte skillnad på olika politiska och etniska grupper. Vi gjorde individuella bedömningar från fall till fall, förklarar Anders Fänge.

Båda minns tiden med glädje.

– Man vaknade varje morgon och ”tjolahopp” – det var ett så meningsfullt  arbete. Jag låg aldrig kvar i sängen och undrade vad jag skulle göra. Det var ett väldigt bra gäng, både svenskar och afghaner, säger Anders Fänge.

– Det var svårt, men vi var så samstämmiga i det vi gjorde. Peshawar var en grytkittel och mitt i allt detta orienterade vi oss rätt. Att som  organisationsutvecklare ha fått vara med under så lång tid under sådana
omständigheter och utveckla SAK, det är en belöning i livet, säger Ingemar
Andersson. 

Text:
EVA KELLSTRÖM FROSTE
Redaktör Afghanistan-nytt

Läs om starten i Sverige:
Engagemang och många ideella timmar byggde SAK

Ingemar Andersson, Carl Schönmeyr och Anders Fänge i Peshawar 1984. Foto: Henrik Alderin

Eva Kellström Froste

Redaktör för Afghanistan-nytt