Barnmorskorna som arbetade i skottlinjen

Skador efter beskjutning finns fortfarande kvar i väggar och på dörrar. SAKs klinik i Dasht-e Top i distriktet Saydabad låg periodvis praktiskt taget i stridslinjen mellan regeringsstyrkor och talibankrigare.

Barnmorskorna Hosna och Zohra arbetade oavbrutet med den övriga personalen för att erbjuda sjukvård medan striderna pågick.

– Vi fick ofta förlösa kvinnor mitt under beskjutning. Det var självfallet väldigt stressande och oroande, speciellt för mödrarna som kände stor ångest. Men det gick. Det var helt enkelt tvunget att gå, berättar barnmorskan Hosna, som själv är född i byn där kliniken ligger och som är en av två barnmorskor där.

I korridoren utanför väntar många kvinnor med barn på att få komma in och träffa Zohra och Hosna, samtidigt som en strid ström med bybor kommer till kliniken och anmäler sig i den lilla luckan utomhus.

Fönstren sköts sönder

Kliniken har också en operationssal och personalen visar de högt belägna fönstren som alltför ofta sköts sönder under striderna, ibland under pågående operationer. Dörren till operationssalen har fortfarande skotthål, liksom ytterväggarna.

Barnmorskorna Hosna och Zohra är båda utbildade vid SAKs tvååriga barnmorskeutbildning i Maidan Shar, provinshuvudstad i Wardak. Nu är de tillbaka i hembyn för att ta hand om barn- och mödravården.

Båda är gifta och har barn, men de bor i Kabul på grund av praktiska skäl och säkerhetsskäl. Det innebär långa dagliga bilresor på 1,5 timme enkel väg för att ta sig mellan kliniken och hemmet. Dessutom finns en av de båda barnmorskorna alltid på plats nattetid och normalt är båda i tjänst på dagarna. De kan få avlösning av en ambulerande barnmorska som bland annat jobbar med vaccinationer.

– Det är väldigt mycket att göra, men vårt jobb känns meningsfullt och viktigt. Det är ju för barnens och kvinnornas skull vi är här, säger Zohra.

100 förlossningar i månaden

– Normalt har vi cirka 100 förlossningar i månaden och det var lika många när striderna pågick och innan talibanerna tog över, berättar Hosna.

De visar mig det enda förlossningsrummet som bara är cirka 3,5 x 3,5 meter. En stor traditionell kamin – en buchari – tar upp mycket plats mitt i rummet och i övrigt måste all utrustning få plats.

– Mitt önskemål är också att få vidareutbildning och gå kurser, när tiden medger det. Vår tvååriga utbildning på SAKs barnmorskeskola var verkligen bra och har gett oss en bra grund i arbetet. Men jag skulle vilja gå vidare och lära mig mer, så jag hoppas den möjligheten kommer så småningom, säger Hosna.

De ser hur hur viktigt arbetet är och känner att det är oerhört meningsfullt att vara tillbaka i sin hemtrakt för att erbjuda vård till barn, mödrar och kvinnor över lag. Hosna och Zohra känner sig mycket uppskattade av alla i byn, berättar de.

ANDERS ROSÉN

Vice ordförande, SAK