Talibanerna förr och nu – har kvinnopolitiken ändrats?

Mycket är snarlikt! Talibanledningen har systematiskt inskränkt kvinnors rättigheter, ”tillfälligt” stängt av flickor från undervisning från sjunde klass, förbjudit kvinnor att arbeta för humanitära organisationer, förutom inom sjukvård och utbildning, samt att arbeta för FN.

Hur skall biståndsorganisationer förhålla sig till talibanerna och hur gjorde de förra gången talibanerna hade makten?

Kate Clark är chefsanalytiker på Afghanistan Analyst Network och rapporterade för BBC under talibanstyret på 1990-talet. Hon har intervjuat personer som arbetade med bistånd på 1990-talet, och som följer situationen idag. Vilka skillnader och likheter ser de mellan nu och då? Deras uppfattningar redovisas i rapporten ” BANS ON WOMEN WORKING, THEN AND NOW: The dilemmas of delivering humanitarian aid during the first and second Islamic Emirates”.

Frågeställningarna är likartade. Skall biståndsorganisationerna acceptera förbud och inskränkningar för flickor och kvinnor eller bojkotta eller försöka förhandla fram lokala undantag?

Många organisationer har lämnat Afghanistan. Andra drog sig tillfälligt ur, men kom tillbaka.

Svenska Afghanistankommittén (SAK) och en del andra valde att fortsätta och förhandla fram lokala undantag från bland annat förbudet mot undervisning av flickor från klass 7 och uppåt.

Lokala undantag förekommer

Ett antal organisationer har lokalt utverkat tillstånd för afghansk kvinnlig personal att arbeta. Antingen har de förhandlat själva eller så har lokalsamhällen förhandlat med talibanerna och fått muntliga överenskommelser.

När kvinnor i december förbjöds att arbeta för utländska och inhemska biståndsorganisationer lyckades FN ganska snabbt utverka ett muntligt tillstånd om undantag inom sjukvården. Det gjordes även undantag för kvinnliga lärare för klasserna 1-6.

Enligt talibanernas talesperson Zabiullah Mujahid berodde förbudet på att talibanerna vill bevara de afghanska kvinnornas ”värdighet och dygd” och ”eftersom dessa institutioner inte är under emiratets kontroll så löper kvinnorna en stor risk. Och vi har fått in allvarliga rapporter”.

Färre begränsningar nu än förr

I jämförelse med första talibanstaten är det mindre begränsningar idag. Då fick kvinnor i huvudsak enbart arbeta inom hälsosektorn. Även då gjordes lokala överenskommelser inom bland annat utbildning.

Att det var på det viset var ingen hemlighet för delar av talibanledningen på 1990-talet, men den outtalade regeln var oftast att ”det man inte pratar om finns inte”.

Vid ett tillfälle upplyste dåvarande utbildningsministern en företrädare för en biståndsorganisation om att de kände till flickskolorna, ”…men ni bör inte berätta om det för oss”, förklarade han.

En guvernör sa en gång att ”ni kommer att få ett brev från mig och utbildningsdirektören som förbjuder flickskolor, men det kan ni kasta i papperskorgen.

Idag är det svårare att göra saker i smyg. Bland annat på grund av exponering i sociala media. Talibanerna har också mycket lättare att kontrollera vad som händer eftersom de nu är bättre organiserade och har erfarenhet av administration och informationsinsamling.

Dagens talibaner är delvis inte samma sorts talibaner som förra gången. På 1990-talet var de flesta före detta mujahedin (frihetskämpar mot Sovjet), mullor och madrasa studenter som för det mesta härstammande från pashtunska byar i södern. Många talibaner idag, framför allt inom ledningen, har levt utomlands, bl. a. i Gulfstaterna och större städer i Pakistan. Det finns också i viss utsträckning talibaner med andra etniciteter än pashtuner, men inte på toppositioner.

En av de intervjuade biståndsarbetarna sammanfattade problematiken med: ”Frågan är varför är vi i Afghanistan? Bara för att stå upp för vår principiella inställning eller är vår målsättning att hjälpa det afghanska folket?

Talibanernas officiella ståndpunkt är att arbetsförbudet för kvinnor och förbudet för flickor över klass 6 i skolan är tillfälligt. Högt uppsatta talibaner hävdar att förbuden bara är tills de har utrett hur det skall gå till enligt sharia, den islamiska lagen. Flera ministrar har uttalat att de är för att flickor går i skolan. Oavsett vad enskilda ministrar tycker så är det i slutändan den högsta ledaren Haibatullah Akhundzada som bestämmer. Det kan vara orsaken till att inget händer.

Kan landsbygdsbefolkningen avgöra framtiden?

Nu har talibanerna haft makten i ett och ett halvt år utan att lyckas komma fram till hur det skall gå till. Kate Clark ställer frågan om inte landsbygdbefolkningen är de som slutligen kan avgöra framtiden. Om de är starkt för att biståndet fortsätter kanske de kan tvinga talibanerna att mildra sin politik? Eller kommer folk att uppfatta biståndsorganisationerna, FN och ”utlänningarna” som orsaken till deras problem?

Befolkningen kan vara nyckeln till att viktiga program kan fortsätta. På 1990-talet var lokalsamhällena viktiga för att förhandla med lokala myndigheter. Så har det också varit sedan millennieskiftet för Svenska Afghanistankommittén i talibankontrollerade områden. Lokala hälso- och utbildningsråd har förhandlat med talibanerna när det uppstått problem. 

Kanske är det lokalbefolkningens vilja som tillslut avgör hur det skall gå för biståndet och för Afghanistan som nation!