Hot och mord på journalister i Afghanistan ett hinder för demokratin

Det har nu gått fyra år sedan mordet på Sveriges Radios korrespondent Nils Horner på öppen gata i Kabul. Han skulle bevaka det dåvarande presidentvalet i Afghanistan. Hans rapportering från Afghanistan och andra platser är djupt saknad. Att ingen ställts till svars eller någon egentlig utredning skett är under all kritik.

Tyvärr stämmer det väl in i mönstret av straffrihet för attacker eller mord på journalister i Afghanistan. Organisationen Reportrar utan Gränser rapporterar att pressfriheten sakta går framåt, men ser en också oroväckande trend: det är inte bara i de mest konfliktdrabbade områdena i Afghanistan som journalistiken och journalister utmanas.

Även i de något lugnare områden rapporteras allt fler journalister får anonyma hot och meddelanden med syfte att tysta dem och få dem att upphöra med sitt arbete. Talibaner, krigsherrar och lokala regeringsföreträdare – alla pekas de ut som ansvariga för att hindra en fri och oberoende journalistik.

Hot mot journalister är hot mot demokratin i ett samhälle, oavsett var på jorden det sker och oavsett hur långt en demokratisering kommit. Om vi ska förstå vår omvärld, men också varandra, är journalisters arbete en nödvändighet.

En av de vanligaste frågorna jag får i intervjuer är ”Berätta om säkerhetsläget, hur är det i Afghanistan?”, eller så rapporterar vi om vad som hänt vid olika bombdåd. Det gör vi så klart gärna, vi finns här för att dela med oss av vår kunskap om landet och vad vi uppfattar för framgångar och motgångar i dess utveckling.

Men mer journalistisk bevakning av Afghanistan är önskvärd.
Vi har varken möjlighet eller mandat att granska dem som arbetar med andra insatser i Afghanistan. Men det tar inte bort vikten av att massmedia gör det.

Snart är det dags för val igen i Afghanistan, först till parlamentet och därefter presidentval. Afghanistan är det största mottagarlandet av svenskt bistånd. Även vi är en stor biståndsorganisation i landet.

En av Sveriges mest omfattande militära insatser har utspelats där. I dag finns ett trettiotal svenska rådgivare till den afghanska militären, bland annat med uppdrag att verka för implementeringen av Resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet. Men de grävande och djuplodande reportagen från Afghanistan har blivit allt färre.

Jag hoppas att vi på sikt får se en ökad massmedial bevakning av Afghanistan igen. En fri och oberoende press är avgörande för att Afghanistan ska kunna fortsätta utvecklas, bort från våld, diskriminering och fattigdom. Och att de röster som vanligen inte får komma till tals hörs oftare i den svenska etern. Precis som i Nils Horners anda.