Poesi omistlig del av det afghanska livet

Långt innan gränserna drogs upp till det som i dag är Afghanistan var området känt för sin lyrik. Dikter skrivna på pashto kan spåras tillbaka till 800-talet och århundradet efter verkade Rabia Balkhi.

Hon brukar beskrivas som hovdiktare och räknas som den första och mest välkända kvinnliga poeten som skrev på persiska.
Rabia Balkhi förälskade sig i en tjänare och dömdes till döden. Enligt legenden skrev hon sina sista verser med sitt eget blod.

– Rabia Balkhi har varit mycket betydelsefull för generationer av afghanska flickor och kvinnor. Hon förvandlade sitt lidande till ord och påminner oss om att poesi kan uttrycka mod när alla andra uttrycksformer är förbjudna, säger poeten och människorättsaktivisten Somaia Ramish.

Hon flydde Afghanistan 2021 och bor numera i Nederländerna där hon bland annat grundat ett poetiskt kollektiv som en motreaktion mot censuren och förtrycket av poesi och konst i Afghanistan.

– I den persiska kulturen är poesin oskiljaktig från hur vi minns, firar, sörjer, älskar och förstår oss själva. Poesin är en av de krafter som gör livet uthärdligt, säger hon.

Rumi en av de största

Precis som många andra läser Somaia Ramish fortfarande de klassiska poeterna. En av dem är Jalal al-din Rumi (1207–1273). Hans inflytande på persisk litteratur går inte att överskatta och han räknas alltjämt som en av tidernas största sufipoeter. Den gudomliga kärleken är en central del av hans poesi.

– Världen har förändrats men livsfrågorna de samma. Det finns poeter som levde för flera hundra år sedan och vars dikter fortfarande är levande eftersom människor minns dem, reciterar dem och för dem vidare. Vad de har att säga går fortfarande rakt in hjärtat, säger Somaia Ramish.

Persiskan (dari) har historiskt varit det dominerande språket inom litteraturen i Afghanistan, men även pashto har en framskjuten plats inom poesin.

Zuzanna Olszewska är socialantropolog vid universitetet i Oxford. Hennes doktorsavhandling undersöker hur poesi formar identitet och personlighet bland unga afghanska flyktingar i Iran.

– Den klassiska persiska poesin har strikta regler för rim, rytm och versmått. Kärlek är ofta ett bärande tema.Det kan vara gudomlig kärlek, andlig kärlek eller kärlek mellan människor. I det som en del skulle kalla postmodernismen diktar man också om politik och vardagsliv, säger hon.

En ofta omnämnd diktform är landay, korta verser som framför allt förknippas med pashtunska kvinnor. Till de mer moderna formerna räknas poesi som tonsätts och blir till protestsånger, och fri vers utan fasta regler för rim och versmått.

För vidare kunskap

Men poesi är mycket mer än en konstform, förklarar Zuzanna Olszewska. I ett samhälle där stora delar av befolkningen var analfabeter har poesi varit ett sätt att föra vidare kunskap, kulturarv, religion och klokskap.

– Den muntliga berättartraditionen har gett kvinnor ett starkt uttryck. Kvinnor reciterar dikter om kärlek, ibland även ett visst mått av erotik. I poesi som berättas bara bland kvinnor, kan de vara mycket kritiska mot sina män och klaga på hur de beter sig. Sammanhanget ger dem frihet att uttrycka sig öppet, säger hon.

Zuzanna Olszewska har främst studerat poesi bland afghanska flyktingar i Iran. Bland poeterna i diasporan är nostalgi ett tydligt tema.

– Men det är en nostalgi som är fylld av bekymmer och oro, närmast plågad. Många afghaner i diasporan har ett komplicerat förhållande till hemlandet och det avspeglar sig i deras dikter. Det handlar sällan bara om saknaden efter hemlandet, det finns ofta inslag av sorg och vrede över vad som händer. Allt som gått fel, inte minst förtrycket av kvinnor, säger Zuzanna Olszewska.

Talibanstyret har förbjudit kritisk poesi. Det är heller inte längre tillåtet med kärlekspoesi eller lyrik som tar upp ämnen som demokrati och feminism. Sedan maktövertagandet 2021 har flera offentliga poesifestivaler ställts in och poeter som ansetts regimkritiska har gripits, skriver Afghanistan International.

– Afghaner i diasporan har ett särskilt ansvar att bära det fria ordet vidare till dess att poeter i Afghanistan är fria att verka igen. Det är vår plikt, säger Ali Rizai som är ordförande för SAK i Uppsala och verksamhetssamordnare för föreningen Salsals internationella poesifestival. Festivalen har anordnats i Uppsala sedan 2018 och är den största persiska poesifestivalen utanför den persiska språkregionen.

– Hela den persiska regionen lever med poesi i vardagen. Även de som inte kan läsa, kan recitera dikter i sång. I Sverige skriver många poeter om natur, ensamhet, skönhet och skogen. I Afghanistan handlar poesin om krig, motstånd, orättvisor, migration och kärlek, säger Ali Rizai.

Barndomsminnen

Precis som för många andra afghaner är poesin en del av hans barndomsminnen.

– Min pappa läste ofta högt för hela familjen, också mycket poesi. Min mamma var analfabet men hon memorerade lyriken och sjöng för mig som barn. Det är mycket vanligt att kvinnor sjunger kärleksdikter för sina barn när de ska sova. Vi läste också mycket poesi i skolan och när folk samlas i olika sociala sammanhang läser de poesi tillsammans, säger Ali Rizai.

Att framföra dikter inför en publik, vid poesikvällar eller andra litterära samlingar, var vanligt i stora delar av landet 2001–2021. I Kabul kunde även kvinnor delta i litterära sammanhang. I dag är det endast manliga poeter som kan uttrycka sig offentligt och de dikter som framförs får inte kritisera talibanstyret.

– När kvinnliga poeter tystnar är det ett av de mest smärtsamma vittnesmålen över situationen i landet, säger Ali Rizai.

Men långt ifrån alla kvinnor har tystnat. Poeten Mahbouba Ibrahimi föddes i Kandahar, växte upp i Iran och kom till Sverige 2011. Hon har kontakt med unga kvinnliga poeter i Afghanistan.

– Vid ett par tillfällen har vi haft digitala möten där de läst upp sina verk för mig. Det är skarpa, modiga texter, säger Mahbouba Ibrahimi.

I poesin skildras ett samhälle sanningsenligt, till skillnad mot hur det framställs i rapporter, nyhetsartiklar eller av politiker, anser Mahbouba Ibrahimi. Poesin skapar också grunden för ett kollektivt minne, och mellan kvinnor formas ett systerskap i motståndet.

– Att skriva poesi är en del av min historia. Jag står mellan två världar, och jag skriver mycket om anpassning. Om man lever i diasporan är man aldrig helt här, och aldrig helt där. I min ryggsäck bär jag Afghanistans och Irans historia, och det är ett sammanhang rikt på poesi.