”Jag kan göra livet bättre och vackrare”

Poeten och författaren Zia Qasemis första minne är från när han var fyra år. Ett sovjetiskt flygplan märks som en skugga över bergen i provinsen Wardak innan det släpper sina bomber över området.

– Min mamma och andra mammor sprang med oss barn till bergen för att gömma oss. Så växte jag upp, med krig och flykt.

När Zia Qasemi var tio år lämnade familjen Afghanistan och bosatte sig i Iran, ett land som även det befann sig i krig. Zia Qasemi beskriver livet där som svårt, med diskriminering och orättvisa flyktinglagar.

– Jag vet inte om jag hade blivit författare om jag inte varit med om så många svårigheter. Livet hade mycket att lära mig.

Började som tonåring

Zia Qasemi började skriva poesi i de unga tonåren.

– Det var som att jag var i en dröm, eller bland molnen. När jag blev äldre förstod jag varför jag skriver, och jag ville bli författare. Jag ville skriva om mina rädslor som flykting och om alla de svåra situationer som mitt folk gått igenom.

Det räckte inte att skriva om det som journalist. Zia Qasemi beskriver två stora skillnader som var viktiga för honom: Som poet och författare kan han tillföra skönhet, och det skrivna har större chans att vara hållbart, för evigt.

– När jag skriver poesi och romaner tänker jag att jag kan göra livet och världen bättre och skönare, även om jag kanske mest skriver om sorg.

– Jag dras starkt till skönhet. Som barn kunde jag titta jättelänge på en blomma eller en fågel och jag pratade med träd. Jag är fortfarande sådan.

Stöttade trots fattigdom

Hans föräldrar var fattiga och outbildade, men de stöttade honom. Många andra ungdomar behövde börja arbeta för att få in pengar till familjen, men han studerade vidare på universitetet i Iran och blev journalist.

Det var som journalist Zia Qasemi kunde försörja sig. Han har gett ut fyra diktsamlingar och två romaner, men den enda gången han tjänat pengar på sitt författarskap var när ett tyskt förlag gav ut en av hans böcker på tyska. Zia Qasemi berättar att det är svårt att försörja sig som poet och författare i Iran och Afghanistan.

Zia Qasemi skriver om samhället, kärlek och mot krig. Hans stil är modern och avslöjar inte det afghanska ursprunget.

– Men av innehållet förstår man att det är en afghansk poet som skrivit. Ibland av form av längtan efter något man förlorat, ibland som en person som sårats.

Zia Qasemi flyttade tillbaka till Afghanistan 2007, med stora förhoppningar inför framtiden sedan talibanerna störtats.

– Det kändes jättebra i början. När jag gick på gatan kände jag en stark tillhörighet till marken jag gick på. Ingen kan fråga mig: Vad gör du här? Det hade jag fått höra flera gånger i Iran. När jag åkte tillbaka till mitt hemland tänkte jag att tyngden av diskrimineringen, den bär jag inte längre på mina axlar.

Men 2012 kände han hur utvecklingen gick åt fel håll, och tappade tron på en ljus framtid för Afghanistan. Därför tog han sig med stor möda till Sverige.

Främmande språk

Zia Qasemi påbörjade sin tredje roman i Sverige, men har inte haft ro att skriva klart den, både för att orken inte räcker till efter arbetsdagens slut, och för att han lever i ett land med ett främmande språk. Han kan inte skapa relationer till människor med sin penna.

– När jag går på gator i Afghanistan eller Iran kan jag se mina böcker bakom skyltfönstrens glas, då känns det bra. Jag känner min existens, jag känner mig sedd.

Han beskriver sig som en fisk som lever i ett akvarium. Men livet i Norden ger samtidigt också inspiration och påverkar hans dikter.

– En av mina dikter börjar så här: ”Jag är Nordpolen, jag har inte vår, jag är som ett isberg, jag har inga blad.” Inspirationen från det här samhället syns i min poesi, och det kommer även visa sig i mina romaner.

Läs fler artiklar ur temat:

Poesi omistlig del av det afghanska livet

Eva Kellström Froste

Redaktör för Afghanistan-nytt