”Jag älskar poesins rytm och bildspråk”

Hon vill främst utgå från sig själv som en vanlig människa i Afghanistan, med drömmar och oändlig längtan, men hon kan inte undvika att skriva om erfarenheterna av att vara en kvinna i Afghanistan.

– Som en person som upplevt lidandet av att berövas rättigheter, och som har lärt sig att älska, skriver jag om mina egna och min generations erfarenheter. Ibland skriver jag om smärta, ibland om förlust och diskriminering, ibland om migration. Men mest av allt skriver jag om kärlek.

Masoma beskriver sitt poetiska språk som relativt enkelt och lättillgängligt. Hon tycker mest om att skriva i versmått som ghazel och do-beyti, (se faktaruta). Masoma har gett ut en diktsamling, med titeln Spegeldanserna, i Iran.

Sedan maktskiftet lever poeter farligare, och många ämnen är förbjudna.

– Vi har upprepade gånger sett hur poeter gripits och straffats av myndigheterna. Före maktskiftet, berättar hon, var många litterära föreningar aktiva i Kabul, Ghazni, Mazar-e Sharif och andra städer, och där hölls litteraturfestivaler och andra evenemang. Det fanns tidskrifter och andra publikationer.

– Sedan talibanerna tog makten har publikationer stoppats, litterära evenemang upphört, och poeter har retirerat in i sina hörn för att överleva.

Poesin har en stark kulturell betydelse sedan historisk tid och ses som en väktare av den nationella identiteten, berättar Masoma.

– Poesin är en röst som berättar det här landets historia med all sin bitterhet och sötma, liksom om migration, motstånd och det afghanska folkets lidande.

Eva Kellström Froste

Redaktör för Afghanistan-nytt