Najiba Sanjar. FOTO: Kajsa Waaghals

”Om vi inte tror på fred finns det inget hopp alls”

Najiba Sanjar är chef för SAKs regionkontor i Taloqan: Jag är mycket hoppfull inför framtiden, helt enkelt därför att det är det enda sättet att förhålla sig.

Najiba Sanjar har sitt särskilda perspektiv eftersom hon dels sitter på en ledande position, få afghanska kvinnor har motsvarande tjänster, dels lever och arbetar i den nordliga delen av landet där den allra största delen av befolkningen lever på landsbygden. Najiba Sanjar förklarar sin ståndpunkt
vidare:

– Om vi inte tror på framtiden och på en kommande fred, då finns inget hopp alls. Med det sagt betyder det inte att vägen framåt inte kommer att vara extremt svår och med många hinder. Inte förrän parterna är överens om de mest centrala problemen kommer vi att se en framgång. Vad är då viktigast? Landet står inför så många komplicerade utmaningar att det är nästintill omöjligt att förstå var processen ens kan börja.

– Steg ett: samtal har startat, amerikaner och talibaner pratar med varandra. Men, säger Najiba Sanjar med eftertryck, det stora problemet är att vi inte vet vad som egentligen diskuteras. Förhandlingarna sker ju endast mellan dessa två sidor och dessutom bakom stängda dörrar.

Najiba Sanjar ger uttryck för något som många av afghaner verkar hålla med om.

– Den nuvarande fredsprocessen är egentligen inte acceptabel, de här två parterna representerar ju på inget sätt det afghanska folket i stort.

– Vi är ett folk som består av många olika etniciteter, grupper och minoriteter. De senaste 40 åren, sedan Sovjet invaderade, har konflikterna bidragit till att vi drivit allt längre ifrån varandra. Skillnaderna har förstärkts på ett negativt sätt.

Fredsprocessen borde inkludera alla dessa olika parter och det är steg nummer två, menar Najiba Sanjar, att plocka in representanter för fler perspektiv.

– Förtroende är en nyckelkomponent. Om vi ska skapa fred behöver misstroende mellan grupper överbryggas. I dag, efter decennier av konflikter och krig, är vi alla så sårbara och hela situationen är skör. Ytterligare ett grundproblem är den utbredda fattigdomen i landet. För de flesta handlar det varje dag om att försöka ordna mat till familjen, något som ofta misslyckas.

– På landsbygden ser vi att många ansluter sig till talibanerna eftersom de faktiskt får en lön. Det är alltså inte ideologi utan pengar som styr. Desto viktigare blir det alltså med en fred där ekonomin kan börja utvecklas.

Najiba Sanjar påpekar därtill att om ett nytt samhällsbygge ska bli hållbart i längden måste även kvinnors och ungas perspektiv finnas representerade i fredsprocessen, liksom i andra beslut och inom politiken. Landet har en av världens yngsta befolkningar där mer än 60 procent är under 25 år* och kvinnor har börjat ta plats i yrkeslivet.

– Även om det långt ifrån är tillräckligt så har det faktiskt skett en utveckling, trots ett mer eller mindre ständigt pågående krig. Kvinnor kan i dag utbilda sig, gå på universitet och ha karriärer. Därför är riskerna med att förhandla med talibanerna stora, framför allt för kvinnor, säger Najiba Sanjar.

– Talibanerna säger att de ska respektera den situation som råder i dag för kvinnor, men vad de sedan faktiskt gör i praktiken är en annan sak. Folk är skeptiska.

Men Nabila Sanjar återkommer ändå till att de pågående fredssamtalen trots allt ger hopp.

– Att tala i stället för att kriga är det första steget. 

TEXT: Kajsa Waaghals, kommunikationsrådgivare på SAK i Kabul

* Enligt statistik från National Statistics and Information Authority, NSIA, Afghanistan, December 2018. 

 

Läs fler artiklar under temat "Fred – till vilket pris?":

Fredssamtalen väcker hopp – och oro

”Unga måste involveras i fredsförhandlingarna"