Fredssamtalen väcker hopp – och oro

Stadiet ”samtal om samtal” har lämnats, och första steget mot en fredsprocess kan ha tagits. Men det största problemet är att en av de huvudsakliga parterna i konflikten inte är med i samtalen: den afghanska regeringen.

– Å ena sidan är det hoppfullt att parterna till konflikten äntligen visar visst intresse för att förhandla och att människor vågar tala om fred. Å andra sidan är det oroväckande att vi har en rörelse mot en möjlig bilateral process mellan USA och talibanerna som riskerar att lämna den afghanska regeringen ensam att i ett senare läge förhandla med talibanerna, säger Sari Kouvo, en av grundarna av Afghanistan Analysts Network.

– Dels legitimerar det talibanerna på ett sätt som inte gjorts tidigare, dels försvagar det den afghanska regeringens position i möjliga fredssamtal med talibanerna. Den stora frågan blir då vad som kan kompromissas och vilka möjligheter som finns att skydda konstitutionen och till exempel kvinnors rättigheter, säger hon.

Antalet civila döda och skadade på grund av den väpnade konflikten uppgick förra året till det högsta sedan FN:s Afghanistaninsats Unama började registrera detta år 2009. Under året hördes också civila röster som krävde handling för fred. Efter ett bombdåd i Helmand bildades gräsrotsrörelsen Folkets fredsrörelse. Religiösa ledare förespråkade alltmer öppet en fredsprocess och i juni utfärdade fler än 3 000 religiöst lärda en fatwa, ett uttalande om islamisk lag, som förklarade att motståndsrörelsens dödande av civila saknar legitimitet. De uppmanade även talibanerna att delta i fredsförhandlingar. Förra året fick afghanerna också uppleva den första nationella vapenvilan sedan 2001.

Samtal mellan talibaner och amerikaner

Under våren har amerikaner, under ledning av sändebudet Zalmay Khalilzad, haft upprepade möten med företrädare för talibanerna i Qatars huvudstad Doha. Samtidigt har samtal mellan talibaner och den afghanska oppositionen samt Höga fredsrådet ägt rum, bland annat i Moskva. 

Talibanerna vägrar att tala direkt med företrädare för den afghanska regeringen, som de ser som marionettdockor styrda av USA.

– Det har aldrig varit närmare ett avtal med talibanerna än nu. Det beror antagligen på att det finns incitament för talibanerna. Amerikanerna sticker inte under stol med att de förlorar kriget, men talibanerna vinner det å andra sidan inte heller så det är ett strategiskt dödläge, konstaterar Helené Lackenbauer, Afghanistanexpert på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, och styrelsmedlem i SAK.

Talibaner och amerikaner förhandlar om fyra principer. Den ena är att Afghanistan inte ska vara en fristad för terrorister och terroristnätverk och att talibanerna ska ta avstånd från al-Qaida och andra internationella terroristorganisationer. Den andra är ett tillbakadragande av amerikansk trupp, vilket troligen innebär att all annan utländsk trupp också lämnar landet. Den tredje är att afghanerna ska förhandla med varandra och den fjärde ett permanent vapenstillestånd.

När det gäller den första principen har man kommit längst. Det finns ett utkast om att Afghanistan inte ska vara en fristad för terrorister, att talibanerna ska bidra till att bekämpa terroristnätverk och att de ska bryta med al-Qaida. När det gäller den andra principen, om tillbakadragande, har man kommit en bit på väg men det är mycket som är oklart. Det talades tidigare om att USA:s president Donald Trump satt en tidsgräns då man måste ha kommit överens, men den ser ut att ha släppts och pressen på ett snabbt tillbakadragande har minskat, det kan få ta tid. Den tredje principen är den stora knäckfrågan och utgör det största hindret: att de afghanska parterna ska inleda samtal med varandra. Och alla de fyra principerna är beroende av varandra.

”Ingenting är överenskommet förrän allting är överenskommet”

Just nu är läget låst eftersom talibanernas och amerikanernas krav inte är förenliga. USA kräver att talibanerna inleder samtal med regeringen och går med på vapenvila, talibanerna kräver att amerikanerna drar tillbaka sina trupper innan de är beredda att gå vidare med andra frågor. USA:s sändebud Zalmay Khalilzad har slagit fast att ”ingenting är överenskommet förrän allting är överenskommet”. Frågan är vad som händer sedan.

Kvinnoorganisationer har uttryckt stor oro för att mänskliga rättigheter, inklusive kvinnors rättigheter, riskerar att kompromissas bort under framtida förhandlingar om fred. Kvinnorättsaktivister har uppmanat de afghanska politikerna att ta upp skyddet av medborgerliga friheter och mänskliga rättigheter som så kallade röda linjer under fredssamtalen med talibanerna. Parterna får inte kompromissa om de framsteg landet gjort.

Fred till vilket pris? 

– Många talar om att det internationella samfundet får vara beredd på en viss backlash, att det afghanska samhället kommer att få ta ett steg tillbaka på vissa områden. Det kan gälla kvinnors rättigheter, mänskliga rättigheter. Det kan vara ett oönskat pris afghanerna får betala för fred, säger Helené Lackenbauer.

Afghanistankännaren Anders Fänge, mångårig landchef för SAK i Afghanistan, ser det som problematiskt att USA:s motiv till samtalen så uppenbart är att kunna dra tillbaka sina trupper med hedern i behåll.

– Om talibanerna spelar med för att ge USA en hedervärd reträtt och sedan plockar upp sina vapen igen, då har den afghanska regeringen en våldsam utmaning. Å ena sidan är det förmodligen så att det i det talibanska ledarskapet och bland fotfolket finns människor som är trötta på kriget och vill ha fred, men å andra sidan finns det säkert ett antal hårdföra som vill fortsätta kriget. Det finns en viss sannolikhet för att hela ledningen helt enkelt bedriver ett taktiskt spel. Det som indikerar det är att amerikanerna vill ut och att alla vet det, säger Anders Fänge.

Han var nyligen i Afghanistan och träffade en rad politiska ledare, inklusive president Ashraf Ghani och premiärminister Abdullah Abdullah. Anders Fänges intryck är att alla politiker, inklusive regeringen, ser till sina egna kortsiktiga intressen i stället för att bilda en enad front. Inför det planerade presidentvalet i höst tävlar alla mot alla.

– För Afghanistans framtid hade det varit bättre om de kunnat enas om en fredsplattform där man slår fast villkor och röda linjer. Det finns en diskussion om det men inget som resulterat i bred politisk enighet utan snarare tvärtom. I stället springer de i väg och förhandlar enskilt med talibaner, vilket givetvis är något som talibanerna kommer att utnyttja, menar Anders Fänge.

Det finns en möjlighet att det blir fred, men även han anser att det riskerar att bli en fred där vissa rättigheter som slagits fast i grundlagar mjukas upp genom nya formuleringar.

– Talibanerna säger att de inte är emot kvinnors rättigheter men att det ska ske inom islam – och det är ju en tolkningsfråga vad det innebär. Målet för parterna i de bilaterala fredssamtalen är egentligen inte en regelrätt fredsprocess. Än så länge håller amerikanerna fast vid att talibanerna måste inleda nationella samtal med övriga afghanska parter. Vad som händer sedan är mycket oklart, liksom vilken roll talibaner kommer att ha i det framtida Afghanistan. De är militärt starka men vid allmänna val skulle de troligen inte få särskilt mycket stöd. Om USA skulle lämna Afghanistan utan att det finns en uppgörelse om vad som händer sedan skulle det vara förödande, menar Helené Lackenbauer.

Men det hon ser som troligt är att parterna gör upp om makten i framtiden och förhandlar fram en maktfördelning.

– Den afghanska regeringen kommer antagligen att upprätthålla en fasad mot väst med något slags demokrati. Val genomförs men de kommer fortfarande att vara korrupta men de hålls – och Afghanistan får sitt bistånd.

Framtiden osäker men hoppfull

Men det stora dilemmat kommer att vara att vanliga människor inte får sina behov  och sina rättigheter tillgodosedda och att korruptionen är så utbredd. Hon ser likheter med Guatemala, där det aldrig blev någon verklig stabilitet, och med El Salvador, där narkotikaligorna styr. De stora klyftorna och den enorma fattigdomen i Afghanistan är i sig en destabiliserande faktor. Sari Kouvi menar att om det blir en elitcentrerad process har hon svårt att se att den blir hållbar.

–Som forskare inom internationell rätt är jag oroad över en elitcentrerad process, särskilt en som marginaliserar krigsoffer och ger amnesti åt förövare. Internationell praxis visar att fredsprocesser måste vara inkluderande för att vara hållbara och amnesti för grova krigsbrott är inte förenligt med den internationella rätten. Det finns dock en definitiv risk att avtal görs över huvudet på folk och att amnesti utlovas även för grova brott.

En av de saker som Helené Lackenbauer ser som något hoppfullt trots allt är att en helt ny generation vuxit upp efter talibantiden. De har sett en viss utveckling och vet hur det ser ut i omvärlden, i alla fall de som bor i städerna. Fler kvinnor går på universiteten. Det sker långsamt en förändring.

TEXT: Eva Kellström Froste, redaktör

Läs fler artiklar under temat ”Fred – till vilket pris?”:

”Om vi inte tror på fred finns det inget hopp alls”

”Unga måste involveras i fredsförhandlingarna”