Hotat kulturarv lever vidare i exil
Musiken tystnar i Afghanistan, men lever vidare i hemlighet och i exil. I fjol listade Unesco det traditionella stränginstrumentet rubab som världskulturarv.
Talibanregimen har bannlyst musik på allmän plats och eldat upp ”omoraliska instrument” på bål. Men från Portugal förs det afghanska kulturarvet vidare.
Med målet att bevara den afghanska musiktraditionen och med en stark tro på musikens kraft, återvände musiketnologen och professorn Ahmad Sarmast från sin exil till Afghanistan 2006.
Han blev snart en av de drivande krafterna bakom etableringen av en skola där eleverna skulle kunna få både skol- och musikutbildning. I juni 2010 invigdes ANIM (Afghanistan National Institute of Music), en musikskola för såväl talangfulla studenter som underprivilegierade barn och unga.
– Syftet med ANIM var att bevara Afghanistans musiktradition, verka för musikalisk mångfald, säkra folkets rättigheter till musik, stärka kvinnor och barn, samt ge underprivilegierade barn en möjlighet att förändra sina liv genom musik och utbildning, säger Ahmad Sarmast som i dag lever i exil i Portugal.
Afghansk musik kan delas in i tre övergripande grupper, förklarar han.
– Först har vi folkmusiken som speglar det mångkulturella samhället och dess olika musikaliska uttryck. Varje etnisk grupp har sina egna instrument och sin egen musiktradition. Sedan har vi den klassiska musiken som baseras på en nordindisk musiktradition. Till sist har vi popmusiken som utvecklades och spreds via Radio Afghanistan.
ANIM fokuserar på klassisk musik (västerländsk och afghansk) men det innebär inte att studenterna inte kan utöva eller uttrycka sig genom andra stilar och musikgenrer som rock, jazz eller hiphop, försäkrar Ahmad Sarmast.
Han understryker också att klassisk västerländsk musik inte är det samma som klassisk afghansk musik. Den senare har inget att göra med symfonier, opera och balett. I stället har den uppstått ur den nordindiska hovmusiken som kom till Afghanistan i mitten av 1800-talet då emiren Sher Ali Khan bjöd in indiska hovmusiker att uppträda och spela i Kabul.
– Den klassiska musiken har varit, och är fortfarande, en viktig sammanhållande faktor. Historiskt sett har musik alltid haft en mycket framträdande roll i det afghanska samhället. Efter islams intåg utvecklades en typ av religiös musik nära knuten till sufism, den islamiska mystiken, säger Ahmad Sarmast.
ANIM tilldelades Polarpriset 2018 och juryn lyfte då bland annat fram hur ”organisationen använt musikens kraft till att förändra unga människors liv.” Men när talibanerna återvände till makten 2021 tvingades ANIM att hitta en tillflyktsort utanför landet. Sammanlagt 273 elever och lärare fick asyl och kunde evakueras till Portugal, varifrån verksamheten bedrivs sedan 2022.
ANIM lade då till tre viktiga mål i sin programförklaring: bevara ett musikarv under attack, värna om befolkningens musikaliska rättigheter och stoppa den könsapartheid som pågår i Afghanistan.
– Med tanke på det som händer i Afghanistan i dag riskerar den afghanska musiktraditionen att utraderas, men våra studenter och vår skola för arvet vidare, säger Ahmad Sarmast.
Inte förbjudet i Koranen
Det finns ingen vers i Koranen där musik eller sång direkt förbjuds men enligt dagens ledare kan musik leda till ”moraliskt förfall”. När talibanerna intog Kabul i augusti 2021 gick de därför till attack mot musikskolan och förstörde de instrument som de kunde hitta, berättar några elever för den europeiska nyhetsplattformen Infomigrants.
Sedan dess har musik och sång på allmän plats förbjudits och många musiker har flytt landet. Andra har förlorat sitt levebröd eftersom de inte längre kan försörja sig. Förbudet drabbar också landets instrumenttillverkare. Myndigheterna har vid flera tillfällen eldat upp musikinstrument på jättelika bål. Exakt hur många instrumentbål som anordnats finns det inga uppgifter om men i en artikel som publicerats av Index of Censorship har ministeriet för upprätthållande av dygd och förhindrande av synd självt uppgett att 21 000 instrument förstördes under loppet av ett år, skriver journalisten Sarah Dawood.
Det är en attack mot Afghanistans rika kulturarv, kommenterar Ahmad Sarmast.
– Jag vet att i västerländsk media spekulerades det 2021 om huruvida talibanerna som tog makten var annorlunda än talibanerna från 1996, men de är likadana. De genomför samma politik och uppträder på samma sätt. Än en gång berövar de afghanerna deras kulturella identitet och går till angrepp mot befolkningens konstnärliga och kulturella yttrandefrihet, säger han.
Fem rättigheter inom musik
Internationella musikrådet framhåller fem rättigheter inom musikområdet: att lära sig olika musikuttryck, att kunna uttrycka sig genom musik, att fritt få lyssna till musik, att få sprida musik, samt att få rättvis ersättning för sin musikutövning. Ingen av dessa rättigheter går i dag att utöva i Afghanistan, påpekar Ahmad Sarmast.
– Genom att hålla afghansk musik levande gör vi motstånd mot talibanernas försök att förtrycka vårt musikarv. Vi använder musik som en form av protest. Våra framträdanden runt om i världen är inte enbart ett sätt för oss att dela med oss av vår musik, det är också ett sätt att uppmärksamma vad som händer i Afghanistan vad gäller musik, mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter, säger Ahmad Sarmast.
ANIM:s ensembler omfattar bland annat Afghan Youth Orchestra och ANIM National Symphony Orchestra. Flickor och unga kvinnor deltar i all verksamhet, men har också sin egen orkester, Zohra, som leds av Afghanistans första kvinnliga dirigent, Negin Khpalwak.
Zohra började som en liten kammarorkester men har växt till att i dag omfatta cirka 25 medlemmar som spelar en blandning av västerländska och traditionella afghanska instrument. Bland annat dutar som är en två-strängad luta och tabla som är ett slagverk bestående av två trummor.
Det mest kända instrumentet är dock stränginstrumentet rubab. Att spela och tillverka en rubab klassades 2024 som kulturellt världsarv av FN-organet Unesco. Rubab anses vara ett av de äldsta instrumenten i Centralasien och räknas som Afghanistans nationalinstrument.
En av de västerlänningar som studerat afghansk musik är etnografen John Baily, som förestod Afghanistan Music Unit (AMU) vid University of London. I dag består AMU av Bailys forskningsarkiv och de inspelningar som han och hustrun Veronica Doubleday gjorde på 1970-talet.
– Jag kommer från en mycket musikalisk familj och när jag reste till Afghanistan efter universitetet gjorde musiken djupt intryck på mig. Särskilt intresserad blev jag av instrumentet dutar, säger John Baily.
Så småningom började han läsa musiketnologi och fick forskningsanslag för att studera hur dutar, som betyder tvåsträngad, även utvecklats till en större version som är 14-strängad.
– Samtidigt studerade min hustru Veronica kvinnornas musik. Den bestod mestadels av sång som utövades i hemmet eller i privata sammanhang. Men det fanns även kvinnliga professionella musiker som spelade traditionell musik, exempelvis på bröllop. Då kunde sången ackompanjeras av ramtrummor, säger John Baily.
Lärde sig spela
För att bättre förstå musiken, lärde han sig att spela rubab och dutar.
– Ska man studera musik måste man kunna spela instrumenten, konstaterar John Baily.
Även om rubab med rätta kan kallas Afghanistans nationalinstrument, förekommer den även i Iran, Uzbekistan och Tadjikistan.
– Ingen vet exakt var rubab har sitt ursprung, men det finns teorier som gör gällande att den kommer från afghaner som levde i Indien. Många av dem var legoknektar åt indierna. Eftersom hästar var viktiga i krigföringen och de bästa hästarna fanns i Centralasien etablerades en handelsväg mellan området runt Delhi och Uzbekistan. Vägen var en förgrening av Sidenvägen och min teori är att det var via den här rutten som rubab succesivt introducerades allt längre norrut, säger John Baily.
Efter militärkuppen i Afghanistan 1978 följde decennier av krig och oro. John Baily fortsatte sina efterforskningar kring afghansk musik, och betydelsen av den för människor i exil. I boken War, Exile and the Music of Afghanistan samlar han 35 år av forskning och resande.
– Den förra talibanregimen införde samma typ av förbud som dagens talibaner har gjort, men i många hus förekom trots det musik. Hur det är i dag vet jag inte. Talibanerna är emot alla typer av instrument utom möjligtvis ramtrumman, vilket grundar sig i hur den religiösa texten kan tolkas. Men musiktraditionen lever i diasporan, säger John Baily.
Musiken inne i landet låter sig heller inte tystas helt – trots de facto-myndigheternas försök. När talibanstyret i augusti i fjol ville tysta kvinnors röster genom nya restriktioner möttes förbudet av massiv kritik från väst och FN. I Afghanistan protesterade kvinnorna genom att sjunga bakom sina ansiktsslöjor och posta filmerna på sociala medier.
Läs fler artiklar ur temat:
Raz fortsätter att spela i hemlighet
Den traditionella musiken räddning i exil