Detta är talibanerna 2017

Har talibanerna samma inställning till flickors skolgång, TV, internet och fotografering , eller har de ändrat sig! Är de ”bättre” eller ”sämre” idag än när de hade makten? Av deras handlingar och officiella ställningstaganden att döma är de både och.

Eftersom talibanerna inte har makten är det svårt att veta vad de skulle stå för om de får den. Det är lätt att ge löften för att få folk med sig, men det är först när en rörelse kommer till makten som man vet hur mycket som var taktik och retorik. En defragmenterad rörelse som talibanernas är speciellt svår att sia om. Det är inte självklart att det som ledningen beslutar centralt efterlevs lokalt.

Så var det också när jag arbetade för Svenska Afghanistankommittén (SAK) i ”Islamiska Emiratet Afghanistan”. Det som talibanerna kallade sin stat på slutet av 1990-talet och början på 2000-talet. I praktiken var det ofta de lokala makthavarna som bestämde. 

Även om framtiden är ett frågetecken finns det kunskap och erfarenhet av talibanernas tidigare styre, ursprung, bakgrund och vad de säger sig stå för och gör i praktiken. En källa är ”The Taliban Sources Project”, ett projekt av författarna och forskarna Anand Gopal, Alex Strick van Linschoten och Felix Kuehn, som i åratal gjort fältarbeten, intervjuat talibaner, arbetat med projektets dokumentsamling och skrivit och publicerat böcker om Afghanistan.

I rapporten ”Ideology in the Afghan Taliban” tar Anand Gopal och Alex Strick van Linschoten upp mycket som är viktigt för att förstå sig på talibanerna.

Författarna konstaterar att talibanernas ursprungliga ideologi till stor del baserades på lokala uppfattningar om Islam y islam” som förekom i Kandahar när det ursprungliga ledarskapet växte upp före kriget. Många hade studerade på hujdras, lokala religiösa seminarier. Rörelsen hade rötter i lokal islam blandat med stamseder och element från Sufism, deobandism och lokal folktro. Talibanledaren mulla Omar studerade själv som barn för en sufilärare.

Vid makten var talibanerna extremt fixerade på yttre kännetecken, företeelser och ”rituella” handlingar. Idag fästs istället stor vikt vid den inre tron och lojalitet mot ledningen. Det sistnämnda med mycket varierat resultat. Till exempel försöker ledningen få lokala ledare att överföra de lokala inkomsterna till rörelsen. Bland annat för att minska risken för att allt bara handlar om att berika sig själv.

Författarna anser att ideologin formats till att bli mer lik politisk islam i den arabiska världen. En modern islamistisk rörelse.

När jag arbetade i det talibanstyrda Afghanistan var det förbjudet med TV, fotografering av och foton på levande (människor och djur), musik (sång var tillåtet), burfåglar, att ansa skägget, vita strumpor (vitt är renhetens färg), damskor med klackar som för ljud, färgglada skyltar, titeln ”doktor”, flyga drake från hustak (så att män inte skulle kunna se kvinnor inne på gårdarna) etc. Utanför hemmet skulle kvinnor klä sig i Chaderi (ofta kallat burka, turkiska för detta gamla kristna bysantinska mode som kom till Afghanstan för cirka 100 år sedan).

Skägget måste vara minst ”en handfull” långt. Det var vanligt att en nyutnämnd lokal chef för religiösa polisen slog till mot den utbredda ”brottsligheten” med ansade skägg för att visa att det skulle vara lag och ordning. Gator spärrades av och många män arresterades. ”Syndarna” fick ofta sitta minst tre dagar i den religiösa polisens fängelse och delta i religiösa studier. När de klarat ett religiöst prov släpptes de.

Att det som visades upp utåt var extremt viktigt ledde till ett utbrett hyckleri och smussel. Personer med makt kunde strunta i ett förbud. ”Det man inte pratar om finns inte”, var regel.

Min närmaste granne när jag flyttade till Kabul var en taliban som arbetade inom administrationen i Kabul.

Första kvällen när jag flyttat in var det fest i grannens hus och musiken, hördes över hela kvarteret.

Nästa aha upplevelse var på väg till jobbet morgonen därefter när jag såg grupper med småflickor med skolväskor på ryggen på väg till skolan. Då trodde jag att de gick i betydligt hemligare skolor än de kanske gjorde. En lördag (då SAKs personal var ledig, men som var arbetsdag i övriga samhället) såg jag klungor med skolflickor som passerade mitt hus.

”De är på väg till skolan i gränden där borta. Det är OK för ingen säger något till religiösa polisen”, förklarade en afghansk kollega. Religiösa polisens lokala fängelse låg inom synhåll cirka 100 meter bort från gränden!

Påbuden innebar kränkande tvång. Till exempel måste alla män be i en moské när det var bönetimme. De butiksägare som inte hade någon liten grabb som såg efter butiken fick stänga under bönen eftersom religiösa polisen ofta kontrollerade att ingen höll sig undan och bad enskilt som många afghaner gör.

I städer som Kabul motades förbipasserande in i moskéerna. Många män bad därför flera gånger i olika moskéer under en och samma bönetimme. Mycket kränkande för en troende människa.

Gudskelov hade religiösa polisens tonårs huliganer som patrullerade Kabuls gator i början och misshandlade framför allt kvinnor som i deras tycke klädde sig eller betedde sig olämpligt bytts ut mot män i 30-årsåldern. Dessa blundade för det mesta för ”brott” som att kvinnor var ute ensamma (utan sällskap av nära manlig släkting). Och var skulle alla dessa ”lagbrytare” hållas fängslade när det måste ha varit 10 000-tals kvinnor som bröt mot lagen varje dag?

Hur avskydd talibanstyret hade blivit märktes tydligt i samband med dess fall 2001. Att den var så avskydd att de flesta till och med välkomnade en utländsk invasion för att bli av med den är en av många överraskningar som den afghanska framtiden har inneburit för mig. 

Under talibanstyret var det stor skillnad mellan stad och land. I städerna var kontrollen ofta hård och på landet betydligt mildare. Talibanernas fysiska närvaro var begränsad och de flesta människor levde ett traditionellt byliv, vilket många talibaner ansåg vara den rätta muslimska islamiska livsstilen.

Många av talibanernas förbud och påbud, framför allt för kvinnor, var inte nya. Rabbani regeringen som talibanerna jagat bort från Kabul hade redan lagstiftat om en del av det som gjorde talibanerna internationellt ökända. Religiösa polisen fanns redan och kvinnor var redan då förbjudna att vistas utomhus utan att vara helt täckta, fick inte använda parfym eller smycken, tala med främlingar, tala eller skratta högt eller lämna hemmet utan makens tillstånd.

Förbud av det här slaget är i ett afghansk kontext en kränkning av hela familjen. Inte bara kvinnan. Utomstående anses inte ha rätt att lägga sig i sånt som rör familjen.

Om talibanerna kommer att upprepa sig om de tar makten eller kommer till en överenskommelse med regeringen i Kabul är omöjligt att säga. Officiellt och på många håll i praktiken har talibanerna ändrat sig i en del viktiga frågor.

Talibanerna är officiellt för både sekulär undervisning och att flickor skall gå i skolan om det är ”inom ramarna för sharia och afghanska traditioner”. Lokalt kan det se annorlunda ut och restriktioner för flickors utbildning är utbredd. Det är inte bara bland talibanerna som det finns ett motstånd mot flickors utbildning och kvinnans frigörelse. När talibanerna hade makten skickade en del lokala talibaner sina döttrar till SAKs och andra skolor. Detta samtidigt som andra talibaner var helt emot, precis som många icke-talibaner.

Den mer positiva synen på utbildning kan bero på att många talibaner själva har gått i skolan. En annan teori är att de inser att det inte går att föra krig med dagens teknologi om folk bara fått religiös skolning.

Acceptansen av sekulär undervisning sker ofta till ett pris. De vill de gärna övervaka skolor och bestämma över anställningar och läroplanen.

Talibanernas förbud mot att avbilda människor, titta på TV och internet är borta. De vet att det är nödvändigt att använda IT-teknologin. I propagandan på sin hemsida visas filmer på bland annat attentat och foton på deras stridande.

Det är idag viktigt hur och med vilket syfte något används. Inte själva redskapet som till exempel TV. De har åtminstone delvis blivit pragmatiker. Mycket annat har också förändrats. Idag anser talibanerna att det är rätt att använda sig av självmordsbombare, vilket tidigare var otänkbart.

De är idag också mera öppna för vad som sker i omvärlden och kommenterar händelse, men är en nationella islamisk rörelse. Inte internationella jihadister. Betyder öppningen mot omvärlden att de kommer att dras med i händelser i andra länder eller fortsätter de att vara en rörelse enbart aktiv i Afghanistan i motsats till många närstående rörelser?

I bilden av sig själva som talibanerna sprider är kampen för islam nedtonad till förmån för en nationalistisk kamp och för suveränitet, trots att de precis som när de hade makten är extremt beroende av pakistanskt stöd. Deras oberoende i förhållande till grannlandet är idag starkt ifrågasatt precis som när de hade makten före den amerikanska invasionen 2001.