Fyra röster: Vi vill ha ett jämställt liv

Helay blir enda kvinnan i klassen

Helay Safi är 19 år och studerar statsvetenskap på Aria-universitetet i Mazar-e Sharif. Hon är också en kvinnorättsaktivist. Hon kommer nu att vara den enda kvinnan I klassen, i stället för en av sex som tidigare, och hon kommer att få sitta i ett särskilt hörn av klassrummet i enlighet med talibanernas nya policy för högre utbildning.

– Vi är i en väldigt svår situation nu för ingenting är tydligt när det gäller vår framtid, och vi vet inte hur mycket talibanerna kommer att bry sig om våra rättigheter, men vi ser att de försöker begränsa oss.

– Vi vill ha ett jämställt liv baserat på rättvisa vilket är omöjligt under en talibanregim.

– Som tjej är jag omringad av talibanernas policy som de utformat för flickor och kvinnor. Förut var jag student på universitetet, jag ledde debattklubben men nu kan jag inte debattera och jag får troligen inte fortsätta med statskunskap.

– Alla våra rättigheter riskeras nu allvarligt. Vi hade kvinnliga ingenjörer, idrottare, artister, modeller, samhällsaktivister, kvinnorättsaktivister. Men nu gömmer vi oss alla inomhus av rädsla för att bli dödade av talibanerna.

”Jag har förlorat min frihet”

”Jamila” arbetar i Mazar-e Sharif som projektledare. Hon är ensamstående med en sjuårig son och är både socialt och ekonomiskt beroende av att kunna arbeta.

– Jag mår inte bra alls och min situation är väldigt dålig. Jag har svårt att sova sedan Mazar-e Sharif intogs av talibanerna. Jag och min son var väldigt rädda. Jag gömmer mig hemma och har bytt adress. Jag vågar inte gå ut och köpa mat utan det gör mina bröder. Jag känner mig som en fånge.

– Jag fruktar att de fortfarande är extremister och inte har förändrats och att de inte kommer att tillåta kvinnor att lämna hemmet och arbeta. Jag är rädd för att jag inte kommer att kunna försörja mig och min son. Jag är orolig att jag återigen måste immigrera till ett grannland, som när jag 1990 till 2001 var flykting i Pakistan. Där var vi marginaliserade och diskriminerade, och jag oroas över att min son ska behöva gå igenom det. Jag är rädd att jag kommer att förlora allt jag uppnått och kämpat så hårt för. Jag är rädd att de kommer att praktisera sin tidigare ideologi enligt vilken ensamstående kvinnor och änkor måste gifta sig med deras soldater. Jag är rädd att jag ska förlora min röst och min frihet.

– Jag hoppas att det internationella samfundet hjälper oss att slippa den extremistiska regimen och situationen genom att inte erkänna talibanregimen förrän talibanerna accepterar en inkluderande regering, mänskliga rättigheter och erkänner kvinnors rättigheter och rött att delta på ett meningsfullt sätt på alla nivåer.

”En återgång till de mörka tiderna”

”Fatimah”har en chefsposition. Hon beskriver sin nuvarande situation
som hemsk, full av spänningar, osäkerhet och desperation.

– Det är en återgång till de mörka tiderna för 20 år sedan. Allt framtidshopp, vår önskan att leva i ett rättvist samhälle, är en dröm från det förflutna. Med hjälp av det internationella samfundet kunde kvinnor åstadkomma så mycket men nu är allt borta. Talibanerna kommer aldrig att tillåta kvinnor att delta i alla delar av samhället, de kontrollerar hela ens liv.

– Som kvinna är du inget och ingen längre, inte ens om du har doktorstitel. Talibanernas talespersoner har sagt att kvinnor kan arbeta och flickor kan gå i
skolan, men hittills har ingenting hänt. De har också lovat att vara  inkluderande, men det nya styret är inte ett dugg inkluderande. De har lagt ner kvinnoministeriet, det finns inga kvinnor i den nya administrationen, strukturen har inte diskuterats med folket. Den här nya administrationen har inte valts av folket. Den representerar inte alla etniska grupper, minoriteter, kvinnor och ungdomar. De ser inte ut att hålla sina löften.

– Vi hade inte nått målet om en önskvärd stat vad gäller kvinnors egenmakt,
men de senaste 20 årens framsteg när det gällde kvinnors rättigheter var betydelsefulla. Om kvinnor kommer att kunna stå emot talibanerna utan fruktan så är det resultatet av program för att ge kvinnor inflytande drivna av olika civilsamhällesorganisationer. Det var så många kvinnor som ledde företag, idrottade, kvinnor i armén, kvinnor i polisen, kvinnliga piloter, kvinnor
på bio, kvinnor i musik-och konstbranschen. Allt detta är borta nu. Inga av de
här aktiviteterna kommer att tillåtas av talibanerna. 

”Jag fruktar en osäker framtid”

”Farzana” är HR-chef och beskriver situationen som svår och oförutsägbar.

– Jag vet inte hur talibanerna kommer att regera landet och vilka regler de kommer att införa för kvinnor, mänskliga rättigheter och politisk frihet. För närvarande lider vi av en svag ekonomi, och var redan innan plågade av osäkerhet, covid-19, inkompetent ledning och minskande intäkter. Om det internationella samfundet drar ner på bistånd kommer det att kraftigt förvärra den nuvarande ekonomiska och humanitära krisen.

– Maktskiftet har förändrat allt för alla, och särskilt för kvinnor och flickor. Som utbildad kvinna befinner jag mig i en dålig situation. Plötsligt har jag förlorat min frihet och en grupp personer som inte har tillräcklig kunskap om islam och om mänskliga rättigheter har tagit kontroll över vårt liv. Jag tror att det är bättre att dö än att leva under kontroll från människor som inte behandlar kvinnor som en människa.

– Jag fruktar en osäker framtid för mig och mina barn, att jag inte kommer att ha rätt att arbeta och studera vidare, att jag inte kommer att kunna bidra till samhällen och hjälpa kvinnor i nöd. Jag är rädd för att jag är kvinna, jag är rädd att jag inte kommer att vara säker vare sig hemma, på arbetet eller i samhället, jag fruktar för säkerheten för min familj.

Fotnot: Farzana, Fatimah och Jamila heter egentligen något annat. 

Intervjuerna sammanställda av Eva Kellström Froste, redaktör Afghanistan-nytt, och Shukria Safi, kommunikatör på SAK i Kabul

Fler artiklar ur temat:

Afghanska kvinnors framtid står på spel

Kvinnoaktivist med Koranen som redskap

Kvinnors självfötroende har tagits ifrån dem