”Utan musik fungerar inte ett samhälle”

I ett rum på Afghanistans nationella musikinstitut sitter Nazim, tolv år, med korslagda ben på en matta på golvet och övar sig på att spela dilruba, eller vad som närmast kan beskrivas som en afghansk nyckelharpa.

Det är ett svårspelat instrument och Nazim har bara spelat det i sex månader. Nazims klasskamrat Ahmad spelar sitar, ett indiskt stränginstrument. De är två av institutets 250 elever. Hälften är flickor och många är tidigare gatubarn.

För ett år sedan gjorde sig Afghanistans nationella musikinstitut känt när landets enda orkester bestående av kvinnor, Zohra, tog emot ett internationellt musikpris och spelade på World Economic Forum i Davos, i Schweiz. De 200 medlemmarna i orkestern är alla utbildade vid institutet.

Skolan är populär och platserna eftertraktade. Varje år får 50 elever börja på skolan. Då konkurrensen är hård måste de klara av ett inträdesprov. Institutet grundades av Ahmad Sarmast, en herre i 60-årsåldern som tar emot mig på sitt kontor.

– Jag ville skapa en musikutbildning för alla barn, oavsett kön, etnicitet, sociala förhållanden eller religion. 2008 kom jag tillbaka till Afghanistan. Det blev två år med planering, att bjuda in musiklärare och studenter, och 2010 kunde vi börja verksamheten. Sedan dess är vi igång, berättar Ahmad Sarmast.

När Ahmad Sarmast växte upp i Kabul på 1970-talet fanns det ett rikt musikliv i staden. Själv spelade han piano och trumpet. Under den sovjetiska ockupationen på 1980-talet studerade han musik i Moskva, men kunde på grund av inbördeskriget inte återvända.

När talibanerna tog makten 1996 förbjöds musik helt. Ahmad Sarmast flyttade till Australien och blev doktor i musik men drömmen om hemlandet fanns alltid kvar.

– Afghanistan har en mångtusenårig musiktradition och musik har alltid varit en levande del av det afghanska samhället. Hit vandrade alla möjliga kulturella idéer, filosofiska, religiösa och musikaliska från Indien, Persien, Grekland och andra områden, som möttes, blandades med varandra och utvecklades. Afghanistan har alltid varit en kulturell smältdegel, säger Ahmad Sarmast.

Afghanistans nationella musikinstitut ligger i några röda trevåningshus i centrala Kabul. Det ser ut som en typisk högstadieskola. Ahmad Sarmast visar runt, stannar ofta och pratar med eleverna. Han verkar kunna namnen på alla.

Institutet finansieras både med internationella bidrag och med statliga afghanska pengar. Undervisningen består inte bara av musik, utan täcker också alla vanliga skolämnen, men att det är musiken som står främst framgår tydligt. Det går att välja mellan två inriktningar – klassisk västerländsk och traditionell afghansk musik.

När talibanerna störtades 2001 inleddes ett enormt återuppbyggnads- och demokratiarbete. Ahmad Sarmast återvände äntligen hem.

– Jag såg hur musikkulturen hade förstörts av kriget och av de drakoniska regler som de religiösa extremisterna infört. Så jag började ett tålmodigt arbete. För min övertygelse är att utan kultur och musik kan inget civilt samhälle fungera, säger Ahmad Sarmast.

Att hitta finansiärer var till en början inte lätt. De internationella biståndsgivarna fokuserade främst på säkerheten. De afghanska politikerna undvek att stödja musik och kultur.

– De ville framstå som goda muslimer och tog inte den politiska risken att stödja musik och kultur trots att det inte står någonstans i koranen att musik är förbjudet eller ens att musik inte är bra. Men efter ett par år ökade intresset för konst, musik och utbildning och jag kunde hitta finansiering, säger Ahmad Sarmast.

Institutet retar ändå upp många. Inte minst för att den ger flickor utrymme och utbildning. Sedan ett par år finns landets enda helkvinnliga orkester, Zohra, på institutet. Institutets elever ger också konserter med politiska teman, som jämställdhet och kvinnors rättigheter.

TEXT: LENNART BERGGREN.