Andra staters maktspel största hotet mot stabiliteten
En amerikansk diplomat i Islamabad anmärkte 1989 att tillbakadragandet av de sovjetiska trupperna från Afghanistan skulle göra det möjligt för Afghanistan att återvända ”till den obemärkthet landet så starkt förtjänade”. Kommentaren, såväl dum som kortsiktig, tillhör en dyster tradition inom internationella relationer.
Den påminner om Neville Chamberlains beryktade beskrivning av den tjeckiska krisen i september 1938 som ”ett bråk i ett avlägset land mellan människor som vi inte vet något om”. Tyvärr är lärdomen från det sena 30-talet precis lika relevant i dag.
USA och Pakistan är i högsta grad de viktigaste främmande makterna som utformar Afghanistans framtidsutsikter. Kina har ökande intressen i och med att landet tillägnar sig ett mer globalt fokus i sina internationella relationer, och Indien har intresse av att hålla ett öga på Pakistans ambitioner.
Aktörer som Iran och Ryssland håller däremot ett vakande öga på läget. De kanske skulle försöka agera om de såg sina intressen allvarligt hotade men annars fortsätta med en vänta-och-se-taktik. USA är huvudsaklig tillskyndare av den nationella enhetsregeringen: Pakistan ger i det fördolda massivt stöd till talibanrörelsen. Detta verkar märkligt, eftersom Pakistan symboliskt är en betydande allierad till USA utanför Nato.
Förklaringen ligger i de långvariga giftiga relationerna mellan Pakistan och Indien, som Afghanistan ofta vänt sig till för att få hjälp då relationen till Pakistan har varit besvärlig.
Pakistans önskelösning i Afghanistan vore en pro-pakistansk marionettregering – det näst bästa vore ett Afghanistan i oordning – den minst önskvärda lösningen vore ett stabilt Afghanistan orienterat mot Indien. Att förstå detta hjälper till att se meningen i Pakistans långvariga understödjande av radikala krafter med viss potential att skapa instabilitet i Pakistan självt. Kina är viktigt, inte bara för sitt intresse av att exploatera Afghanistans naturresurser, utan också för att man har mycket mer inflytande i Islamabad än USA har.
Afghanistan står förstås inför svåra interna utmaningar som inte blir lätta att komma till rätta med, men de är rimligen inte lika hotande mot stabiliteten i Afghanistan som den ”smygande invasionen” som organiseras från talibanrörelsens skyddade enklaver i Pakistan.
Den kritiska faktorn som formar Afghanistans bana kommer att vara masspsykologin. Om vanliga afghaner börjar tro att talibanerna kommer att stå som slutgiltiga segrare, så blir detta det mest sannolika resultatet, och den stora faran för den nationella enhetsregeringen är att större och viktiga städer under en kort tidsrymd faller i talibanernas händer, vilket skulle kunna driva fram en kollaps över hela landet.
Men det motsatta kan också hända – det kanske inte behövs mycket mer än arrestering av de 20 högsta ledarna i talibanernas ”Quetta-shura” och Haqqani-nätverket i Pakistan för att sätta i gång ett omfattande sönderfall inom talibanrörelsen. Sådana arresteringar, som den pakistanska militären mycket väl kan verkställa, skulle signalera ett grundläggande skifte i Pakistans position. Som Thomas Hobbes berömda uttalande säger: ”Rykte om makt är makt.”
En sista synpunkt kan inte nog understrykas – själva det faktum att stater kan ha intressen som påverkas av situationen i Afghanistan innebär inte att de på något sätt har obegränsade rättigheter att välja de verktyg med vilka de kan tänkas försöka försvara sådana intressen. I den omfattning stater över huvud taget haft den typen av rättigheter lämnade man dem ifrån sig 1945, då man antog FN-stadgan.
Den stora bedriften med den internationella uppgörelsen efter 1945 var att den ”djungelns lag” som rått ersattes med en ny ordning baserad på regler och byggd på förbud mot hot eller våld som instrument för internationell politik. Det hade en mycket stor inverkan på suveränitetens innebörd och innehåll. Det betydde å ena sidan att stater inte längre kunde hävda en suverän rätt att inleda krig eller att invadera andra stater genom antingen öppna eller dolda åtgärder. Å andra sidan betydde det att rätten till suveränitet förstärktes med suveränitetens förpliktelser, i synnerhet skyldigheten att hindra varje slags militär styrka att använda någons territorium för att attackera andra stater. Det är en kärnpunkt som omvärlden skulle behöva göra synnerligen klar för Afghanistans grannar.
Om en stat lyckas sätta i gång en smyginvasion i en av sina grannstater destabiliserar det inte enbart den grannen och potentiellt även hela regionen – det blir också ett farligt prejudikat som kan tas upp i andra delar av världen där stater med all rätt fruktar att en direkt invasion iscensätts i strid mot FN:s stadga. Om ett streck måste dras i sanden tycks Afghanistan vara en bra plats att börja på.
WILLIAM MALEY
Professor i diplomati vid Asia-Pacific College of Diplomacy, The Australian National University och författare till boken Transition in Afghanistan: Hope, Despair and the Limits of Statebuilding.
Detta är en av Eva Kellström Froste förkortad version av texten ”Främmande makters inverkan och betydelse” i kapitlet ”Regionen” i boken Förstå Afghanistan, som du kan köpa här.