Förstå Afghanistan

Förhandsbeställ boken nu!

Det här är ett smakprov av boken “Förstå Afghanistan”. En bok utgiven av Svenska Afghanistankommittén. Boken finns till försäljning från början av november men det går bra att visa sitt intresse för den redan nu!

Fakta om Afghanistan

Afghanistan

Namn | Islamiska republiken Afghanistan
Huvudstad | Kabul
Befolkning | Ca 32 miljoner (enligt CIA Factbook, 2015)
Etniska folkgrupper | Pashtuner, tadjiker, hazarer, uzbeker, turkmener, balucher, pashaier,
nuristanier, aymaqer, araber, kirgizier, irghizer, qizilbasher, gujurer,
brahwuier och andra stammar (ur 2004 års konstitution)
Officiella språk | Dari och pashtu
Statsskick | Republik
Yta | 652 230 kvm (41:a största landet i världen)
Valuta | Afghani (AFN)
Högsta berg | Nowshak (7 485 m.ö.h)
Största sjö | Hamun-e-Saberi
Längsta flod | Helmandfloden
Nationaldag | 19 augusti

Afghanistan flagga

Att förstå ett land

Foto: Börje Almqvist

Att förstå ett land. Ett folk. En kultur. Är det ens möjligt? Nej, det är nog inte det. Inte fullt ut. Så klart. Men i tider av oro – för världen och för framtiden så behöver vi försöka. Försöka förstå vår omvärld och den verklighet vi alla lever i. För det är med kunskap vi behöver ta oss an samtiden. Och framtiden. Kanske blir det här resonemanget särskilt relevant i fallet Afghanistan. Decennier av krig och konflikt. En svag statsmakt. Människor på flykt. Fattigdom. Vi behöver förstå det. På djupet. Vi behöver också förstå att det inte är den enda verkligheten.


Parallellt pågår en ganska fantastisk utveckling i Afghanistan. Utbildning och sjukvård – här har landet tagit stora kliv framåt och det syns direkt i statistiken. Kvinnor och andra utsatta gruppers situation är fortfarande svår, men även här bedrivs viktiga insatser för våra mänskliga rättigheter.


Men Afghanistan är så mycket mer än utveckling och brist på utveckling. Landets rika kultur. Den berömda afghanska gästfriheten. Enastående vyer. Det går som sagt inte att förstå ett land fullt ut. Inte heller är det möjligt att täcka in allt i en enda bok. Här följer ett urval av fakta, varvat med personliga berättelser, om det land i världen som vi kallar Afghanistan.


Markus Håkansson, redaktör

Fakta om Afghanistan

Foto: Malin Hoels

Vi var som en enda stor familj

Text | Khazar Fatemi

"Khazar, vad har dina kusiner ställt till med?” Den frågan skrek en klasskompis till mig i skolkorridoren den 11 september 2001 när World Trade Center i New York attackerades. Och så var det igång. Afghanistan skulle bli kopplat till terror, krig, al-Qaida, burkor och talibaner. Jag är kurd och född i Iran, men efter flera år som internflyktingar lämnade jag och min familj Iran och flydde till Afghanistan. Mina första minnen av livet är från Afghanistan. När jag var tio år fick jag och min familj uppehållstillstånd i Sverige. Det var först då mina föräldrar berättade för mig att vi var kurder. Det var också då jag fick veta deras riktiga namn. Fram till den dagen hade vi levt under falsk identitet. Men jag kände mig aldrig förvirrad när jag var liten. Jag fick ofta frågan ”var kommer du ifrån?” Och lät mina minnen svara ”Jag är kurd och växte upp i Afghanistan”.

Mina minnen upptas främst av människor, mänskliga möten och platser. Bagaren som i smyg alltid gav mig en extra brödbit. Mina förskollärare som kallade mig för ”dockan” eller ”blomman” vilket ledde till att jag frågade mamma vad jag egentligen hette. Jag minns vår grannes son som bet oss andra barn och vars mor sedan fick gå runt och be om ursäkt. Jag minns de fattiga barnen som samlade löv för att ha nått att elda med när vintern kom. Idag när hösten kommer här hemma i Sverige och löven täcker trottoarerna tänker jag fortfarande på de barnen. Mamma har berättat att jag som liten kunde sitta i timmar och titta ut på de fallna löven och önskade att de afghanska barnen var i Sverige för här fanns det så mycket löv. Jag minns skolbusschauffören, även han hade blivit biten av grannes son. Han bjöd hem mig och mina föräldrar till sig och sin familj. De bodde utanför Kabul, i ett lerhus och levde ett fattigare liv än vi, men lyckades alltid möta oss med ett leende. Då blev jag påmind om hur bra mina föräldrar och jag egentligen hade det. Vi hade el på fredagar, vilket betydde att jag kunde titta på tv Barbapappa och Bollywoodfilmer. Pappa passade på att lyssna på radion och mamma kommenterade vad som sades, samtidigt som hon strök våra kläder. Tyvärr blev jag också tvungen att bada, då vi på fredagar också kunde värma vattnet. Jag minns att jag tvingade med mig min kanin ned i badet några gånger. Men jag minns också att min mamma slungades mot väggen en gång när hon satt i badet. Elsystemet var inte att lita på, men det finns ”värre saker att fundera över” brukade hon säga.

Ibland, på fredagarna, samlades vi hemma hos någon i kvarteret. De vuxna tittade på tv-serien Dallas och var vi hemma hos oss lekte barnen med min stackars nybadade kanin. Vi var alla en stor familj och ensamheten fick aldrig utrymme. Det var Afghanistan för mig. När jag ser tillbaka på min barndoms Afghanistan ser jag ett land som gav mig och mina föräldrar skydd i sju år efter flykten från Iran. Men mest minns jag människorna – jag känner fortfarande en otrolig tacksamhet till människorna som knappt hade något själva, men som ändå delade med sig av det lilla de hade. När vi lämnade Afghanistan 1989 hade kriget mellan Mujahedin och Sovjetunionen eskalerat så pass att i princip alla som kunde fly, också gjorde det. Utifrån mitt perspektiv, jag var sju, blev lekstunderna allt färre. Jag hade just börjat skolan, men den stängde tidigare nästan varje dag till följd av upprepade raketanfall – alla fick sätta sig under sina skrivbord tills en vuxen hämtade oss. Ena klasskompisen efter den andra slutade komma och till slut blev jag också en av dem. Jag minns att mamma och pappa pratade i smyg om vem som skulle riskera sitt liv idag för att gå ut och se om det gick att köpa mat. Jag fick inte längre gå ut och leka i kvarteret – alldeles för många av våra gran- nar och deras barn hade skadats eller dödats av splitter från raketerna som slog ner i våra kvarter. Vi hade slutat sätta in nya glasfönster. Hemma blev mitt sällskap min kanin och mina ritpennor. Jag fick inte ens träffa min bästa vän Mari längre. Vi fick inte heller chansen att säga hejdå när väskor- na en dag stod där, packade och det var dags att lämna landet. Vi fick inte med oss mycket och det enda som är kvar från den tiden är ett foto på min vän Mari och hennes familj.

Bilden med Mari och hennes familj. Barndomsvännen Mari står längst till vänster.

20 år senare tack vare Svenska Afghanistankommitténs medlemsresa fick jag nu chansen att åka tillbaka till mitt barndomsland, inte bara som Khazar utan också som journalist och dokumentärfilmare. Och förutom mina minnen hade jag nu också med mig bilden på Mari. Frågorna kring vad som blev hennes öde var lika många som de som rörde mig och min familj. Att hitta hem till mina minnen, få de bekräftade och visa att vi inte har glömt den vänlighet som jag och min familj möttes av under vår tid i Afghanistan ledde tveklöst till de val som jag senare kom att göra i mitt liv.

Med delade känslor gick jag fram till människor på vår gamla gata, visade bilden på Mari och frågade om de vet vad som hände med henne och hennes familj. Det tog inte lång stund innan jag var omringad av boende i området. Ryktet gick snabbt och de hade redan skickat efter en äldre man som visst kände till något om saken han lämnade aldrig Makrouyan som området heter. “De lämnade landet sa han”. Betyder det att de hade överlevt? Att hon fick samma chans som jag? Frågorna hopade sig. Men ännu inga svar. Tre år senare var dokumentärfilmen “Där mitt hjärta slår” om min resa tillbaka till mitt barndoms Afghanistan klar och ett av de vanligaste frågorna jag fick under produktionen och även efter att filmen visats var. “Hittade du någonsin Mari?

Den sommaren åkte jag och mamma till Kurdistan för första gången för att hälsa på släktingar. Klockan var tre på natten och jag kunde inte sova så jag tog mig tid att titta i skräpboxen på Facebook och där stod det “Hej , det är jag, Mari. Jag hörde att du letade efter mig” Jag minns att jag flög upp. Höll handen framför munnen och kunde inte sluta hoppa. Vid det laget hade jag väckt mamma som inte riktigt visste hur hon skulle reagera. Tårarna rann och knäna vek sig och jag lyckades till slut få ur mig, “Mari lever, på riktigt”.

Khazar Fatemi

Khazar Fatemi är journalist och dokumentärfilmare. De senaste åren har hon rapporterat från ett 20-tal länder, framför allt länder i konflikt. Hennes dokumentärfilm ”Där mitt hjärta slår” filmad i Afghanistan rosades av kritikerna. De senaste tio åren har Khazar arbetat för SVT, men har även rapporterat för bland annat Huffington Post, CNN och BBC.

Om Svenska Afghanistankommittén

Svenska Afghanistankommittén är en biståndsorganisation som har arbetat över trettio år i Afghanistan. Ett arbete som bedrivs inom utbildning, hälsovård, landsbygdsutveckling och rehabilitering av människor med funktionsnedsättning. SAK har över 5 000 anställda, varav över 99 procent är afghaner.

Svenska Afghanistankommittén