Det osäkra valet – och vad händer med freden?

Porträtten på de 17 männen – ja, det är bara män som kandiderar denna gång – pryder valaffischerna som hänger på Kabuls lyktstolpar och bombskyddsmurar. Jag besöker landet under den pågående presidentvalskampanjen. Men det är inte i första hand valet som nämns när jag över en kopp grönt te frågar afghanska vänner om läget i landet. Nej, det är fredsfrågan som står i fokus. Och vad som nu sker när Trump i en tweet nyligen meddelat att förhandlingarna mellan USA och talibanerna, som ansågs ha gått in i ett slutskede, tills vidare är avblåsta.

Någon är lättad: ”När jag förstod att överenskommelsen inte längre inbegrep en vapenvila, utan enbart handlar om att USA ska dra tillbaka sina trupper mot att talibanerna garanterar att vårt land inte tillåts vara en fristad för internationella terroristnätverk, då tänkte jag att det är bättre att det inte blir något avtal ännu. Det vi har väntat på är ju fred!”

En annan vän tillägger: ”Och dessutom hade vi fått försäkrat att avtalet och vapenvilan skulle komma först, för att vi sedan skulle kunna hålla val. Nu verkar det bli ett val i alla fall, men återigen med livet som insats, likt parlamentsvalet förra året”.

Samtalet glider över till utsikterna inför valet. De två huvudkandidaterna är, liksom vid presidentvalet 2014, den sittande presidenten Ashraf Ghani och hans ”Verkställande Direktör” (motsvarande premiärminister) Abdullah Abdullah. Förra gången fick ingen av dem majoritet och resultatet ifrågasattes. Efter amerikanska påtryckningar tvingades de slutligen samregera. Ghani blev president och Abdullah gavs den nyskapade och konstitutionsvidriga posten som regerings-VD. Tilltron till de båda kandidaterna sviktar – deras så kallade ’enhetsregering’ har snarast präglats av oenighet, de har inte lyckats förhindra våldet, ekonomin stagnerar och korruptionen är alltjämt utbredd. 

Allt pekar på att valet nu på lördag den 28 september blir rörigt, präglat av våld och valfusk. Talibanerna har hotat med att sabotera och attackera. Valdeltagandet ser ut att bli lågt. Uppemot en tredjedel av de drygt 7 000 vallokalerna beräknas vara stängda, då de ligger i mer eller mindre talibankontrollerade områden. I värsta fall riskerar ett dåligt genomfört presidentval, med lågt deltagande och otydligt resultat, att utlösa en politisk kris – något som i sin tur kan förhindra möjligheterna att få igång fredssamtalen igen.

Men en av mina vänner, som kallar sig för demokrat, insisterar: ”Vi måste gå och rösta. Vi måste bevisa att våra institutioner, trots alla sina utmaningar, kan genomföra ett val. När vi väl har en ny legitim regering på plats kommer talibanerna inte längre kunna säga att de inte vill förhandla med marionettregimen.”

”Skitsnack”, utropar en mer skeptiskt lagd vän, ”visste jag att valet leder till fred, då skulle jag rösta på lördag även om det kostar mig mitt liv – för mina barns skull. Men jag tror att vi efter valet hamnar i en politisk härdsmälta som leder till inbördeskrig, och i värsta fall ett talibanövertagande. Och då kan vi ta farväl till det vi uppnått de senaste två decennierna, i synnerhet kommer kvinnorna drabbas hårt av inskränkningar. Varför sätta våra liv på spel och rösta, om det är detta vi har att vänta?”

När samtalet lagt sig sitter jag kvar med insikten om att valet är osäkert i ordets alla bemärkelser – osäkert att genomföra, osäkert för de som röstar, och med högst osäker utgång. Och efter valet kommer frågan kvarstå, den som mina vänner främst vill ha svar på: Vad händer med freden?