Sverige behöver en ny Afghanistanpolitik

Afghanistanexperter och tidigare ambassdörer skriver på SvD Debatt:

”Sverige bör inte överge afghanerna”

Den 15 augusti är det fem år sedan talibanerna återtog makten i Afghanistan. Under dessa år har kvinnors och flickors rättigheter monterats ned i en omfattning som saknar motstycke. Landet befinner sig i en långvarig och djup humanitär och ekonomisk kris med rötter i många årtionden av konflikt. 

Det är hög tid att konstatera en obekväm realitet: talibanerna kontrollerar Afghanistan och kommer att göra det under överskådlig tid. Att blunda för detta förändrar inte situationen för Afghanistans befolkning, framför allt inte för flickor och kvinnor. Frågan vi måste ta oss an är hur vi bäst kan stödja den afghanska befolkningen, oavsett vem som styr landet. 

Sveriges regering har sedan 2021 valt en tydlig linje av avståndstagande. Ambassaden har stängts, utvecklingsbiståndet har avvecklats, och regeringen har tills nyligen motsatt sig all form av dialog med talibanerna. Samtidigt bedriver Sverige diplomati med en rad regimer vars värderingar vi tar starkt avstånd från, såsom Ryssland, Iran och Nordkorea, utan att detta uppfattas som stöd för deras styrelseskick. Sveriges diplomatiska relationer grundas i ett långsiktigt och strategiskt tänkande. 

Förvärrad situation

Samtidigt som Sveriges regering aktivt valt att vända Afghanistans befolkning ryggen förvärras förhållandena för människorna i landet. De drabbas inte bara av talibanernas brott mot mänskliga rättigheter, särskilt mot kvinnor och flickor, utan också av en sanktionsregim och kraftiga nedskärningar i det internationella stödet.

Landet är extremt sårbart för klimatförändringar, torka och vattenbrist, och 51 procent av befolkningen lider av brist på mat. Det stora antalet återvändande från Iran och Pakistan – hisnande 6 miljoner sedan 2023, motsvarande ungefär en sjättedel av landets befolkning – sätter enorm press på redan svag samhällsservice, kraftigt minskat internationellt bistånd och knappa försörjningsmöjligheter.  

För ett år sedan lovade utrikesministern ”Att Sverige inte förhandlar med talibanerna innebär inte att vi överger Afghanistans befolkning”. Regeringen är dock fortfarande det afghanska folket svaret skyldig när det gäller hur Sverige fortsatt ska stå vid deras sida. Trots svårigheter ser vi många möjligheter till stöd. Flera svenska organisationer stödjer insatser i Afghanistan inom bland annat utbildning, mödrahälsovård, jordbruk, tillgång till vatten och inkomstmöjligheter – inte minst för människor som har återvänt och de samhällen de nu lever i. För att sådana insatser ska kunna bidra till mer långsiktiga resultat behöver de gå hand i hand med diplomati och dialog för att åstadkomma varaktiga och strukturella förändringar. 

Det internationella samfundet kan inte vända afghanerna ryggen – varken för deras eller vår egen skull. Det handlar inte om att legitimera talibanerna. Dialog kan föras utan ett formellt erkännande. FN och EU samt ett flertal västländer gör just detta – medan Sverige är frånvarande.  

Möte om utvisningar

I juni i år deltog Sverige emellertid i ett möte om utvisningar som hölls mellan europeiska tjänstemän och representanter för talibanregimen i Bryssel. Väl så viktigt är att dialogen vidgas till andra områden av intresse för Sverige och till stöd för det afghanska folket såsom mänskliga rättigheter, klimat, säkerhet och stabilitet samt den bredare frågan om migration.  

Sverige behöver återupprätta en mer sammanhållen Afghanistanpolitik. Diplomati, utvecklingsbistånd och humanitärt stöd måste samverka. Alternativet är att Sverige fortsätter att stå vid sidan om medan andra aktörer fyller tomrummet. Ryssland har som enda land erkänt talibanregeringen och Kina stärker successivt sina relationer med landet. Ju mindre närvarande demokratiska stater blir, desto mindre inflytande får de.  

Sverige bör hålla fast vid sin principiella hållning men principfasthet får inte förväxlas med passivitet. Att avstå från dialog har inte förbättrat situationen för Afghanistans befolkning. Det har däremot begränsat Sveriges möjligheter att påverka utvecklingen. Diplomatin tillsammans med civilsamhället där och här bör alltjämt ses som verktyg för att påverka och försvara intressen i de relationer där skillnaderna i värderingar är som störst.

TORBJÖRN PETTERSSON, ordförande Svenska Afghanistankommittén, f.d. ambassadör (Afghanistan 2010–2012)

SVANTE KILANDER, f.d. ambassadör (Afghanistan 2008–2010)

PETER TEJLER, f.d. ambassadör (Afghanistan 2002–2003)

DAG JUHLIN-DANNFELT, ambassadör (tjänstgjorde i Afghanistan 2000–2005) 

ULLA ANDRÉN, f.d. ambassadör

BÖRJE LJUNGGREN, f.d. ambassadör

TORVALD ÅKESSON, f.d. ambassadör

ANNETTE LYTH, f.d. chef för UNAMA:s fältkontor i Kabul (2023–2025)

TOMAS NIKLASSON, f.d. EU:s särskilda sändebud för Afghanistan (2021–2025)

METTE SUNNERGREN , EU-ambassadör (tjänstgjorde i Afghanistan 2008–2009, 2017–2018)

MARGARETA WAHLSTRÖM, f.d. FN:s generalsekreterares särskilda sändebud för katastrofförebyggande

LENA HJELM-WALLÉN, f.d. utrikesminister (S)

LOTTA HEDSTRÖM, f.d. språkrör (MP)

DAG KLACKENBERG, f.d. riksdagsledamot (M) och ambassadör

MARIA LEISSNER, f.d. partiledare (L) och ambassadör

OLOF GRANANDER, överste, militär insatschef Afghanistan 2009

ANDERS FÄNGE, f.d. landchef, Svenska Afghanistankommittén

KAJSA JOHANSSON, generalsekreterare Svenska Afghanistankommittén