Kritiskt läge när sjukvårdens finansiering minskar

Den största delen av sjukvården i Afghanistan bekostas av internationella givare och bedrivs genom FN-organisationer som i sin tur kontrakterar lokala och internationella NGO:er. Det internationella samfundet bedriver sjukvård i ett parallellt system eftersom talibanernas regering inte är internationellt erkänd.

– Ett ord för att beskriva sjukvårdssituationen i Afghanistan är att den är skör, säger Edwin Ceniza Salvador, WHO:s representant i Afghanistan.

Talibanerna har lagt en mycket liten del av sin budget på sjukvård, en procent. Världshälsoorganisationen, WHO, beräknar att den andelen har ökat efter det, men har ännu inte tillgång till exakta siffror.

Redan före de drastiska nedskärningarna av internationellt bistånd, framför allt USA:s men även andra länders, täckte inte finansieringen behoven. Den primärvård som till största delen drivs av internationella och lokala organisationer (NGO:er), ska vara kostnadsfri, men trots det betalar afghanerna själva omkring 75 procent av vården själva, enligt bland annat Edwin Ceniza Salvador.

Kostnad för transporter

De betalar till exempel för mediciner, blodprover och röntgen, och för behandling av sjukdomar som inte räknas som primärvård. Kostnaden är ett av de största hindren för afghaner att söka sjukvård, och den inbegriper inte minst kostnaden för transporter.

Nadia Akseer forskar på global hälsa med Afghanistan och mödrahälsovård som speciella fokusområden vid Johns Hopkins universitet i USA.

– Hälsosituationen i Afghanistan är över lag tragisk. Antalet kvinnor och barn som lider av undernäring är stort, och mödradödligheten är extremt hög och fortsätter stiga, säger Nadia Akseer.

Mellan 2001 och 2021 byggdes den afghanska sjukvården upp med finansiering från det internationella samfundet. Mödra- och spädbarnsdödlighet minskade från mycket höga nivåer, men var fortfarande bland de högsta i världen när talibanerna tog makten igen 2021.

– Det betyder inte att det var perfekt. Det fanns många utmaningar: kvinnors möjlighet att röra sig, korruption och hur pengarna användes. Givarna gav pengar till regeringen som i sin tur kontrakterade NGO:er. Det läckte mycket pengar längs vägen, så där fanns problem, men det gjordes också framsteg, säger Nadia Akseer.

Lapptäcke

När talibanerna tog makten innebar det att allt stöd till den afghanska staten avbröts. Efter några månader började det parallella systemet byggas upp. Nadia Akseer beskriver det som ett lapptäcke, utan någon långsiktig strategi.

2025 stoppade USA i princip allt bistånd till Afghanistan. Det amerikanska biståndet stod för 40 procent av all finansiering till sjukvården.

USA har varit det största givarlandet som också drivit på andra länder. När USA lade ner i princip allt bistånd till Afghanistan började även de andra givarländerna minska sitt bistånd. Nadia Akseers källor vid Världsbanken befarar att biståndet kommer att ha minskat med 90 procent 2027 jämfört med 2024.

Andra stora problem för den afghanska sjukvården är brist på kvalificerad personal, inte minst kvinnor. Sedan december 2024 har kvinnor förbjudits att studera vid högre utbildning, och det gäller även medicinska studier: utbildningar av läkare och annan sjukvårdspersonal, som barnmorskor och sjuksköterskor.

– Om kvinnor inte kan utbilda sig kommer situationen att bli katastrofal. Vi fortsätter att verka för att utbildningarna öppnas igen, säger Edwin Ceniza Salvador.

2025 lanserades en femårsplan för hälsovård, National Health Policy (NHP) 2025–2030, av hälsovårdsministeriet tillsammans med WHO och nationella hälsoaktörer.

– Femårsplanen är omfattande och massiv, och när du ser en sådan plan vet du att den är problematisk, för det är omöjligt att göra allting. En välgenomtänkt politik är fokuserad på hur de största problemen ska hanteras. Eftersom den vanligaste dödsorsaken bland barn i Afghanistan är diarré och lunginflammation så borde planen handla om hur de sjukdomarna ska förebyggas, säger Nadia Akseer.

Det största problemet i Afghanistan är undernäring, vilket bara nämns helt kort. Nadia Akseer menar att det är för mycket fokus på att bygga sjukhus och för lite på förebyggande arbete och primärvård.

Edwin Ceniza Salvador på WHO håller till viss del med om hennes kritik, men han ser planen som en möjlighet.

– Jag anser att den är ett väldigt viktigt steg. NPH och den uppföljande strategi som nu tas fram håller två parter ansvariga, det internationella samfundet och den afghanska regeringen.

– Intressant nog framhålls betydelsen av kvinnlig sjukvårdspersonal tydligt, och det gör det möjligt för oss att hålla talibanerna ansvariga för att bygga upp den kapaciteten, och erbjuda vårt stöd till det.

Behov av kompromiss

Samtidigt som det internationella samfundet inte kommer att finansiera talibanernas sjukvårdssystem, ser Edwin Ceniza Salvador ett behov av att hitta en kompromiss där det blir möjligt att bygga upp en kapacitet hos de afghanska myndigheterna, utan att det innebär ett erkännande.

Dejan Panić är landchef på Emergency, en italiensk organisation som bedrivit sjukvård i Afghanistan sedan 1999. Han betraktar den pågående situationen som mycket kritisk, och dessutom menar han att den är ”värre än det ser ut”. Med det menar han att kvaliteten på sjukvården är skiftande.

– Efterfrågan är stor, investeringarna är det inte. Lösningen ligger inte i att bara bygga fler sjukhus. Problemet är kostnaderna för att driva vården. Kvinnlig och manlig sjukvårdspersonal behöver vidareutbildas, kunskapen öka och infektioner förebyggas.

I en studie undersökte Emergency tillgången till sjukvård i 11 provinser under 2025. Den visade bland annat att tre av fyra kvinnor rapporterade svårigheter att få tillgång till primärvård och mödravård, på grund av långa och kostsamma resor. Resultatet blev att tillstånd som enkelt hade kunnat åtgärdas inom primärvården utvecklades till komplikationer som krävde akut sjukvård, med ännu större problem vad gäller transport och finansiering för patienterna.

Dejan Panić noterar att de facto-styret visar intresse för att investera i sjukvård, men att det inte kommer att räcka.

– Det är inte hållbart att tro att sjukvården kommer att finansieras enbart av regeringen. Givarna borde inte vilja att afghansk sjukvård hamnar i katastrofläge.

Dejan Panić, som varit många år i Afghanistan, drivs av sin tro på mänskligheten.

– Det finns fortfarande medmänsklighet kvar, och jag ser den goda viljan hos afghanerna. Det finns riktigt duktiga yrkesmänniskor som ger allt de har i den dagliga kampen för att ge kvalitativ vård till vem det än är som behöver den.

EVA KELLSTRÖM FROSTE

Policy brief lyfter barnmorskans betydelse

FN:s beräkningar visar att mödra- och spädbarnsdödligheten kommer att öka väsentligt under de närmaste åren som en följd av det minskande stödet till afghansk sjukvård. SAKs senaste policy brief belyser situationen för mödravården i Afghanistan och barnmorskors roll för att minska dödligheten. Förbudet mot kvinnor att utbilda sig kommer att leda till en akut brist på barnmorskor och gynekologer inom några år, men en satsning på att vidareutbilda befintliga barnmorskor, varav många nu är arbetslösa och alla inte har en tillräckligt kvalitativ utbildning, kan motverka den akuta bristen. En positiv aspekt är att kunskapen på landsbygden om vikten av mödravård har ökat bland både män och kvinnor, vilket innebär att efterfrågan är hög. Problemet är bristen på tillgänglighet.

Läs fler artiklar ur temat:

Barnmorska med frihet att ansvara för all sjukvård själv

Traumasjukhus i Kabul fullt trots minskat våld

Eva Kellström Froste

Redaktör för Afghanistan-nytt