Svårare att jobba för kvinnliga journalister

Nu jobbar Latifa som radioreporter.

När Latifa blev journalist insåg hon vilken skyddad värld hon vuxit upp i.

– Jag trodde att det svåraste i livet var att klara examen. När jag började som journalist insåg jag hur stora problem Afghanistan har och vad som var min plikt: att rapportera om mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter, om hur kvinnor lever i provinserna, om hur kulturen och traditionen ser ut.

Latifa började som reporter på en tidning i Kabul. När talibanerna tog över förbjöds tidningen och Latifa var arbetslös under något år, tills hon fick jobb på medieföretaget där hon nu är radioreporter.

Talibanerna vill inte att media rapporterar om mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter, hur talibanerna styr landet och om fattigdomen, berättar Latifa. För att inte riskera att arresteras har hon utarbetat metoder för att kunna fortsätta berätta om viktiga frågor.

– Vi måste välja våra ord. Om vi till exempel skriver om skolorna som stängts för flickor försöker vi rapportera om situationen, men vi får inte kritisera för mycket och kan redigera bort kritik från dem vi intervjuar. De flesta människor vi intervjuar är rädda, de vågar inte kritisera. Vi kan instruera dem att välja andra ord, så att de kan få fram det de vill säga, men utan att det låter som kritik.

Latifa rapporterar om fattigdomen, ekonomi, politik och relationer med andra länder.

– Om FN säger något om mänskliga rättigheter försöker vi rapportera om det. Om FN säger något om de stängda skolorna gör jag ett inslag om det i radion och intervjuar två-tre flickor, och så försöker jag få en kommentar av en talesperson.

Det senare är inte så enkelt. Talibanerna vill inte tala direkt med kvinnliga journalister. Ofta tvingas hon skicka skriftliga frågor, och ibland ge telefonen till en manlig kollega. Hennes röst kan i alla fall fortfarande höras och hon kan gå ut och göra intervjuer.

– Jag har ett jobb, jag kan gå hemifrån, men det är så mycket som är svårt för kvinnor. En dag när jag var i studion blev det strömavbrott och beckmörkt. Men jag visste hur jag skulle kunna hitta dörren ut. Jag tänker att det är så vår situation är nu. Det är mörkt, men det finns en dörr ut och en dag kommer vi att kunna gå ut genom den. Det är svårt, men vi måste fortsätta.

Fotnot: Latifa heter egentligen något annat.