Pressfriheten tredje sämst i världen
Journalistik och ett mer öppet medieklimat räknades till Afghanistans framgångar 2001–2021. Drygt tre år efter maktskiftet är situationen en helt annan.
Strypt finansiering, hot och trakasserier mot medieanställda, samt en lång rad restriktioner har lagt krokben för pressfriheten.
När Reportrar utan gränser redovisade sitt pressfrihetsindex 2024 hamnade Afghanistan i den sämsta kategorin av världens länder och slutade på plats 178 av 180. Det var ett kraftigt fall från plats 122 där Afghanistan placerade sig 2021.
Visserligen skvallrade även den platsen om stora problem för pressfriheten i landet, inte minst för de journalister som var verksamma på landsbygden. Men det fanns en aktiv mediescen med omkring 8 400 journalister som rapporterade i radio, tv och tidningar. De flesta medier var privatfinansierade och många fick stöd utifrån.
Efter den 15 augusti 2021 förvandlades medielandskapet snabbt. Antalet tidningar och radiostationer, som hade räknats i hundratals, decimerades och tusentals reportrar förlorade sina jobb. Trots det är drygt 5 000 journalister fortfarande verksamma, varav 500 är kvinnor.
Enligt en FN-rapport som publicerades i november i fjol berodde nedstängningen av medierna på flera faktorer: många journalister flydde utomlands, internationell finansiering upphörde, landet genomgick ett ekonomiskt stålbad och de facto-myndigheterna införde en rad regler som begränsade det journalistiska arbetet.
– Journalistiken var en av de första samhällsfunktioner som blev lidande av isoleringen och det indragna internationella biståndet. Jag skulle säga att det var bristen på pengar, snarare än de nya restriktionerna, som gjorde att så många radiostationer tystnade efter bara en månad, säger Ali Latifi som är journalist och Asienredaktör på The New Humanitarian, en internationell nyhetskanal som nästan enbart fokuserar på humanitära frågor, inte sällan i krishärdar.
Relatera till bägge kulturerna
Ali Latifi är född i landet men uppväxt i Kalifornien i USA och han tror att det är viktigt, närmast nödvändigt, att kunna relatera till båda kulturerna för att ge en så rättvis bild av utvecklingen i Afghanistan som möjligt.
– Jag tror att det ger mig en djupare förståelse för de frågor jag skriver om. Den bild som ges i internationell media om läget i Afghanistan är ofta missledande och främst tror jag det beror på att de utländska mediehusen inte kan Afghanistan, säger Ali Latifi.
De facto-myndigheternas olika åtgärder sedan 2021 har gradvis gjort det svårare för journalister att arbeta i landet. I FN-rapporten listas en rad problem så som svårigheten att få tillgång till information och att mediearbetare utsätts för hot, godtyckliga gripanden, misshandel, åtal och fängelsestraff för att de utför sina jobb. Mellan den 15 augusti 2021 och den 30 september 2024 dokumenterade FN på plats i Afghanistan 336 fall av kränkningar som drabbat journalister och mediearbetare.
Ett exempel är Mahdi Ansary, journalist på nyhetsbyrån Afghan News Agency, som dömdes till 18 månaders fängelse i början av 2025, anklagad bland annat för att ha spridit regimkritisk propaganda.
Ett annat exempel är tv-stationen Arezo som stängdes av myndigheterna i början av december 2024, anklagad för att stötta exilmedia och för att ha förrått islamiska värderingar. Sju journalister fängslades. De släpptes i slutet av december i väntan på rättegång.
20 direktiv mot pressen
Sedan maktövertagandet i augusti 2021 har talibanerna utfärdat över 20 direktiv som begränsar pressfriheten och som förändrat journalisternas arbetsförhållanden i grunden, enligt den oberoende organisationen Afghanistan Journalists Center, AFJC.
Bland annat får tv-stationer inte direktsända några politiska program, och det är förbjudet att kritisera talibanerna. Det är inte heller tillåtet att förnedra islam eller att rapportera om något som står i strid med islamisk lag. Kvinnoröster har förbjudits i radio och tv i Helmand-provinsen. Men på andra håll i landet hörs fortfarande kvinnliga radioröster.
– Trots svårigheterna ger inte landets medier upp, de gör så gott de kan under omständigheterna och det är viktigt att uppmärksamma, säger Ali Latifi.
I fjol infördes även ett förbud mot att visa levande varelser i tv, ett förbud som gradvis skulle drivas igenom, enligt talibanernas departement för främjande av dygd och förebyggande av osedlighet. Anledningen till förbudet är, enligt en talesperson från departementet, att bilder på levande varelser strider mot islamisk lag.
Redan före dekretet var myndighetspersoner i provinsen Kandahar förbjudna att fotografera och filma, men regeln omfattade då inte journalister. Med de nya reglerna blir det olagligt att publicera bilder på människor och djur, rapporterar nyhetsbyrån AFP.
– Ja det stämmer. Det är förbjudet att visa levande varelser i tv, men det förekommer fortfarande. På samma sätt som kvinnor fortfarande hörs i radio och syns i tv, men de måste täcka sitt hår och sina ansikten, säger Ali Latifi. (Det vanliga är att täcka nedre delen av ansiktet, ofta med ett svart munskydd, reds. anm.)
Utbredd självcensur
Enligt FN-rapporten råder det också osäkerhet över vad journalister får, och inte får, rapportera om. Tvetydigheten som råder leder till utbredd självcensur. Även Ali Latifi säger att det hela tiden finns en rädsla i bakhuvudet att något han skriver ska uppfattas fel. Annars ser han desinformation och falska nyheter som det största problemet med rapporteringen i och från Afghanistan.
– En del av det har sin grund i att de facto-regeringen inte är tydlig i sin kommunikation. Men vissa saker är ren lögn. En av de stora nyhetsbyråerna rapporterade vid ett tillfälle att Afghanistan skulle upphöra med poliovaccin, men det var inte sant och FN hade aldrig sagt något liknande, säger han.
Efter talibanernas maktövertagande har en flora av exilmedier växt fram. Enligt talibanerna bedriver exilmedierna illegal verksamhet, vilket gör att de journalister som arbetar för dem är särskilt utsatta för godtyckliga gripanden och frihetsberövanden.
En av landets oberoende tidningar, Hasht e Subh Daily, grundades 2007 och drivs i dag från utlandet. Hasht e Subh Daily ägs av 8AM Media och tidningen har fortfarande journalister på plats i Afghanistan.
– De använder aldrig sina riktiga namn och ibland har vi två av varandra oberoende reportrar på plats för att verifiera rap-porteringen. Varje artikel som skrivs är ett riskfyllt uppdrag, förklarade Parwiz Kawa, som är tidningens redaktör, för den australiensiska tv-kanalen SBS.
Lotfullah Najafizada, som var nyhetsreporter på Tolo News, är en annan afghansk journalist i exil. Han var inte i landet när talibanerna tog makten 2021 och har inte återvänt sedan dess. Tillsammans med några kolleger grundade Lotfullah Najafizada Amu TV med säte i USA.
Han beskriver Amu TV som ett försök att upprätthålla en fri media i Afghanistan genom att koppla ihop afghanska journalister utomlands med dem som befinner sig i landet och på så sätt leverera fri och opartisk rapportering till invånarna i Afghanistan.
Till tv-stationen Al Jazeera sa han i november i fjol:
– Vår finansiering är privat och vi tillhandahåller inte enbart nyheter, vi sänder såpoperor och musik, och annan underhållning som förbjudits av talibanerna. Även om talibanerna kontrollerar mycket, så kontrollerar de inte satelliterna som sänder ut de program vi gör. För mig personligen är det en plikt att hedra den motståndskraft som medierna i Afghanistan visar upp.
– Vi har sett vad fria medier innebär och vi vill inte låta det gå förlorat. Medan våra kolleger i Afghanistan kämpar på, så måste vi i exil göra vad vi kan, sade Lotfullah Najafizada till Al Jazeera.
Samma frihet som män
För Elise Blanchard, en av få internationella journalister på plats i Kabul, har arbetet inte förändrats särskilt mycket sedan augusti 2021. Som utländsk kvinna har hon i princip samma frihet som män och de restriktioner som finns för afghanska kvinnor, gäller inte henne.
– Som kvinna kan jag däremot få tillgång till afghanska kvinnor på ett annat sätt än mina manliga kolleger, så på det viset är det en fördel, säger hon.
Första året efter talibanernas maktövertagande var det relativt enkelt att ta sig runt i landet och det var lätt att få visum, berättar hon. Sedan dess har det blivit svårare och de flesta utländska journalister har varit tvungna att lämna Afghanistan.
– Även när du har ett visum är det mycket mer byråkrati i dag än förr. Man måste ha tillstånd för att resa till de olika provinserna och allt pappersarbete gör att planeringen tar mycket längre tid. En sak som blir allt viktigare är att bygga tillit hos myndigheterna, vara öppen med vad man gör och respektera de regler som finns, säger Elise Blanchard.
Hon tycker att det ofta är stor skillnad mellan vad som rapporteras internationellt och den komplexa verkligheten i Afghanistan.
– När jag är hemma tar jag alltid nyheter från Afghanistan med en nypa salt och väntar tills jag är tillbaka i Kabul för att se verkligheten med mina egna ögon. Det finns nästan alltid en skillnad mellan olika dekret som deklareras och hur, eller i vilken utsträckning, de tillämpas. Men jag vill inte generalisera, det produceras fortfarande mycket bra journalistik som görs i Afghanistan från medier som har folk på plats, som AFP och New York Times.
Ser du någon förändring av intresset för Afghanistan från dina uppdragsgivare?
– Direkt efter talibanernas maktövertagande var det ett enormt internationellt intresse för landet, i dag rapporteras det betydligt mindre men det behöver inte bero på att intresset har gått ner. Med tanke på allt som händer i världen måste mediebyråerna välja. Utrymmet och budgeten för internationella nyheter är begränsad och alla kriser förtjänar att belysas, säger Elise Blanchard.
