Litet men hoppfullt steg mot ökad närvaro
Efter den första resan till Afghanistan sedan nedstängningen slogs Kajsa Johansson av viljan att dela med sig om problemen och vad som är möjligt att förändra.
I slutet av juli reste jag till Afghanistan tillsammans med SAKs pressekreterare Cajsa Wikström och den mångårige SAK-medarbetaren och medlemmen Anders Fänge. Vi har alla varit där tidigare, vissa av oss betydligt fler gånger och längre än andra, men jag tror att vi alla kände att denna resa var speciell. Det var SAKs första resa till Afghanistan efter nedstängningen.
När vi landade i Kabul en tidig fredagsmorgon och steg ut i den ännu svala luften var vi lättade och glada över att vi hade kommit fram.
Fråga om registrering
Målet med resan var att återknyta kontakten med samarbetsorganisationer, FN-organ, myndigheter och andra aktörer i Afghanistan. I dialogen med myndigheterna ville vi särskilt lyfta frågan om vi åter skulle kunna få registrera SAK i Afghanistan. Den dryga vecka vi tillbringade i landet fylldes av möten och samtal, från tidig morgon till sen kväll, med allt från ministrar till barnmorskor, forskare, ingenjörer och representanter från civilsamhället.
Ett par saker var slående under alla möten – olikheterna till trots. En av dem var viljan att dela med sig inte bara av de problem som finns i Afghanistan men också om vad som är möjligt att göra för att förändra situationen. En annan var tacksamheten över att SAK inte har gett upp och förhoppningen om att vi även i framtiden kommer att stötta det afghanska folket – om än på delvis andra sätt än tidigare.
Kraft i svenskt engagemang
Jag tänker att dessa två saker är särskilt viktiga att vi som organisation bär med oss, inte minst för att hålla vårt engagemang vid liv trots allt som hänt de senaste åren. Det finns en oerhörd kraft i att kunna berätta att det finns tusentals människor i Sverige som väljer att lägga sin tid, kraft och kreativitet på att bidra till förändring i Afghanistan.
När jag efter resan landade i Köpenhamn var det med viss trötthet, men jag var samtidigt också full av energi, med ett litet litet hopp om nästa steg mot ökad närvaro för SAK i Afghanistan. I bilen på väg hem i den ljumna svenska sommarnatten tänkte jag på alla samtal i Afghanistan. Det jag just varit med om kändes näst intill overkligt. Att vakna i Kabul och somna i Hjo är nästan mer än vad hjärnan, och hjärtat, kan ta in.
