Mellan ambition och verklighet: Lärdomar från genomförandet av resolution 1325 i Afghanistan
Idag, 25 år efter att resolution 1325 antogs, väcker utvecklingen i Afghanistan frågor. Hur kan den snabba tillbakagången av kvinnors rättigheter förstås – och vilka spår lämnade två decenniers arbete för jämställdhet och fred efter sig? Läs SAKs policy brief om lärdomarna av resolution 1325 i Afghanistan.
Idag har det gått 25 år sedan FN:s säkerhetsråd antog resolution 1325: Agendan för kvinnor, fred och säkerhet. Under två decennier gjordes stora internationella satsningar på kvinnor, fred och säkerhet i Afghanistan, men förutsättningarna förändrades abrupt efter att talibanerna återtog makten 2021 och sedan dess har kvinnors fri- och rättigheter kraftigt begränsats. I denna policy brief undersöker vi vilka lärdomar som kan dras från implementeringen av resolution 1325 i Afghanistan.
Policyrekommendationer:
- Initiativ för kvinnor, fred och säkerhet (WPS) bör integreras i sociala, kulturella och religiösa sammanhang för att undvika att de uppfattas som externa påtvinganden. I en afghansk kontext kan reformernas hållbarhet och motståndskraft stärkas genom att koppla rättigheter till islamiska ramverk, engagera samhällsaktörer med högt förtroende, inklusive män och religiösa aktörer i både landsbygds- och stadsområden, och stödja de olika sätt genom vilka kvinnor utövar egenmakt.
- Garantera kvinnors rättigheter i inkluderande politiska uppgörelser. Symboliska kvoter eller enskilda, isolerade projekt kan inte ersätta genuint fredsbyggande. Internationella aktörer bör säkerställa att kvinnor verkligen inkluderas i betydelsefulla politiska förhandlingar, försoningsprocesser och styrningsstrukturer: inte som symboliska representanter, utan som aktiva beslutsfattare. Utan inkluderande uppgörelser förblir rättigheterna sköra.
- Prioritera hållbarhet framför kortsiktig synlighet. Investeringar bör fokusera på initiativ som kombinerar omedelbara behov med långsiktig social förändring, ledda av afghanska kvinnor själva. Detta kräver att man går bortom att räkna kvinnor och storskaliga mål till att mäta förändringar i handlingskraft, deltagande, förtroende och trygghet, och inkluderar insatser som prioriterar gräsrotsengagemang genom att arbeta med befintliga strukturer och former för deltagande som fortfarande åtnjuter relativ acceptans.
Fyra år efter talibanernas maktövertagande fortsätter kvinnors och flickors rätt till gymnasie- och högre utbildning, sysselsättning och offentligt deltagande att systematiskt nekas i Afghanistan. Kvinnliga offer för våld anklagas ofta för moraliska brott, och kvinnorörelser i det offentliga rummet är allvarligt begränsade. Mot bakgrund av två decennier av internationella investeringar i kvinnor, fred och säkerhet (WPS) under FN:s säkerhetsråds resolution 1325, väcker utvecklingen i Afghanistan frågor. Hur kan den snabba tillbakagången av kvinnors rättigheter förstås – och vilka spår lämnade två decenniers arbete för jämställdhet och fred efter sig? Vilken varaktig förändring uppnåddes i det afghanska samhället?
Samtidigt drar sig det internationella samfundet tillbaka. Det humanitära biståndet och utvecklingsbiståndet minskar samt samarbetet med myndigheter i Islamiska emiratet Afghanistan (IEA) begränsas, vilket förvärrar sårbarheten för redan marginaliserade grupper, särskilt kvinnor och flickor, som står inför allt striktare restriktioner. Den nuvarande situationen kräver reflektion, inte bara över lärdomar inför framtiden, utan också över vilka aktörer som kommer att fortsätta vara engagerade i att främja Agendan för kvinnor, fred och säkerhet i Afghanistan.
Läs SAKs policy brief
Läs hela analysen Between Ambition and Reality: Lessons Learned From the Implementation of UNSCR 1325 in Afghanistan (pdf) på engelska: