De humanitära konsekvenserna av sanktioner i Afghanistan
Hur drabbas den afghanska civilbefolkningen av sanktionerna mot landets styre? I SAKs policy brief analyserar vi effekterna av sanktioner och vilka insatser som krävs för att säkerställa att sanktioner inte skadar civilbefolkningen.
Policyrekommendationer:
- Beslutsfattare måste säkerställa oberoende och regelbundna bedömningar av sanktionernas humanitära och människorättsliga konsekvenser, tillsammans med tydliggörande av de sanktionerade staternas ansvar för både avsedda och oavsiktliga konsekvenser.
- Beslutsfattare måste vidta alla nödvändiga åtgärder för att skydda humanitära undantag och säkerställa att undantagen implementeras effektivt. Detta görs genom att fastställa tydliga regler, rättsligt skydd och incitament för banker, och genom att förhindra överdriven regelefterlevnad hos finansiella institutioner som blockerar legitima humanitära och ekonomiska transaktioner.
- Civilsamhället och akademiska institutioner bör främja och genomföra oberoende, datadriven forskning om sanktionernas humanitära och ekonomiska effekter. Resultaten bör användas för att utforma sanktioner med tydligt ansvar för deras effekter och som är transparenta och i linje med mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt.
När en bred tillämpning av FN-sanktioner blev möjlig efter det kalla kriget på 1990-talet visade de sig ofta vara ett trubbigt instrument – de misslyckades med att påverka repressiva ledare samtidigt som de oproportionerligt drabbade civilbefolkningen, t.ex. i Irak under Saddam Hussein. Försvagade ekonomier utlöste arbetslöshet och undergrävde försörjningsmöjligheter. Förbud mot import av läkemedel och hälsovårdsutrustning försämrade hälso- och sjukvård, och avbrutna livsmedelsimporter ledde till undernäring och hunger. För att undvika sådana oavsiktliga effekter införde FN:s säkerhetsråd standardiserade resolutionstexter som undantog humanitärt bistånd från sanktioner.
Säkerhetsrådet införde också mer djupgående sanktionsreformer genom noggrant riktade – eller ”smarta” – sanktioner, avsedda för ledare för stater som bryter mot internationell rätt. Åtgärder såsom reseförbud och att frysa personliga tillgångar syftade till att skydda civilbefolkningen från skada. En ny era av sanktioner inleddes, finjusterade för att passa principen om individuellt – snarare än kollektivt – ansvar.
Även de riktade sanktionerna skulle dock få oavsiktliga negativa humanitära konsekvenser. På grund av risken att råka bryta mot sanktionerna, genom att göra överföringar till sanktionerade länder, tenderade banker att överdriva regelefterlevnaden genom att undvika överföringar helt och hållet – även när det gällde legitima humanitära ändamål. Denna ”avkylande effekt” av sanktioner visade sig vara lika skadlig för humanitära insatser som de mer generaliserade sanktionerna.
Utvecklingen sammanföll med ökade spänningar mellan stormakter, och oenigheter om användningen av multilaterala FN-sanktioner ledde till att enskilda stater i allt högre grad införde egna sanktioner – särskilt USA och regionala institutioner som EU. USA började också använda så kallade sekundära sanktioner som riktas mot stater eller finansinstitut som misstänktes bryta mot de amerikanska sanktionerna. Detta ledde till att bankerna ytterligare ökade sin riskmedvetenhet, vilket medförde att de helt började undvika länder som Afghanistan, Nordkorea eller Syrien även om humanitära undantag från sanktioner fanns.
I denna policy brief undersöker vi effekterna av sanktioner på civilbefolkningen i Afghanistan.
Läs SAKs policy brief
Läs hela analysen Collateral Damage: The Civilian Toll of Sanctions in Afghanistan (pdf) på engelska: