I Afghanistan är det tydligt att dialog är enda vägen
Kajsa Johansson: Jag har under dagarna i Afghanistan inte stött på en enda afghansk kvinna som ifrågasatt att vi är där och att vi för dialog med myndigheter.
Jag har just landat hemma i Hjo efter drygt en vecka i Afghanistan tillsammans med SAKs policyrådgivare och pressekreterare Cajsa Wikström och den mångårige SAK-medarbetaren och -medlemmen Anders Fänge.
Ett av målen med resan var att återknyta kontakten med samarbetsorganisationer, myndigheter, FN-organ och andra aktörer i Afghanistan. Det andra målet var att undersöka om vi åter skulle kunna registrera oss i Afghanistan, för att fortsatt kunna stödja de organisationer och människor som varje dag kämpar för en värdig tillvaro för landets befolkning. I alla kontakter har vi tydliggjort att vi inte har några planer på att återigen bedriva verksamhet i egen regi utan kommer att samarbeta med organisationer på plats.
Detta var SAKs första resa sedan vår verksamhet i Afghanistan stoppades 2023, vilket var en effekt av koranbränningarna som ägde rum i Sverige. Osäkerheterna inför resan var många. Skulle vi få visum? Skulle vi bli insläppta i Afghanistan? Skulle myndigheter och andra aktörer vilja träffa oss? Och vad skulle responsen bli på våra frågor om registrering? När vi landade i Kabul en tidig fredagmorgon var vi lättade och glada över att två av osäkerheterna var undanröjda: Vi hade våra visum och vi hade kommit in, helt utan problem.
Veckan som följde fylldes av möten och samtal, från tidig morgon till sen kväll. Från ministrar till civilsamhälle, barnmorskor, forskare och ingenjörer. Så många tankar och frågor, och ett och annat svar.
Stöd för dialog
Sveriges regering, liksom flera andra västländers, driver en hård linje om att inte föra någon dialog eller ha någon kontakt med företrädare för IEA, Islamic Emirate of Afghanistan. Den främsta anledningen är deras kraftiga begränsningar av flickors och kvinnors rättigheter. Det framstår kanske som ett givet förhållningssätt – om man likställer dialog med erkännande och medhåll.
Jag har under dagarna i Afghanistan inte stött på en enda afghansk kvinna som har ifrågasatt att vi är där och att vi för dialog. Jag har däremot träffat många som uttrycker motsatsen: De är tacksamma över att alla inte har vänt Afghanistan ryggen och övergett dem, deras familjer och samhällen. Kvinnor som vi inte känner har kommit fram till oss sagt att de är så glada över att se oss här, och välkomnat oss till Afghanistan.
Att välja att inte föra dialog med myndigheter och makthavare på olika nivåer är ett privilegium som endast är förunnat den som inte behöver förhålla sig till dem i sin vardag och för sin överlevnad. För den som kan välja att ta avstånd utan att det får några konsekvenser, som exempelvis en västerländsk regering. Detta är inte ett privilegium som Afghanistans flickor och kvinnor åtnjuter – de måste snarare dagligen förhandla sina rättigheter och möjligheter.
Minskat bistånd
I flera samtal har människor lyft att det under tjugo år av krig av säkerhetsskäl inte var möjligt att nå dem som finns allra längst bort. Under dessa år kanaliserades stora summor pengar till Afghanistan – summor som till stor del, men inte enkom, stannade i städerna. Människor påpekar också det orimliga i att nu, när det är möjligt att nå hela vägen till de mest avlägsna byarna, överges Afghanistans befolkning av det internationella samfundet genom kraftigt minskat bistånd. De som borde stå i fokus enligt vår gemensamma agenda om att ingen ska lämnas utanför straffas gång på gång, av krig och global politik.
Som en internationell aktör har vi privilegiet att välja om vi vill föra dialog och om vi vill fortsätta vårt arbete för att stötta det afghanska folket. Även om de jag träffat under resan har stått för vitt skilda ideal och övertygelser så har alla möten stärkt mig i min övertygelse om att närvaro och dialog är den enda vägen framåt.
