Eldsjälarna som lyser upp i mörkret
Först var det svårt att få reportage från Afghanistan som handlade om det enorma missbruksproblemet, sedan fick jag mer material än det fanns plats för.
Det är känsligt, det är svårt, det är skamligt. Men när intervjuerna väl kom till stånd, hade alla väldigt mycket att berätta. Både de drogberoende, och de som tar hand om dem.
En person, vi kan kalla honom Andy, såg reportage om hur missbrukarna bor under broarna i Kabul. Han blev oerhört tagen av den enorma misären. Nu driver han en liten verksamhet i Kabul med sikte på resultat på lång sikt. Under ett års tid bor missbrukarna där, de som stannar kvar. Många drar.
Han berättar om den stora skam de känner. Han vill att de ska känna att det finns förlåtelse. De lever och äter tillsammans. Han försöker erbjuda dem ett alternativ, ett annat liv.
En annan organisation tar hand om missbrukande kvinnor och deras barn. Till och med barnen riskerar beroende när föräldrarna missbrukar. I Ghazni driver de lokala myndigheterna ett behandlingscentrum med plats för 50 män.
Låser in missbrukare
Samtidigt rapporteras om hur talibanerna samlar in tusentals missbrukare och låser in dem i 45 dagar, vilket inte löser problemet alls.
Ett år, som i Andys verksamhet, är ett undantag. 45 dagar verkar vara det vanliga när missbrukare ska få behandling. Risken för återfall är stor, det är samma Afghanistan de kommer tillbaka till, med stor arbetslöshet, hopplöshet, och den stora skammen.
Andys insats, och de andras som intervjuas i tidningen, kommer inte att göra särskilt stor skillnad för det stora flertalet. Men de gör stor skillnad för en del. Om det är något som lyser upp den annars dystra läsningen om narkotikans roll i Afghanistan är det dessa eldsjälar.
Hopplöshet
Det är många som känner hopplöshet nu i Afghanistan. Ett steg i taget mot ökad repression. Och visst kan det kännas hopplöst även från vår horisont. Men när afghanerna förlorar hoppet måste vi behålla det.
Det senaste året har jag frågat medlemmar hur de ser på sitt engagemang när allt går åt fel håll. Deras kämpaglöd är intakt, deras tro på att SAK gör skillnad rubbas inte. Många har varit med förr. ”Visst går det åt fel håll, men jag vill ändå tro att det ska vända”, säger till exempel Lennart, som intervjuas i denna tidning.
Det finns många som fortsätter kämpa, både här och i Afghanistan.