Dekorerat för bröllop, starten på ett nytt liv. Äktenskapet är grunden som det afghanska samhället vilar på och inte en fråga bara för de två som ska gifta sig. Foto: Privat

Dyr väg mot äktenskap

TEMA BRÖLLOP | Max 500 bröllopsgäster och ett förbud mot brudpenning. Det regleras i en ny lag som ska begränsa de skenande kostnaderna för bröllop som blivit ett samhällsproblem i Afghanistan. Men få följer lagen.

December 2017 infördes en ny lag för bröllopsceremonier i Afghanistan. Det var ett försök av staten att begränsa de ofta skenande kostnaderna och olagliga betalningarna för äktenskap.

Enligt den nya lagen förtydligade politikerna att brudgummen och hans familj inte kan tvingas betala walwar/sherbaha, eller brudpenning. Det är en tradition som inte är förenlig med vare sig muslimsk eller afghansk lag. Likaså säger lagen att ett bröllop inte får ha fler än 500 gäster.

Lagen till trots är det få som följer den. Som Afghanistan-nytt tidigare rapporterat om har staten en liten närvaro utanför de större städerna och på landsbygden lever många i enlighet med de lokala lagar och traditioner som  råder i ett slags parallell samhällsstruktur till den som sköts från huvudstaden Kabul.

När tankesmedjan Afghanistan Analyst Network förra året besökte tre  provinser i norra Afghanistan kunde de konstatera att brudpenning fortfarande var vanligt i Faryab, Jawzjan och Sar-e-Pul. Invånarna hade tagit intryck av lagen så till vida att brudpenningen i till exempel Faryab halverats, från i  genomsnitt 10 000 till 5 000 dollar. Även i de två andra provinserna hade brudpenningen sänkts, men inte försvunnit.

Talibansk kontroll

Talibanerna kontrollerar flera distrikt i de tre provinserna. Enligt deras  direktiv får brudpenningen inte överstiga 2 650 dollar och ingen musik får förekomma under ceremonin, som ska genomföras i något av brudparets föräldrahem.

Det finns ingen gräns för antalet bröllopsgäster, enligt talibanerna, men de ser
gärna att antalet inbjudna begränsas. Bruden och brudgummen får bara be om tre uppsättningar kläder vardera av varandra, i stället för det brukliga att bruden förväntar sig upp till 20 uppsydda klänningar av brudgummen. I utbyte hoppas han på tio uppsydda finkläder.

Att gifta sig i Afghanistan är ingen lek. Det är allvar och äktenskapet är den grund varpå hela samhället vilar. Den äktenskapliga institutionen är omgärdad  av traditioner och förväntningar, som av historisk hävd egentligen aldrig begränsats.

Att både den afghanska staten och talibanerna försöker reglera de ceremonier och traditioner som omgärdar äktenskapet och bröllopet är i sig talande. De många enorma bröllopspalats som hyrs av brudparen sticker i talibanernas ögon, liksom höga kostnader, dans, musik, dyr mat och gåvor i form av allt från mattor till smycken.

Bromsar utveckling

Sett ur den afghanska statens ögon bromsar de höga kostnaderna för bröllopen
landets utveckling. Unga trolovade män tvingas ofta utomlands, till Iran, Turkiet eller något annat land för att under flera år arbeta ihop till brudpenning, hemgift (mahr) och pengar till själva bröllopet.

– Jag arbetade sju år som chaufför i Saudiarabien medan min fästmö väntade på mig, säger Muhammed Nabbi från Khost till Afghanistan Analyst Network.

Niamatullah, från Ghazni, berättar att han arbetade fyra år i Iran innan han kunde gifta sig. Då fick han ändå låna pengar och tvinga sin lillebror utomlands att arbeta, eftersom han efter en olycka tvingats använda de pengar han sparat ihop i Iran till sjukhusräkningar.

De män som inte kan ta sig utomlands lånar pengar från släktingar eller säljer land. Yar Muhammed från Mutakhan, i Paktika, betalade sin fästmös familj med fyra hektar mark i stället för den överenskomna brudpenningen på 17 176 dollar. När han gift sig och hans hustru flyttat in hade de bara ett par hektar mark kvar att leva av.

Den brittiska forskaren Deborah J Smith beskriver i rapporten "Decisions, desires and diversity: Marriage practices in Afghanistan" hur äktenskapet är den institution som hela det afghanska samhället kretsar kring. Eftersom sex endast är tilllåtet inom äktenskapet är äktenskapet ett måste för att säkra barnafödande. Äktenskapet är också basen i det sociala skyddsnät som endast nya generationer kan ge ett samhälle i frånvaro av ett starkt statligt socialt skyddsnät.

Deborah J Smith får stöd av en rapport om den afghanska äktenskapstraditionen, av det norska utrikesdepartementet. Enligt den rapporten har en ogift afghansk kvinna låg status och anses inte vara en fullvärdig kvinna i samhällets ögon. Hon blir dessutom en livslång börda för sin familj.

Få förblir ogifta

Mycket få afghaner förblir ogifta. Enligt afghanska myndigheter rörde det sig 2017 om färre än en procent av alla män och kvinnor i åldersgruppen 35–39 år. Att finna en partner åt sina barn är en av afghanska föräldrars viktigaste uppgifter. Helst bör partnern finnas i familjens närhet, det vill säga inom släkten, klanen eller samma etniska grupp. Eftersom äktenskapet anses vara ett livslångt kontrakt mellan inte bara det äkta paret utan mellan deras familjer planeras sällan äktenskap med okända familjer.

Ett äktenskap i Afghanistan inleds med en förhandling. Det gäller oavsett om brudgummen och bruden fattat tycke för varandra eller om bröllopet är helt
arrangerat. Brudgummens familj kontaktar den tilltänktas familj för att fråga om det finns intresse av giftermål.

När familjerna väl är överens för de ett samtal om hur bröllopet ska gå till, var, vilken slags mat som ska serveras, vilka kläder som ska erbjudas brudparets släktingar, val och betalning av imam och äktenskapskontrakt. Dessa frågor kan avgöras relativt snabbt, men frågan om brudpenningen är avgörande och kan bli en utdragen förhandling.

Brudparet är sällan inblandat. Eftersom de egentligen inte ens får träffas utan nära anhöriga närvarande sköts förhandlingarna ofta av deras släktingar.

Brudgummen betalar hemgift

Enligt muslimsk tradition ska brudgummen betala en hemgift, eller mahr, till brudens familj. Ofta betalas också själva bröllopet av brudgummens familj. Det är viktigt att bjuda alla släktingar och ibland även personer i familjens klan och i små samhällen kanske hela byn. Därför kan vissa bröllop ha flera hundra,  kanske tusen gäster.

Bara med hemgift och själva bröllopsceremonin kan kostnaderna för ett  bröllop gärna skena i väg. Det har på senare tid inte bara den afghanska staten och talibanerna utan även lokala byråd försökt råda bot på. Afghanistan Analyst Network ger i sina studier en rad exempel på hur byråd lyckats begränsa kostnaderna för bröllop eftersom de riskerat att ruinera hela familjer och även tvingat många unga män att skuldsätta sig eller att resa utomlands.

Utöver hemgiften och bröllopskostnaderna är brudpenningen den största utmaningen. Enligt traditionen ska den, rent faktiskt olagliga, brudpenningen fungera som kompensation för att familjer utan söner ska kunna stärka sin ekonomi.

Brudpenningens baksida är att flickor blir en handelsvara som vilken som helst. En familj kan höja priset för sin dotter om den vet att det finns flera potentiella friare som är beredda att betala. Därför kan brudpenningen uppgå till i vissa fall svindlande 44 000 dollar, enligt Afghanistan Analyst Network.

Ökar för yngre flickor

Brudpenningen ökar också för yngre flickor. Enligt afghansk lag kan en flicka gifta sig vid 16 års ålder och en pojke vid 18 år. FN har dock rapporterat att trots att det är olagligt är tre procent av de flickor som är gifta i Afghanistan 15 år eller yngre.

Det har blivit vanligare att män och kvinnor själva väljer sin partner i  Afghanistan, men det är ändå deras familjer som genomför förhandlingarna om under vilka förutsättningar äktenskapet ska ingås och hur bröllopet ska gå till.

När väl förhandlingarna är klara och familjerna är överens om kostnaderna  ingår de trolovade en ”halv nikah”, en förlovning. Det innebär att familjerna officiellt meddelar att paret ska gifta sig och därför kan träffas, dock utan att ha sexuellt umgänge. De får inte heller flytta ihop. Det varierar mycket mellan olika grupper och mellan städer och landsbygd om paret träffas eller inte före bröllopet.
 

Ingen gräns för trolovning

Det finns ingen gräns för hur lång tid en trolovning är giltig, men ibland kan det dröja många år innan brudgummen och hans familj samlat ihop de pengar som behövs. När det väl är dags för själva bröllopet, nikah, genomförs det i enlighet med muslimska traditioner.

Exakt hur ett bröllop går till skiljer sig mellan etniska grupper, landsbygd,  städer och även vilken ekonomi familjerna har. Det finns också en mer eller mindre liberal tolkning av vad som är tillåtet enligt muslimska traditioner och islam. Talibanerna, men även många konservativa afghaner, har en strikt  tolkning för vad som gäller för nikah. Enligt dem är musik, filminspelningar av ceremonin, bröllopspalats och för stora ekonomiska utsvävningar förbjudet.

Kvällen före bröllopet samlar ofta bruden sina systrar, kvinnliga släktingar, väninnor och ibland även kvinnorna från brudgummens familj till en sammankomst i sitt hem. De dekorerar sig med henna.

Under själva ceremonin är det männen som styr. Enligt traditionen ska bruden
inte ens närvara, utan sitta i ett rum intill själva vigsellokalen. På senare år har
det blivit vanligare att bruden närvarar under vigseln, och till och med kan representera sig själv.
 

Företräds av en manlig släkting

Bröllopet förrättas av en imam. Om inte bruden representerar sig själv, vilket
blivit vanligare, företräds hon av manliga släktingar. Brudgummen närvarar själv, men även han representeras av sina släktingar. När bruden förs på tal sker det genom hennes fars namn.

Det klassiska vis som ceremonin genomförs på, där brudparet representeras av sina manliga släktingar understryker det faktum att äktenskapet handlar om mer än att två personer förenas för att bilda familj. Det handlar i hög grad om att två familjer knyts samman.

Några skriftliga dokument som understryker äktenskapet tas sällan fram. I stället anses äktenskapet bekräftas av de närvarande manliga vittnena. Allt fler kvinnor kräver numer att det finns skriftliga dokument som bevisar ktenskapet ifall de senare i livet skulle vilja bevisa vilka överenskommelser som skedde i samband med bröllopet.

Efter ceremonin hålls en fest, på landsbygden oftast hemma hos brudgummens familj dit bruden flyttar efter bröllopet. I och med äktenskapet lämnar bruden sin familj.

Bröllopspalats

I städerna och bland familjer med bättre ekonomi kan festen hållas i något av de många bröllopspalats som finns att hyra i de flesta större samhällen. Män och kvinnor firar bröllopet separerat. Bland kvinnorna tas sällan foton, även om det också blivit vanligare.

Så till vida det inte handlar om konservativa familjer fylls åtminstone kvinnornas del av firandet med musik och dans och till och med möjlighet för deltagarna själva att spela på instrument. Antalet gäster handlar ofta om social status. Ju fler gäster, desto viktigare anses familjerna vara, men det görs försök över hela landet att hålla nere antalet gäster. Trots detta tycks få kunna vittna om ett bröllop med färre än 150 gäster.

När maten är serverad och uppäten långt in på småtimmarna får brudgummens familj en ny familjemedlem i form av bruden. Ett sätt att ställa sig in hos sin nya familj är att ta med sig en fin brudgåva, eller jahaz, som ett bidrag till hushållet. Viktigast av allt är ändå att förse familjen med barn, helst söner, som kan säkra försörjningen i framtiden. 

Text:
ERIK HALKJAER
Frilansjournalist
 

Läs också:

Abdul Ghias har inte råd att gifta sig

"Stort bröllop innebär starten på ett nytt liv"

"Jag hade tur och fick välja min fru"