Pandemi och fredssamtal: Ett år som inget annat
Trots alla utmaningar som pandemin inneburit har SAK lyckats upprätthålla sin verksamhet. Sverigechef Anna Ek summerar året som gått och blickar fram mot 2021.
Det här året har inte liknat något annat.
Den 29 februari nåddes ett historiskt avtal i Doha mellan USA och talibanrörelsen med syfte att dra tillbaka de amerikanska trupperna och inleda afghanska fredssamtal. I backspegeln kan vi konstatera att våldet mellan talibanrörelsen samt andra väpnade grupper och regeringen varit högt under året, medan striderna mellan USA och taliban minskat avsevärt.
Årets nio första månader visade enligt FN-organet UNAMA på en minskning med 30 procent av antalet civila drabbade av våld jämfört med samma period 2019. Hur 2020 slutar vet vi i februari då UNAMA:s årsrapport publiceras. Minskningen till trots var det 5 939 civila som drabbades under årets första nio månader (2 117 omkomna, 3 822 skadade).
Vi måste hålla hoppet uppe och fortsätta ge fredsprocessen stöd. Det här är det största steget som tagits mot en långsiktig fred på två decennier. Våldet måste minska och civila måste skyddas av alla parter. Fredssamtalen måste leda till fred och att en försoningsprocess kan inledas där krigets offer får upprättelse. Fredssamtalen skulle formellt ha börjat i mars, men kom inte igång förrän i september. Under hösten har delegationerna mötts i Doha och diskuterat olika procedurfrågor och dagordningen för samtalen. Jag hoppas verkligen att de under 2021 löser ut ännu fler och viktiga frågor för en hårt drabbad civilbefolkning.
Pandemins effekter
Bara några dagar innan avtalet i Doha skrevs under, den 24 februari, dokumenterades det första coronafallet i Afghanistan. Sedan dess har drygt 50 000 fall registrerats och mer än 2 000 människor har avlidit i covid-19, enligt officiell statistik. Det verkliga antalet är förmodligen oerhört mycket större eftersom majoriteten av befolkningen lever på landsbygden, många i områden där det är svårt att få vård om man blir sjuk.
För Afghanistans del tyder mycket på att pandemins sidoeffekter kommer att bli större än de skador själva viruset orsakar. Under hösten har många dystra prognoser utfärdats över hur den humanitära situationen och fattigdomen kommer att förvärras det kommande året.
FN uppskattar att antalet människor som kommer att behöva humanitärt stöd kommer att öka från 11 till 16 miljoner nästa år på grund av pandemin och konflikt. Redan nu lever uppskattningsvis 93 procent av befolkningen på en inkomst lägre än två dollar om dagen. Av landets sju miljoner barn under fem år uppskattar FN-organet OCHA att 3,1 miljoner kommer att vara kritiskt undernärda 2021.
Coronaanpassad verksamhet
Jag är otroligt stolt över mina dedikerade kollegor i Afghanistan som trots alla utmaningar under pandemin lyckats upprätthålla vår verksamhet. De var imponerande snabba med att sätta in åtgärder och anpassa verksamheten till den nya verkligheten. Vi satte igång tillfällig verksamhet i flera provinser där vi inte redan hade programverksamhet.
I Wardak satte vi snabbt upp en isolerad covid-avdelning där 25 patienter kunde vårdas på ett smittsäkert sätt. Det var den första avdelningen i sitt slag i landet. I SAKs skolor infördes skiftgång och social distansering så att de flesta skolorna kunde hålla öppet – även när skolor i utbildningsministeriets regi höll stängt.
Vid sidan av covid-insatserna har vi fortsatt att jobba med att stötta befolkningen på den afghanska landsbygden på olika sätt. I Nangarhar och andra provinser har SAK inlett projekt för återuppbyggnad av områden som under flera år kontrollerats av IS. Efter att regeringen återtog kontroll över Nangarhar kunde civila återvända i början av året men de möttes av städer i spillror, utan vattenförsörjning. Många skolor hade förstörts under striderna. Under hösten har SAK börjat bygga upp skolor och vattensystem igen, viktigt arbete som kommer att slutföras under våren.
I Sverige har vi så klart också anpassat oss efter pandemin och arbetat hemifrån i stort sett oavbrutet sedan i mitten på mars. Vi har kraftsamlat för att stödja arbetet mot pandemin i Afghanistan med extra fokus på insamling och kommunikation. Jag är också stolt över alla medlemmar som ställt om och hanterat pandemin det här året. För flera av oss var det exempelvis första gången vi deltog i ett digitalt årsmöte. Samma gäller för mina proffsiga kollegor i Sverige, flera av dem har jag inte träffat fysiskt sedan i juni då vi hade en sommaravslutning utomhus. Några inte sedan mars. Men tillsammans har vi inom SAK hjälpts åt att hålla humöret uppe.
Afghanistan får inte glömmas bort
Inför 2021 är min förhoppning att covid-19 och pandemins alla konsekvenser får en så begränsad effekt som möjligt på vårt arbete och det afghanska folket. Afghanistan får inte glömmas bort när länder har fullt upp med sina egna problem skapade av pandemin.
I västvärlden finns en antydan till optimism inför 2021, då vaccinering mot coronaviruset nu påbörjats i många länder. Men när kommer ett coronavaccin bli tillgängligt i länder som Afghanistan? Vem har råd att betala för det och hur skulle vaccinet nå ut på landsbygden, utan infrastruktur för kylkedjor? Här är min förhoppning att det skapas en internationell strategi där vaccin fördelas solidariskt och att finansiellt och logistiskt stöd ges till de länder som behöver det. Det får inte skapas ett A- och B-lag i pandemin med de som har och inte har vaccin.