Landsbygden blir osynlig när allt fokus är på Kabul
Media förnekar sig inte. När tidningar, radio och speciellt TV rapporterade från sommarens omvälvande händelser i Afghanistan blev det ett starkt fokus på det kaos som utspelades på och kring Kabuls flygplats.
Media förnekar sig inte. När tidningar, radio och speciellt TV rapporterade från sommarens omvälvande händelser i Afghanistan blev det ett starkt fokus på det kaos som utspelades på och kring Kabuls flygplats. Och visst var det spektakulärt. Tiotusentals människor försökte få plats på flygplan, som skulle föra dem till en tryggare tillvaro i något västland, bort från en stad där talibanerna efter 20 år hade återerövrat makten. Ett drama som kulminerade med Islamiska Statens självmordssprängningar, som dödade nästan 200 människor. Andra inslag och reportage handlade om beväpnade talibaner på Kabuls gator, långa köer utanför banker, som hade mycket begränsad tillgång på pengar eller inga alls, och berättelser om människor som gömde sig, rädda för förföljelse och hämndaktioner.
Mycket av rapporteringen präglades dessutom av ett återgivande av rykten och hörsägen, där journalister plockade russinen ur den enorma kakan, och mindre av bekräftade fakta. Alla som arbetat en längre tid i Afghanistan vet att rykten har en tendens att stiga med kvadraten på avståndet. I min egen erfarenhet togs priset 1984, då vi på ett tehus i Paktia fick höra att mujahedin i Panjshir hade tillfångatagit 4 000 sovjetiska soldater. ”Imponerande!”, sade jag och gjorde en anteckning i min dagbok. När vi efter en och en halv månads vandring nådde Panjshir, fick vi den sanna siffran. Den var fyra.
Media beskriver bara en liten del
Inte desto mindre beskriver media en bild av verkligheten men bara en liten del av den. Kabul är en del av Afghanistan, men Kabul är inte Afghanistan. Staden har under de senaste drygt hundra åren stått för centralmakt, modernism, västerländskt inflytande, och en ökande levnadsstandard. Där fanns en välbefolkad statsapparat och ett civilsamhälle, nästan uteslutande finansierade av utländska biståndsmedel. Civilsamhällesorganisationer, en uppsjö av media och olika aktivistgrupper har växt fram under de senaste 20 åren. Antalet utbildade är avsevärt mycket större i Kabul än på landsbygden, och många av dem hade fått anställning på ambassader och andra utländska organisationer. Och det var framför allt dessa människor som trängdes i folkmassorna utanför flygplatsen.
Deras fruktan efter talibanernas maktövertagande ska inte bagatelliseras men ändå blir medias rapportering sned och felaktig i så måtto att den koncentrerades på ett litet skikt relativt privilegierade stadsbor, deras rädslor och umbäranden. Media rapporterade från staden, den lilla del av Afghanistan som mest liknar våra egna västerländska samhällen, som vi har lättast att identifiera oss med. Alltmedan landsbygden lyste med sin frånvaro. Det är där över 70 procent av befolkningen finns, och den präglas fortfarande i stort av traditionalism och fattigdom. Dessutom är det den del av det afghanska samhället som historiskt sett drivit fram de avgörande politiska förändringarna, något som inte minst den senaste tidens händelser har visat.
Att rapporteringen är snedvriden visades än mer då det i slutet av augusti dök upp varningar att västerländska regeringars beslut att stoppa utvecklingsbiståndet, som stod för 70-80 procent av alla offentliga utgifter i landet, tillsammans med torka, covid och en finansiell kollaps kommer att orsaka en humanitär katastrof i Afghanistan med förödande konsekvenser för miljontals människor. Den 10 september publicerade UNDP en rapport som slog fast att 97 procent av den afghanska befolkningen riskerar att falla under fattigdomsgränsen 2022 om ingenting görs.
14 miljoner lider av akut matbrist
WFP, FN:s livsmedelsprogram, utfärdade en varning att 14 miljoner afghaner, varav två miljoner barn, lider av akut matbrist. Andra FN-organisationer och civilsamhällesorganisationer följde upp med liknande rapporter och varningar. Den 13 september vädjade FN:s generalsekreterare, António Guterres till det internationella givarsamfundet att bidra med humanitär hjälp: ”Det afghanska folket står inför en kollaps av ett helt land – allt på en gång. … Efter decennier av krig, lidanden och osäkerhet, möter de nu sin kanske farligaste stund. Nu är det tid för det internationella samfundet att visa solidaritet med dem.”
Och vilket avtryck fick då detta i media. UNDP:s rapport och António Guterres vädjan uppmärksammades pliktskyldigast men inte på tidningarnas förstasidor utan på sin höjd med en trespaltare längre bak, och i SVTs nyhetsprogram nämndes de överhuvudtaget inte alls. En genomgång av medias rapportering från Afghanistan från den 10 september och en vecka framåt visar klart att intresset har ebbat ut. Att Afghanistan är på väg mot en total kollaps, och att miljoner människor hotas av svält och nöd, väger uppenbarligen alltför lätt jämfört med scenerna från flygplatsen i Kabul. De enstaka artiklarna och inslagen handlar fortfarande om olika aspekter av det som pågår i Kabul, alltmedan den afghanska landsbygden är frånvarande. Ett av de få undantagen var TV4:s Terese Cristiansson, som gjorde två utmärkta reportage om hur sjukvården i en landsbygdsprovins är på väg att falla sönder.
För övrigt tycker jag att det är på sin plats att nämna Saudiarabien, som är ett land med en regering som förespråkar och genomför en extrem islamistisk politik, är känt för förtyck av sina kvinnor, där människorättsaktivister och oppositionella döms till prygel, långa fängelsestraff eller rentav dödas utan någon som helst rättslig process, och där brottslingar, som i Sverige skulle få 10-12 års fängelse, halshuggs offentligt. Ett land vars styre i en hel del avseenden liknar det som talibanerna i Afghanistan håller på att etablera. Jag är inte ute efter att ursäkta någondera regimen, men menar att en fråga bör ställas. Hur kommer det sig att Saudiarabien är ett land, som Sverige och andra västländer är väldigt angelägna om att ha bra diplomatiska och ekonomiska förbindelser med, medan talibanernas Afghanistan bojkottas, isoleras och deklareras som paria av samma västländer. Svaret på den frågan ska väl egentligen ges av ansvariga politiker, men i väntan på det överlåter jag svaret till er som läser detta.
ANDERS FÄNGE
Afghanistankännare, tidigare SAKs landchef i Afghanistan under många år, styrelseledamot i SAK