Så får man det varmt och gott i ett kallt Afghanistan
Djupt i svenskens medvetande finns en föreställning att reser man söderut så betyder det sol och värme. Själv minns jag till exempel en gång när jag stod och packade väskan full med t-shirts inför en resa till La Paz i Bolivia. Som tur var tog jag en titt på väderläget och kunde konstatera att det var minus åtta grader, i denna högt belägna stad.
På samma sätt märker jag hur de flesta svenskar studsar till när jag säger att Afghanistan är ett land där det snöar och är kallt. Det där med snö stämmer förstås inte på Kabul just i år. Vintern har varit nästan helt utan snö. Men vi har haft en lång period där temperaturen varje natt krupit under minusstrecket. Och då blir det kallt inomhus. Riktigt kallt.
Ändå är det en våg av tropisk värme som slår mot mig när jag kliver ur duschen på morgonen. Förklaringen till detta är något som jag utgår från att någon byråkrat på Räddningsverket eller annan myndighet sagt inte är lämpliga anordningar för uppvärmning i Sverige. Jag talar om eld, riktiga lågor. Antingen från gas eller ved.
När jag vrider upp gaskaminen till högsta läge hostar den till och lågorna slår ut utanför gallret, och snart sprider sig värmen. Uppenbarligen förbränns inte riktgt all gas, eftersom det samtidigt sprider sig en lukt av gas i hela lägenheten.
Nyligen åkte jag norröver till Mazar-e-Sharif och bodde på SAKs gästhus. Där testade jag på att ha en riktigt braskamin på rummet. Varje dag efter att mitt program avslutats kom jag till gästhuset och klev in i ett kallt rum, som snart efter att kaminen tänts blev så varmt att jag satt i bara kalsongerna framför datorn.
Kaminen påminde om den som användes i tälten när jag gjorde lumpen. Även där gick det att få till bra värme mitt i vintern. Skillnaden, insåg jag snart, är att i lumpen var vi nära 20 grabbar som gjorde upp ett schema över hur vi skulle vakta elden under natten. I rummet på gästhuset i Mazar var jag ensam. När jag slängt in sista vedträt i kaminen innan läggdags dröjde det inte länge innan elden slocknat, kaminen svalnat och det blev iskallt. Dubbla täcken hjälpte inte.
I min lägenhet bakom portarna av stål har jag både gaskamin och elektriskt element. En bra kombination eftersom gasen kan ta slut på olämpliga tider och elektriciteten är högst opålitlig. Rättare sagt så har vi inte haft särskilt mycket elektricitet alls i Kabul den senaste månaden. SAK och andra som har resurser skaffar diseldriven generator, som ger elektricitet när ingen ström finns i ledningarna. De fattiga får klara sig ändå.
Men generatorn behöver vila då och då, för att inte skära ihop. Och för att spara pengar stängs den av vid midnatt. Det spelar ingen roll hur spännande bok man läser, klockan 24.00 blir det mörkt.
Vad orsaken är till att vi saknar elektricitet i Kabul beror på vem man väljer att lyssna till. Regeringen skyller på att talibanerna sprängt stolparna till kraftledningen från Uzbekistan. Varje dag får vi rapporter i media om att regeringsarmén är på väg att tränga sig fram till området med de spränga kraftledningsstolparna, och att de snart ska vara reparerade. Men detta snart vill liksom aldrig inträffa.
Läser man på talibanernas hemsida så bedyrar de att de är oskyldiga till de sprängda kraftledningsstolparna. Och om regeringen vill skicka in en grupp reparatörer i området, så tänker talibanerna lämna dem i fred.
En av SAKs chaufförer säger sig ha hört att de som sprängt stolparna är lokala makthavare, som vill ha betalt för att låta elektriciteten passera.
Så läget är precis som Hoola Bandoola Band sjunger i sin gamla klassiker; ”Vem i hela världen kan man lita på?”
Björn Lindh