Kontoret i Kunduz öppnar igen
Men vi lever med osäkerheten.
Jag har just fått höra en riktigt god nyhet: SAK:s kontor i staden Kunduz öppnade igen i söndags. Vi har hållit det stängt sedan i slutet av september, då talibanerna intog staden. I går började cheferna arbeta för att skaffa sig överblick över läget, och om ett par dagar kan förhoppningsvis hela personalstyrkan vara på plats. Därmed kan vi fortsätta arbetet med att utveckla våra skolor och vår verksamhet för personer med fuktionsnedsättning.
I Kunduz återgår livet långsamt till det normala. Marknader och affärer har öppnat igen, och folk vågar sig ut på gatorna. Men striderna har fått konsekvenser som kommer att bestå för lång tid framöver. Omkring 15 000 familjer har flytt området och slagit sig ner i andra delar av landet. Många av flyktingarna lever under mycket besvärliga förhållanden. Det osäkra läget i och runt Kunduz tror jag gör att många drar sig för att återvända. I pressen har jag sett representanter för kvinnoroganisationer som säger att de absolut inte kan tänka sig komma tillbaka till Kunduz, på grund av hotet från talibanerna.
Händelser av det här slaget leder också till en rädsla som kan sitta kvar länge. Föräldrar känner oro för att skicka sina barn till skolan. I ideella organisationer växer rädslan, och de kan få svårt att finna frivilliga och människor som vill arbeta för organisationen.
USA:s bombning av Läkare utan Gränsers sjukhus i Kunduz måste också få konsekvenser på sikt. Den händelsen behöver utredas öppet och ärligt av oberoende utredare, och utredningen måste leda fram till åtgärder som ökar tryggheten för humanitär personal i konfliktområden.
De skolor som SAK bedriver i närheten av staden Kunduz stängdes förstås när striderna inleddes. Men runt om kring i provinsen Kunduz höll våra skolor öppna som vanligt. Varje dag gick barnen till skolan trots de hemskheter som pågick inte långt därifrån. Det känns viktigt att berätta detta, eftersom jag kan tänka mig att när svenska tidningar innehåller svarta rubriker om dramatiska händelser i Afghanistan tror jag de flesta tänker att det inte kan vara möjligt att bedriva en meningsfull biståndsverksamhet. Men i skuggan av konflikten har flertalet afghaner en vardag där man arbetar, studerar, ordnar bröllop eller bygger på sitt hus. Och SAK:s biståndsprogram rullar på.
Samtidigt känner jag en oro i maggropen för att vi den närmaste tiden kommer att behöva ägna allt mer energi åt säkerhetsfrågor, och blir allt mer påverkade av konflikten.
Strax efter att talibanerna intagit Kunduz kom rykten att de skulle slå till mot den närbelägna staden Taloqan, där SAK har ett ännu större kontor och ännu mer omfattande verksamhet. Liknande information nådde också våra anställda på kontoret i Ghazni, i sydöstra delen av landet. Självfallet skapar den sortens rykten oro, och det kan vara svårt för våra anställda att fullt ut koncentrera sig på jobbet.
Även från avlägsna delar av landet kommer rapporter om stora och små incidenter som påverkar vår verksamhet. En av de senaste incidentrapporterna handlar om att vi provinsen i Wardak blivit tvungna att tillfälligt stänga en vårdcentral på grund av en konflikt mellan talibaner och regeringssidan. Talibanerna kräver att kliniken flyttas ungefär en kilometer till ett område de kontrollerar, medan de lokala myndigheterna vill ha den kvar inne i byns centrum. Personalen på vårdcentralen blir utsatt för påtryckningar och hot, och därför har vi valt att hålla kliniken stängd. Och ett antal människor blir därmed utan tillgång till sjukvård. En sådan händelse ger en bild av vardagen i ett konfliktområde.
Afghanistan behöver fred och för det krävs fortsatt stöd från omvärlden. FN:s kontor för humanitär hjälp larmar nu att de bara fått in hälften av de pengar som skulle behövas för insatserna i landet. Så får de verkligen inte vara. Världen, och Sverige, måste klara av att tänka framåt och inse de oerhörda konsekvenser en nedåtgående spiral i Aghanistan kan få. Vårt engagemang för Afghanistan ska vara långsiktigt och hållbart. SAK kommer att stanna så länge det behövs. Men vi måste förstås ha tillräckligt med resurser för att kunna bedriva ett meningsfullt arbete.