Å ena sidan en behaglig dag – å andra sidan smäller bomber igen

Å ena sidan så har det i dag varit en behaglig dag. Jag har varit ute på stadsrundtur med Jennie och Filip som är praktikanter och som just kommit ner för en fyramånadersperiod . Varje gång man kommer ut på en tur i staden lär man sig lite till om hur den är uppbyggd och fungerar.

Chaffisen tog oss med till sitt favoritställe, Qargha-dammen, en bit väster om stadsgränsen. Där är fint men också ganska stökigt och knökigt. Unga killar hyr hästar och galopperar i galen fart fram och tillbaka över stranden. Vi kom på att vi borde testa någon av de finare restaurangerna och hamnade i en rofylld trädgård, där vi kunde sitta och titta ut över dammens grönblå vatten och mumsa på vattenmelon. Så kan det vara en ledig dag i Kabul (Kom i håg att vi kör muslimsk vecka. Ledigt på fredag. Jobb på söndag).

Å andra sidan är det en riktigt dålig dag, eftersom bombhelvetet har startat igen. Det har varit lugnt i Kabul sedan det väl bekräftades från alla håll att talibanernas ledare mulla Omar faktiskt var död. Ute i landet var det fortsatt stökigt på sina håll, men varje dåd i Kabul kräver en ledning som planerar. Den nye ifrågasatte mullan verkade inte riktigt veta vad han skulle ta sig för. Och därmed blev vardagen behagligare.

Men så i natt någon gång efter ett small det till rejält. Jag trodde först att det var en dröm, innan eländestelefonen började pipa meddelanden om vad som hänt. En lastbil lastad med en rejäl bomb var på väg mot en militärförläggning. Men så gick det fel, som det så ofta gör med dessa bomber. Den exploderade en bit innan förläggningen, mitt i ett bostadsområde. Ungefär tjugo helt oskyldiga civila döda, flera hundra skadade och stor förödelse.

Tidigt på kvällen i dag small det igen vid en polisskola. Fler döda. Och medan jag sitter och skriver detta så smäller det till igen där ute i mörkret. Det verkar som om den nye mullan bestämt sig för att visa musklerna. Livet i Kabul förändras igen. För egen del hoppas jag att får tillåtelse att att åka till flygplatsen i morgon , eftersom jag ska iväg på en spännande resa för att besöka landsbygdsskolor som Svenska Afghanistankommittén driver.

Jag var nyligen på en annan resa uppe i norr. Besökte så kallade självhjälpsgrupper i Sholgara, en bit nedanför Mazar-e-Sharif. Å ena sidan är det fantastiskt att se att det kan hända saker i ett fattigt och osäkert, för att inte säga farligt, område. Människorna själva i grupperna tar ansvar för sin framtid, men de får stöd för att det ska komma igång aktiviteter som ger inkomster och skapar utveckling.

För Muhammad Hussein, som är kassör i en av självhjälpsgrupperna ökar hoppet om att barnen ska få en bättre framtid.

Å andra sidan inser man hur hur djupt fattigdomen sitter, och hur mycket som krävs för att människor ska få en dräglig tillvaro. Fattigdomen göder kriminalitet och talibaner, och med ökad otrygghet blir det ännu svårare att göra framtidssatsningar. Enskilda individer saknar de resurser och den kompetens de behöver för att skapa en bättre tillvaro. I en självhjälpsgrupp för kvinnor slår en av kvinnorna ut med händerna och säger: ”Nästan ingen av oss kan läsa och skriva, egentligen borde vi lära oss det före vi gör något annat.”

Å ena sidan är det bra att det börjar uppmärksammas att Afghanistan har potential som turistland. Och att en och annan turist smyger sig hit:

Å andra sidan lär det dröja innan Utrikesdepartementet slutar avråda för resor till Afghanistan. Så det tar nog ett tag  innan den riktiga turistinvasionen kommer.

Jag har införskaffat afghanska kläder för att kunna smälta in i miljön i osäkra områden. Så hyr vi dessutom in en taxi, så ingen kan misstänka att det är en utländsk organisation som är ute och far. Men jag har gympaskor istället för sandaler, så det är knappast någon taliban som låter sig luras.