Om ett barbariskt övergrepp i skön miljö och behovet att långsiktigt lösa flyktingkrisen
Jag är i Bamiyan. En fantastiskt plats med fascinerande historia, men som i världen mest är känt för ett barbariskt övergrepp mot en kulturskatt. Det får mig att tänka kring extremism och övergrepp som driver människor på flykt.
Egentligen är mitt ärende att skriva om miljöprojekt. Men vill du veta mer om den saken så kostar det, precis på samma sätt som dagstidningarna vill att du ska betala för de verkligt angelägna artiklarna. I det här fallet kostar det en medlemsavgift till Svenska Afghanistankommittén, och då följer medlemstidningen med på köpet.
Bamiyan var en gång ett viktigt buddhistiskt centrum, innan det på 800-talet blev muslimskt område. På 500-talet skapades två jättelika Buddhastatyer, 37 och 55 meter höga. De höggs ut direkt ur berget.
När jag genomkorsar detta bergs inre i vindlande trappor så har är jag glad över att kvällar i isolering gjort att det funnits tid över för löpbandet. Det frestar på att klättra på 2 500 meters höjd. Ju högre upp jag kommer, desto mer svindlande blir utsikten.
Men Buddhastatyerna finns inte längre där. Istället gapar två tomma hål i berget. När talibanerna hade makten i landet bestämde de sig för att Buddahstatyerna var avgudadyrkan och måste förstöras. Världen protesterade, utan resultat. Talibanerna använde kanoner, stridsvagnsminor och sprängmedel. Ändå tog det flera veckor att förstöra statyerna. Det var ju själva berget man gav sig på.
Ett hål i berget där det en gång fanns en jättelik Buddhastaty. Ett synligt bevis på en extrem rörelse som driver människor på flykt. Men övergrepp och förtryck har också varit en del av vår kultur.
En sådan illgärning visar på en rörelse som fastnat i sin egen extremism. Som fullständigt saknar förmåga att visa förståelse för annat än de dogmer som de upphöjt till rättesnöre. Förtryck blir en självklarhet, eftersom de aldrig kan kompromissa med omvärlden. För de människor som inte fann sig tillrätta med talibanernas styre fanns annat att göra än att dö eller fly.
I dag är talibanerna en mer tvehågsen rörelse som insett att de måste få folk med sig om de ska få tillbaka makten. När det går fel vid något bomdåd, och det gör det ganska ofta, och blir många civila offer så är talibanerna snabba att säga att ”det var inte vi”. Istället ser vi nu Islamska staten som en fullständigt skoningslös extremiströrelse. Att inte visa någon nåd är deras varumärke. Och människor flyr förstås bort från dem.
Utifrån vår svenska utgångspunkt finns förenklade förklaringar till sådan grymhet; att den sker lång bort, i andra kulturer och av människor med än annan religion än den som dominerar hos oss. I vår del av världen står vi ju upp för frihet och rättvisa.
Men minns bara hur samerna en gång tvångskristnades, och både deras heliga män och trolltrummor brändes på bål. Eller låt oss påminna oss om hur Europa kolonialiserade stora delar av världen, genom våld förtryck och slaveri. Kristendomen är en religion som spridits genom krig och erövring.
Känns det som avlägsna händelser så låt oss hoppa fram till vår nutidshistoria; 1950-tal och 1960-tal. Frankrike för krig i Algeriet, ett muslimskt land där människor inte längre finner sig i att vara kolonialiserade. Kanske dör en miljon algerier, ingen vet exakt. Troligen utsätts flera hundra tusen personer för tortyr och miljoner tvångsförflyttas eller flyr.
Eller låt oss prata om palestiniernas situation som den är just i dag. Den israeliska ockupationen innebär ett totalt och massivt förtryck, med daglig förnedring. Den så kallade västvärlden håller visserligen i ord med om att ockupationen är olaglig, men väljer ändå att antingen passivt se på eller, som i USA:s fall, aktivt stödja Israel. I Mellanöstern är människor väl medvetna om att man Europa och Nordamerika inte anser att frihet och mänskliga rättigheter är lika viktigt för alla.
Med andra ord ska man akta sig för att peka ut kulturer eller religioner, men måste titta djupare på hur samhällen fungerar, och vad som generar förtryck eller motverkar utveckling.
Det flyktingdrama som pågår framför Europas ögon måste förstås lösas akut. Människor som flyr behöver tas emot. Men i längden kan inte Europa stanna vid att tvehågset undra vad man ska göra med de människor som lyckats krypa under taggtråden. Det krävs långsiktiga insatser mot de förhållanden som tvinga människor på flykt. För det är inte över än. Myndigheterna i Afghanistan meddelar att det nu är rekordmånga som ansöker om pass. Och skulle den väpnade konflikten och den ekonomiska stagnationen fördjupas så blir det ännu fler som ger sig av härifrån. Likadant i andra länder.
Världssamfundet behöver ta sig samman se till att kriser som den i Syrien eller Afghanistan får en lösning. Diktaturer som Eritrea måste den övriga världen gemensamt kunna plocka bort. Alla människor i hela världen har rätt att kunna äta sig mätta, rätt till grundläggande utbildning och hälsovård, och rätt till sitt människovärde. Det skulle kosta världen en slant, men faktiskt inte så mycket. Och vad är alternativet? Ännu fler överfyllda båtar på Medelhavet.
Nästan alla stater i världen säger sig ju vara överens om en hel rad deklarationer om mänskliga rättigheter, barns rättigheter och så vidare. Kanske för flyktingkrisen det goda med sig att fler inser att de stora orden också måste bli till praktisk handling.
För övrigt så var det här den sista bloggen på den här websidan. Nästa gång skriver jag på SAK:s nya och fräscha sida. Häng med!