Hemundervisning ger chans till självständigt liv
Bröderna Hamedullah, 11, och Shukrullah, 9, är båda döva. Med SAKs stöd har de fått hemundervisning i ett år, lärt sig teckenspråk och att läsa och skriva.
– De är så ivriga att lära att de fyller sina anteckningsböcker fort, vi måste hela tiden köpa nya till dem, säger deras storasyster Nazia.
Hon har lärt sig teckenspråk för att kunna kommunicera med sina bröder. Familjen bor i utkanten av staden Taloqan i norra Afghanistan. Barnens pappa är död, och det är svårt för familjen att få ihop sin försörjning. På kvällarna putsar pojkarna skor på gatorna. Deras storebror säljer glass och har aldrig fått chansen att gå i skolan. Deras mamma och storasyster syr ibland kläder som de säljer.
Efter tre års förberedande utbildning är målet att de två bröderna ska integreras i en vanlig skola. Hamedullah säger att han vill fortsätta skolan och bli läkare eller lärare.
Övar punktskrift
Lärardrömmen delar han med Efat, nio år gammal, som också bor i Taloqan. Hon är blind och får hemundervisning för andra året. När vi hälsar på övar hon på att skriva punktskrift.
– Jag vill bli en expert på att skriva punktskrift och undervisa andra, säger hon.
Sedan undervisningen började har hon också lärt sig att gå med en vit käpp. Förutom läs- och skrivfärdigheter innehåller hemundervisningen moment för att barnen ska bli mer självständiga i sin vardag. För barn med svårare funktionsnedsättningar är det sådana aktiviteter man fokuserar på, åtminstone till en början.
Utanför staden Kunduz, bland fält där veten växer tät, bor Hadia med sina föräldrar och sin farbrors familj. Hadia har en grav intellektuell funktionsnedsättning och även epilepsi. Hon kan prata litegrann och förstår mycket mer än hon kan uttrycka själv.
– När jag först kom hit kunde hon inte gå på toaletten själv. Det kan hon nu. Jag har lärt henne att äta själv, kamma sitt hår och klippa sina naglar, berättar rehabiliteringsarbetaren Zarmina Abrar, som har undervisat Hadia i två år.
Glad över framstegen
Hadias pappa, Sher Mohamed, är lantbrukare. Han är tacksam för den hjälp hans dotter får och glad över framstegen hon gör, även när de är små.
– Hon hälsar nu på mig och säger ”salam”, och hon kallar barnen hon leker med vid deras namn, berättar han.
Hadia brukar leka med sina kusiner, och tycker mycket om att vara med på bröllop. Särskilt gillar hon musiken, och hennes händer är röda efter en hennaceremoni.
Minskar familjens börda
Mirwais Shaiq, senior teknisk rådgivare på organisationen Afghan Development Association (ADA), som implementerar verksamheten SAK stödjer, berättar att hemundervisningen inte bara är till nytta för barnen.
– För barn som inte kan utföra grundläggande vardagssysslor, som att äta, klä på sig eller använda toaletten själva, gör rehabiliteringsarbetarna hembesök för att lära dem viktiga praktiska färdigheter. Det är mycket viktigt för familjen eftersom det minskar den ständiga bördan av att ge barnet den hjälpen. Insatserna förbättrar hela familjens välbefinnande och de upplever en lättnad, säger Mirwaiw Shaiq.
I Afghanistan beräknas cirka 17 procent av alla barn leva med minst en funktionsnedsättning. En stor majoritet av dem går inte i skolan. Det beror bland annat på stigmatisering, oförståelse för deras behov, bristande tillgänglighet och fattigdom.