Ingen ska behöva vara modig för att gå till jobbet
Kvinnorna som Kajsa Johansson mötte i Afghanistan vill inte reduceras till offer. De är inte maktlösa, men de lever med orimliga begränsningar.
Jag tänker ofta att de är modiga, kvinnorna vi möter i Afghanistan som fortsätter arbeta, driva företag, vara journalister, organisera sig och skapa möjligheter för andra kvinnor. I samtalen vill jag säga just det till dem: att de är modiga, att de är hjältar. Samtidigt är det något som skaver: Det är helt orimligt att någon ska behöva vara modig för att gå till jobbet.
Under vår senaste resa träffade vi kvinnor i Kabul och Kandahar. Deras berättelser och förutsättningar skiljer sig åt, men mycket återkommer till samma sak: att hitta vägar runt de hinder, vissa av dem stora som berg, som lagts i deras väg. En journalist i Kabul berättade hur hon tvingats lämna vissa delar av sitt arbete eftersom hon som kvinna inte längre kan röra sig fritt, träffa vem hon vill eller få tillgång till den information hon behöver. Men hon har inte slutat vara journalist.
I Kandahar mötte vi en grupp kvinnliga företagare. Det var slående hur olika deras förutsättningar kunde vara, till och med inom samma stad. Några kunde relativt öppet driva sin verksamhet med många kvinnliga anställda, medan andra stötte på motstånd. En kvinna berättade att hon inte hade fått sätta upp en skylt utanför sin verksamhet. Då tryckte hon i stället mängder av visitkort och såg till att de spreds. Andra berättade om hur Instagram, WhatsApp, Facebook och TikTok blivit avgörande för att hitta kunder. De flesta hade män som stöttade deras verksamheter genom att köpa varor, sköta transporter och andra uppgifter där kvinnors möjligheter begränsas.
Hittar undantag
Det är lätt att fascineras av uppfinningsrikedomen och envisheten, men även här skaver det. Alla dessa lösningar är just sätt att komma runt hindren – runt bergen. Kvinnorna, många gånger tillsammans med sina män, hittar ett undantag, en öppning eller ett litet utrymme som fortfarande finns, men det betyder inte att själva strukturen förändras. Vi har i andra sammanhang talat om behovet av att hitta sprickorna i systemet och försöka vidga dem, så att undantagen med tiden kan bidra till en mer varaktig förändring. När kvinnorna får frågan hur det skulle kunna ske är svaren betydligt svårare att hitta.
Ändå tror jag att vi måste se betydelsen i just vardagshandlingarna. Att fortsätta öppna dörren till sin verksamhet på morgonen, trycka visitkort när skylten förbjuds, anställa ännu en kvinna eller fortsätta kalla sig journalist. En av de kvinnliga företagarna i Kandahar hade planerat att bli läkare men kunde inte fortsätta sina studier efter 2022 när talibanerna förbjöd högre utbildning för kvinnor. I stället har hon byggt upp ett företag och skapat sig nya mål och drömmar. Samtidigt hoppas hon fortfarande på att bli läkare en dag. Företaget är det som ger hopp och styrka. Det är inte den strukturella förändring som Afghanistan behöver, men det är en vägran att försvinna.
Kvinnorna vi möter vill inte reduceras till offer. Deras budskap är tydligt: Se inte bara vad vi har berövats, utan se också vad vi faktiskt gör och vad vi förmår. Där finns en balansgång för oss: Samtidigt som vi beskriver ett förtryck får vi inte hamna i fällan att beskriva kvinnor som maktlösa. Vi behöver se deras handlingskraft utan att romantisera den. Berättelsen om de modiga afghanska kvinnorna och deras enastående förmåga att hitta vägar framåt får aldrig bli ett sätt för omvärlden att tänka att situationen trots allt går att hantera. Att människor lär sig leva med orimliga begränsningar gör inte begränsningarna mindre orimliga.
Hopplöshet
Kanske blev den motsättningen tydligast när vi frågade kvinnorna i Kabul vad som skulle kunna förändra situationen och vad de tyckte att omvärlden borde göra. En av dem svarade: ”Jag har inte längre några råd eller förslag. Jag har gett så många råd och förslag och jag vet inte vad jag ska säga längre.”
Det finns i svaret en hopplöshet och trötthet på att ständigt förväntas komma med nya lösningar på en situation som kvinnorna själva inte har skapat. Det är en balans även för oss på SAK i såväl arbetet med att stötta kvinnor på plats i Afghanistan som i hur vi beskriver situationen. Kvinnor ska inte behöva vara hjältar men de är heller inte offer. Vi måste lyfta fram både förtrycket och handlingskraften, både hopplösheten och den envisa vägran att ge upp. Och kanske framför allt att inte låta kvinnornas förmåga att fortsätta bli en ursäkt för oss andra att vänja oss vid det som aldrig borde ha blivit normalt.
