Principfast pragmatism krävs – för afghanernas skull

Afghanistan år 2026 präglas av en paradox. Makroekonomin har stabiliserats, men detta döljer en fördjupad humanitär kris. Omkring 22 miljoner människor, nära hälften av befolkningen, är i behov av humanitärt bistånd. Cirka 17 miljoner lider av akut livsmedelsosäkerhet. Barnundernäringen ökar. Kvinnors deltagande på arbetsmarknaden har kollapsat till uppskattningsvis 5–6 procent. Inkomsterna per capita står still eller minskar.

Den internationella responsen har krympt kraftigt. Biståndet motsvarade en gång nästan 40 procent av Afghanistans BNP; idag är de faktiska inflödena sannolikt mindre än hälften av detta. USA stoppade omkring 1,7 miljarder dollar i bistånd under 2025.

Finansieringen till FN:s livsmedelsprogram WFP minskade med ungefär en tredjedel. Den humanitära appellplanen för 2026 uppgår till 1,7 miljarder dollar, lägre än 2025, och under 2025 uppfylldes endast drygt 40 procent av den. Flera stora bilaterala aktörer, däribland Sverige och Tyskland, har rört sig mot icke-engagemang. Klyftan mellan behov och respons växer.

”Bistånd plus” fel modell

I sin politiska osäkerhet på hur man skulle reagera på maktskiftet 2021 tog det internationella samfundet till sitt standardsvar: humanitärt bistånd expanderade till ”humanitärt bistånd plus”. Detta är fel modell. Humanitär hjälp är utformad för akuta nödsituationer, inte för att upprätthålla ett samhälle med fyrtio miljoner människor genom en flerårig politisk kris. Även om biståndsstrukturerna har utvecklats förblir stödet ett lapptäcke av kortsiktiga insatser drivna av givares preferenser och konkurrens mellan NGO:er (civilsamhällesorganisationer) snarare än av en sammanhållen analys av vad det afghanska samhället faktiskt behöver.

Den centrala frågan i alla diskussioner om engagemang är om man kan samarbeta utan att legitimera. Det korta svaret är: egentligen inte. Men det är fel fråga. Den rätta frågan är om de distinktioner som rutinmässigt görs på andra håll, mellan att politiskt erkänna en regering och att arbeta operativt med dess administrativa strukturer, kan och bör tillämpas på Afghanistan. Det internationella samfundet gör sådana distinktioner med många regeringar vars legitimitet är omstridd eller vars människorättsmeriter är problematiska.

Vägran att tillämpa samma logik på Afghanistan är inte konsekvens; det är selektiv riskaversion vars konsekvenser drabbar afghanska civila, inte talibanerna.

I mina egna förhandlingar med talibanerna, från deras politiska representation i Doha från 2012 och framåt, handlade diskussionerna aldrig om politisk legitimitet. Det handlade om tillträde, efterlevnad av internationell humanitär rätt och de arrangemang som krävdes för att hålla hälso- och utbildningsservice fungerande i områden under talibanskt inflytande.

Leverans av service

När kontantstöd hotades av att beskattas av talibanerna kunde vi övertyga dem om att stödet inte var en inkomst utan ett bidrag, som inte skulle beskattas. Dessa framsteg uppnåddes genom långsiktigt och principfast engagemang med fokus på leverans av service, inte genom att avbryta engagemanget under principfasthetens förklädnad.

Legitimitetsfällan har verkliga kostnader. Humanitärt bistånd har pressats långt bortom sitt egentliga syfte. Bilaterala givare har dragit sig tillbaka från utvecklingssamarbete just när de strukturella behoven är som störst. NGO:er, bundna av olika givarvillkor och juridiska begränsningar, har inte kunnat agera kollektivt utan har förhandlat individuellt med talibanerna och därigenom förlorat inflytande. Talibanerna har därmed konsoliderat sin position.

Det finns också ett moraliskt argument som inte går att undvika. Grundläggande behov kräver stödsystem som är statens ansvar. I Afghanistan finns dessa system fortfarande kvar. Hälsostrukturer fungerar, skolor håller öppet i många områden, och jordbruksstöd når bönder. Att vägra engagemang skyddar inte den afghanska civilbefolkningen från talibanernas styre. Det drar undan resurser och översikt från de system som civilbefolkningen är beroende av, samtidigt som den politiska verkligheten förblir oförändrad. Det är ett val vars konsekvenser oproportionerligt drabbar Afghanistans befolkning.

Det som krävs är tydligare åtskillnader mellan olika former av engagemang. Humanitärt stöd måste bevaras men hållas inom sitt rätta område. Engagemang kring leverans av samhällsservice – operativ interaktion med talibanernas administrativa strukturer inom hälsa, utbildning och jordbruk – är en separat funktion som inte innebär politiskt stöd. Det är ett samarbete med den afghanska staten i dess nuvarande form. Att undvika detta minskar inte talibanernas inflytande utan förstärker det indirekt.

Politiskt engagemang – legitimitet, styrning och internationellt erkännande – hör hemma hos diplomatiska aktörer och bör inte begränsa de två andra funktionerna.

Inte enhetlig aktör

Talibanerna är inte en enhetlig aktör. Pragmatismen varierar mellan sektorer, provinser och olika nivåer av auktoritet. Jordbruk och hälsa erbjuder större handlingsutrymme än utbildning. Dynamiken på distriktsnivå skiljer sig ofta markant från centrala direktiv. En sammanhängande strategi måste nyttja denna differentiering.

I praktiken bör givare tillåta avgränsat tekniskt samarbete inom kritiska sektorer. Vaccinationsprogram, bevakning av sjukdomar och grundläggande sjukvård kan inte fungera utan kontakt med administrativa strukturer. Världsbankens tekniska samarbete med centrala institutioner, särskilt finansministeriet, bör utökas: utan grundläggande offentlig ekonomisk förvaltning kan inget servicesystem upprätthållas. Undantag inom antiterrorlagstiftning för utvecklingsrelaterade aktiviteter behöver förtydligas mellan olika givarjurisdiktioner. Och finansieringen måste balanseras om mot fleråriga gemensamma fonder snarare än årliga humanitära kontrakt, samtidigt som Unama (FN:s insats i Afghanistan) bör omstruktureras kring tillsyn, samordning och närvaro på fältet.

Det internationella samfundet har inte lyxen att kunna göra rena och enkla val i Afghanistan. Det har ansvaret att fatta svåra beslut på ett klokt sätt. Principfast pragmatism – ett långsiktigt, avgränsat och kollektivt engagemang med de system som håller det afghanska folket vid liv – är inte ett avsteg från grundläggande värderingar. Det är vad dessa värderingar kräver.

MARK BOWDEN

Tidigare bland annat biträdande särskilt sändebud för FN:s generalsekreterare i Afghanistan.