Talibanerna och makten
Hur blir det i Afghanistan om talibanerna bildar koalitionsregering med regeringen i Kabul? Kan dagens situation i talibanområden ge en ledtråd? Läs om vad forskning kommit fram till.
Hur blir det i Afghanistan om talibanerna bildar en koalitionsregering med regeringen i Kabul?
Vad händer i så fall när/om de utländska trupperna också lämnar Afghanistan. Skulle det innebära slutet på koalitionen och att talibanerna istället försöker ta makten från den relativt svaga koalitionspartnern.
Frågan är aktuell. Talibanerna USAs representant har nyligen träffats och fört samtal om en överenskommelse.
Vad kan en överenskommelse om koalitionsregering eller ett rent maktövertagande innebära för befolkningen och framför allt för kvinnorna? Vi vet hur det var när de hade makten på 1990-talet. Jag arbetade i Kabul under deras styre och det är inte något som man vill ha tillbaka. Kanske inte heller många av dagens talibaner? Mycket har hänt sedan dess.
Forskarna Ashley Jackson och Rahmatullah Amiri har i rapporten ”Insurgent Bureaucracy How the Taliban Makes Policy” studerat talibanrörelsen. De har låtit intervjua över hundra talibansoldater och tjänstemän och vanliga civilpersoner i talibankontrollerade områden.
Forskarna har haft tillgång till viktiga policydokument som klargör policys och organisationsstrukturer som skall reglera talibanrörelsen, Islamiska Emiratet Afghanistan som kallar sig.
Sedan talibanerna började komma tillbaka i början av 2000-talet har rörelsen organisatoriskt gått från att deras skugguvernörer verkligen var skugguvernörer till att de idag i delar av landet har en viss struktur på sin rudimentära administration. Det finns en hierarki både på den militära och på den civila sidan. Hur det i praktiken fungerar med att följa order och direktiv från högre ort kan vara något helt annat.
Forskarna konstaterar att talibanerna har gått från att på mitten av 2000-talet, framför allt i södra Afghanistan, mörda lärare och bränna skolor, till att idag officiellt ha en positiv inställning till utbildning. De säger sig även vara för utbildning av flickor.
Den viktiga frågan är alltid vad som händer när en rörelse får makten? Då blir det ofta inte vad som sas innan maktövertagandet. Idag är det stora skillnader på förhållandena i områden där talibanerna har makten eller ett starkt inflytande. Allt från att följa ledarskapsrådets beslut att tillåta flickor att gå i skolan över sjätte klass till att inte alls tillåta att flickor går i skolan.
Handlar ”liberaliseringen” enbart om taktik för att få folkligt stöd och minimera motstånd och för att kunna få ett internationellt erkännande? Kommer omsvängningen att bestå?
Talibanerna försöker numera påverka utbildningens innehåll. Framför allt vill de ha större utrymme för islamiska ämnen. I sig inte något negativt om det innebär att den djupt religiösa landsbygdsbefolkningen får mer kunskap om sin religion, som bland annat ställer krav på de trogna att utbilda sig och skaffa kunskap. Det är svårare att manipulera kunniga människor än okunniga.
Vad som är rätt fel inom islam finns det olika uppfattningar om bland dem som säger sig företräda islam. Därför är det inte självklart att mera islamisk utbildning skulle innebära att alla som får det blir kunnigare.
Inom utbildningssektorn lever talibanerna och staten ofta i symbios. Staten betalar lärarnas löner och förser eleverna med skolböcker.
Talibanerna monitorerar på många håll skolorna och kontrollerar lärare och elevers närvaro och ”bötfäller” frånvarande lärare. Tidigare har det förekommit att talibaner hotat frånvarande lärare med dödsstraff om de inte kommer tillbaka och undervisar. De vill ofta kunna påverka vid rekryteringar, vilket lett till att en del religiöst lärde har fått lärarjobb. Talibanerna hävdar att det är för att dessa bättre klarar av att undervisa i de islamiska ämnena.
Lokalt förekommer fortfarande hot mot flickskolor trots ledningens ändrade hållning. Att skolor har kunnat hållas öppna även när talibanerna har haft eller har en negativ syn på skolor, framför allt flickskolor, beror ofta på hur starkt och välorganiserat civilsamhället är. När skolor som stöds av Svenska Afghanistankommittén har stängts har representanter för lokalsamhället oftast förmått talibanerna att ändra sig.
Talibanerna monitorerar även en del av den statligt finansierade sjukvården, som i huvudsak bedrivs på entreprenad av olika biståndsorganisationer. Här finns ett egenintresse eftersom deras familjer också är i behov av hälsovård. Dessutom behöver skadade talibansoldater sjukvård, vilket kan vara problematiskt för sjukvårdspersonal. Många skadade talibaner törs inte komma till sjukhus och kliniker av rädsla för att bli arresterade. Därför tvingas en del läkare att åka iväg och vårda sårade talibaner nattetid.
Rapporten visar på stor variation i hur talibanernas policy praktiseras. Det överensstämmer med min egen erfarenhet från SAKs skolor när talibanerna hade makten på 1990-talet och det jag fått fram i intervjuer med SAKs hälso- och utbildningspersonal om situationen efter regimens fall 2001. Det beror på inställningen bland lokala talibaner, skugguvernörer och tjänstemän ute i provinserna om till exempel flickor får gå i skolan och hur långt upp i åldrarna. För det mesta har flickor kunnat gå i Svenska Afghanistankommitténs skolor i talibanområden.
Hur det blir i framtiden är omöjligt att sia om, men det finns all anledning till oro om talibanerna återigen får makten alternativt kommer till en överenskommelse och delar makten med regeringen i Kabul. Om något av detta blir verklighet är det mycket viktigt att det internationella samfundet inte sviker befolkningen utan gör allt som är möjligt för att stödja deras rättigheter och tillgodose människors fysiska behov. Oavsett vem som än har makten så skall inte kvinnor behöva dö i barnsängsrelaterade sjukdomar. På 1990-talet bevisade SAK att det var möjligt att till exempel bedriva flickskolor trots att talibanerna officiellt hade en mycket negativ syn på flickors utbildning.
Fotnot: Ashley Jackson är forskare vid Conflict, Security and Development Research Group vid King’s College i London. Rahmatullah Amiri är forskare vid The Liaison Office (TLO).