SAKs perspektiv på insatserna i Afghanistan 2002–2014
SAK har varit en stark förespråkare för en oberoende utvärdering av de svenska civila och militära insatserna, samt av alla gråzoner däremellan. Avsikten är att dra lärdomar för att begränsa ineffektiva eller kortsiktiga utvecklingsinsatser, samt att öka säkerheten för Afghanistans folk och biståndsarbetare.
Sveriges regering har beslutat att landets engagemang i Afghanistan mellan 2002 och 2014 ska utredas. Utredningen beräknas vara färdigställd i början av 2017. SAK ombads att lämna en egen redovisning av organisationens erfarenheter till denna utvärdering. Här följer en sammanfattning.
Få hävdar att det internationella samfundets insatser i Afghanistan under åren 2001–2014 har ”lyckats”, det vill säga att målen demokrati och säkerhet har uppnåtts. År 2015 befann sig Afghanistan fortfarande i en kritisk situation både ekonomiskt och säkerhetsmässigt.
Framsteg har dock gjorts inom områden som utbildning, infrastruktur, kommunikationer, IT, barnhälsovård och mödrahälsovård för att nämna några exempel. Frågan är om dessa framsteg blir bestående.
USAs INVASION EFTER DEN 11 SEPTEMBER 2001 välkomnades av många. Talibanregimen var avskydd till följd av den extrema form av islam som påtvingats befolkningen, och entusiasmen över talibanernas fall gick inte att ta miste på.
Afghanerna ville se regimskifte, fred och utveckling. Ett regimskifte blev det, med ett snart 15 år långt USAlett krig: Operation Enduring Freedom (OEF). För fredsuppbyggande insatser och stöd till utvecklande av säkerhet bildades Isaf, International Security Assistance Assistance Force, efter ett beslut i FN:s säkerhetsråd och med FN-mandat.
De deltagande Isaf-länderna bildade så kallade provinsiella rekonstruktionsteam (Provincial Reconstruction Teams, förkortat PRT).
DEN SVENSKA REGERINGEN ANNONSERADE tidigt sitt intresse för att vara med och bidra till Afghanistans utveckling. Den ena delen av Sveriges engagemang var det ökade biståndet.
SAK fortsatte att fokusera på sina kompetensområden som sjuk- och hälsovård samt stöd till personer med funktionsnedsättning, och expanderade dessutom ytterligare inom områdena ökande försörjningsmöjligheter, demokratiutveckling med lokal samhällsstyrning samt folkligt och politiskt deltagande.
Biståndets prioriteringar
sammanfaller sällan med
de militära
Organisationens budget mer än dubblerades under åren fram till 2014 med stöd av Sida, EU, FN och Världsbanken. Detta engagemang har varit okontroversiellt och framgångsrikt.
KONTROVERSIELLT BLEV DÄREMOT den andra delen av den svenska insatsen – stödet till Isaf. FN:s resolutioner från säkerhetsrådet gav stöd och legitimitet åt Isaf som en fredsbevarande styrka med FN-mandat. Det var också så SAKs ledning såg på Isaf under de första åren, men detta kom senare att ändas, liksom synen på OEF.
SAKs ledning anslöt sig initialt till synen på den USA-ledda attacken mot Afghanistan som ett uttryck för själv försvar och accepterade närvaron av utländsk militär som förenlig med internationell folkrätt. Men kort efter började SAK framföra kritik mot OEF.
Styrelsen uttalade i september 2002 att det är ”nödvändigt att den amerikanska terroristjakten i Afghanistan avslutas så snart som möjligt. SAK inser behovet av en internationell militär närvaro, men detta bör i så fall utgöras av en FN-ledd styrka. Helst med ett stort deltagande av muslimska stater”.
SAK VARNADE FÖR RISKERNA med att låta krigsherrar, drogbaroner och extrema fundamentalister få stort inflytande, och menade att USA gjorde vägen mot demokrati svår eller omöjlig genom den dominerande militära strategin.
Bombningarna fördömdes för att de ”drabbar på ett oacceptabelt sätt civilbefolkningen, kränker folkrätten och utgör ett hot mot Afghanistans nationella oberoende” och resulterar i oskyldiga civilas död.
Detta ger upphov till ”sorg och vrede hos den drabbade befolkningen och ökar stödet till den nytalibanska rörelsen och förhindrar en demokratisk och fredlig utveckling i landet”. USA:s bombningar ”illustrerar det omöjliga uppdraget att bekämpa terror med krig.”
I AFGHANISTAN-NYTT beskrevs människorättsvidriga massakrer mot talibaner utförda av den USA-stödda Norra alliansen*, och kritik framfördes mot fånglägret på Guantanamo Bay-basen och USA:s sätt att omdefiniera krigsfångar som ”olagligt stridande”.
SAK krävde att USA och koalitionsstyrkorna skulle behandla krigsfångarna i enlighet med internationella lagar och konventioner. Kritik riktad mot brott mot mänskliga rättigheter har SAK framfört under hela perioden: olagliga fångläger, tortyr, diskriminering, straffrihet med mera.
ÅR 2003 STÄLLDES ISAF UNDER NATOS LEDNING, och senare utnämndes en amerikansk befälhavare som chef. Den ursprungligen fredsbevarande Isaf-truppen sammansmälte då alltmer med den krigförande OEF-styrkan och deltog oftare och mer tydligt i dess krigföring.
SAK varnade för att detta kunde leda till krav på att den svenska truppen måste lämna Afghanistan, eftersom svenska trupper inte tillåts medverka i varken OEF-ledda operationer eller under amerikansk Nato-ledning. SAK krävde att Sveriges regering kraftfullt skulle stödja FN i Afghanistan och tog då avstånd från det tidigare stöd man uttryckt för Isaf.
SAK tog även avstånd från erbjudanden om civil-militärt samarbete. Svensk militär ville liksom regeringen ha en tydlig samverkan mellan de militära och biståndsmässiga insatserna i de provinser där svenska PRT etablerades.
SAK var kritiska till att bli partner till militärens ”civila” insatser, vare sig det gällde militär från Sverige eller andra länder, och konstaterade att man insåg betydelsen av fredsbevarande trupper men att man samtidigt inte ansåg att biståndsarbetare och militärer är lämpliga samarbetspartners.
USA:s bombningar
illustrerar det omöjliga
uppdraget att bekämpa
terror med krig.
Skälen till detta är välkända. Utländsk militär i Afghanistan utgör en del av en pågående konflikt. SAKs trovärdighet i det afghanska samhället, särskilt på landsbygden där målgrupperna finns, skulle allvarligt skadas om organisationen blev en del av en stridande part.
SAK varnade för den militära dominansen i insatserna och ansåg att bistånd inte alls ska kanaliseras via militära strukturer. SAK har aldrig mottagit pengar direkt från ett PRT, vare sig svenskt eller annat, och inte heller från USA. SAK har heller aldrig begärt eller erhållit militärt beskydd för att driva sin verksamhet.
DEN POLITISKA OCH MILITÄRA VURMEN för föreställningen om en synergieffekt mellan militära och utvecklingsmässiga insatser har lett till påtryckningar – och eftergifter – både generellt och specifikt på den svenska arenan. Framtiden och forskningen får visa om det alls finns några rationella civila skäl att acceptera modellen. Oavsett måste stor försiktighet rekommenderas vid framtida uppdrag.
Respekt för olika professionella kompetensområden och för organisationernas integritet måste upprätthållas. SAKs slutsats är att biståndets prioriteringar knappast någonsin sammanfaller med de militära.
DEN MILITÄRA NÄRVARON ledde varken till säkerhet för afghanska medborgare, skydd av det civila biståndet eller försoning mellan stridande parter. Inte heller ledde det till demokrati i någon meningsfull betydelse. De svenska biståndsinsatserna i Afghanistan har varit betydelsefulla, men betydligt mer hade kunnat åstadkommas om de medel som de militära insatserna kostade i stället hade kanaliserats till civila utvecklingsinsatser.
Text: Bengt Kristiansson är vice ordförande för SAK och var generalsekreterare 2002–2008.