Habibas historia visar hur bistånd gör skillnad

Habiba Noorzad skadade ett av sina ben svårt i en olycka. Hon blev isolerad i hemmet i tio år och kände att hon lika gärna hade kunnat vara död. Men så kom hon i kontakt med SAK. Hon fick en rullstol och efter att ha gått SAKs yrkesutbildning kunde hon försörja sig som sömmerska. Hon har också gått på universitetet och engagerat sig i en SAK-stödd civilsamhällesorganisation för funktionsnedsattas rättigheter. I framtiden hoppas hon kunna starta en stiftelse som kan hjälpa fler kvinnor med funktionsnedsättningar att få utbildning och därmed kunna ta kontroll över sina liv.

Känslosam historia blev viktig påminnelse

När SAK i oktober firade 40 år av närvaro i Afghanistan var Habiba på plats och delade med sig av sin känslosamma historia. För oss som satt i publiken blev hennes framgångssaga en påminnelse om hur viktigt SAKs arbete är, med en långsiktig strategi för att ge människor makt över sina egna liv.

Jag önskar att Sveriges nya regering tar till sig historier som Habibas. Den budget som presenterades nyligen gör att jag och många med mig inom civilsamhället känner oro. Den nya regeringen har valt att slopa enprocentsmålet för Sveriges bistånd i en tid då världen står inför utmaningar som skenande klimatförändringar, ökande fattigdom och minskande demokrati.

Oroväckande besked om bistånd från regeringen

När Ulf Kristersson presenterade budgeten framhöll han att Sverige kommer att spela en aktiv roll i Afghanistan, som han kallade en av världens största humanitära kriser. Halva befolkningen är i behov av akut hjälp för att klara sig genom vintern. Men det räcker inte med mat, tak över huvudet och hygienartiklar, det som på biståndsspråk kallas humanitärt stöd. Det långsiktiga utvecklingsarbetet, som ger människor utbildning, utbyggd sjukvård och möjlighet till egen försörjning, är ett måste för att länder på riktigt ska kunna ta sig ur fattigdom.

Ett annat oroväckande besked är att det svenska biståndet ska användas som ett migrationspolitiskt verktyg. Delar av biståndet ska villkoras mot att mottagarländer tar emot medborgare som utvisas från Sverige. Regeringen vill också tydligare koppla biståndet till svensk utrikeshandel. Att använda biståndet för att främja Sveriges egna intressen är inte bara osolidariskt, det går också emot de principer som det internationella samfundet enats om. Biståndet måste utgå från civilbefolkningens behov, och vi vet av erfarenhet att det blir som mest effektivt om lokalsamhällen ges inflytande. Genom lokalt ägarskap, långsiktighet och mottagarnas rättigheter i centrum, ger vi människor som Habiba hopp om framtiden.